att vårda sitt främlingskap

Fredag kväll, verkar som natt, och jag tänker inte göra någonting mer än kanske tänka. Dagen hade några ljusa stråk eller hål i molnen då solens strålar nådde hit ner.

Jag läste Tranströmers ”Preludium” med studenterna idag och jag blev ganska berusad av ”solturbinen” och av rytmen från det där osynliga pumpverket och jag blev lite rädd för bilden med ”de mäktiga trädrotsystemens underjordiskt svängande lampor”. Men någonstans kände jag att där är jag hemma. Jag känner igen mig i detta med den grönskande jorden och ”fiskgjusens vila över ett strömmande vatten”. Jag begriper på det där ursprungliga sättet att jag griper bilderna och tillstånden med handen. Mycket annat förstår jag inte och de nutida grälen som rör politik eller samhällsomständigheter som jag läser på svenska är mig så främmande och jag märker att jag inte tycker som någon. Hela tiden tycker jag något annat. Det är min räddning att jag lever här och det på mer än ett sätt. En sak är att jag omsorgsfullt, ja, omsorgsfullt, undviker att förstå för mycket. Jag vårdar mitt främlingskap. Och jag bryr mig inte om någon skulle tycka att detta är fel väg. Alla vägar är fel. Jag uppfyller mina yttre plikter: arbetar, betalar hyra och vad det nu är. Jag inrättar mig i att jag inte lever för alltid utan för en tid. Och jag är ganska lycklig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *