Den här dagen har kört slut på mig, så nu drar jag något gammalt över den och går vidare in i kvällen. Jag tar fram en ”snabb” spårvagnsbild från gårdagen och visar den. Här färdas Miki, lätt beslöjad, in mot stan. En idolbild från verkligheten.
Blogg
Jelenovac
Himlen spände upp sitt höga blåa tält direkt på morgonen, den elaka vinande buran från gårdagen var borta och vi stämde möte med Janica i stan. Vid middagstid hoppade vi på spårvagnen och for mot nordväst och steg av vid Jagićeva som ligger lite väster om stadens mitt. När vi kom fram förstod jag att vi var tidiga eller att Janica och hennes lille son Jan var sena, det beror på hur man vrider tiden under det höga blåa tältet. Miki och jag gick genom parkerna uppåt och vidare längs Vinogradska. Jag sa till Janica att det var vackert och då tyckte hon att vi kunde ses uppe i Jelenovac, en härlig parkskog eller skogspark på bergssluttningen. Snart nådde vi parkens ingång.
Miki tyckte det var spännande och tassade glatt uppför trapporna mellan träden. Luften var redan märkbart högre och renare och liksom krispigare.
En liten stund senare kom Janica med bilen och så plockade hon ut barnvagnen och satte Jan i den. Miki nosade nyfiket och slickade lite på Jans händer och gjorde ett försök att hoppa upp och ge honom en puss på kinden. Jan tittade intresserat på Miki. Och så började vi gå igen.
Jag tänkte att det här kanske vore en plats att bo på, som på ett litet moln alldeles ovanför staden. Vi som kunde prata pratade lite om hur det skulle vara att bo i Jelenovac. Antagligen bra. Ja, något att tänka på. Det skulle vara bra där uppe för Miki och ändå inte är det långt till själva staden.
Nej, det kan inte bli ett sådant här spännande hus med snidade träbalkonger, det fattar jag, men lite längre ner finns det också vanliga hus med vanliga lägenheter.
Jag vet inte hur lantlig jag är men jag vet att jag då och då längtar efter naturen, kanske är det Jelenovac jag längtar till.
Bura och sol
Idag blåser en vild och iskall ”bura” och även om himlen är så blå som en himmel kan bli och solen så klar som man kan önska, är det en kamp att gå ut och ”promenera”. Men om man biter ihop så går det och Miki har ju sin päls och sin sega kraft innanför denna päls, så han strävar framåt obekymrad och stark.
Längs Pašmanska hade vi sol hela tiden och också längs den namnlösa lilla vägen bredvid eller nedanför Slavonska. Jag såg en katt ligga och sola på en bädd av löv, kanske skyddade buskarna omkring mot vinden. Miki låtsades inte se den eller så var han så upptagen av annat att katten inte fanns för honom.
Vi gick förbi det hus som jag brukade kalla för ”Katthuset” på den tiden när det bodde ett gäng smutsvita katter där. Nu verkar ingen bo där och taket blir allt bräckligare och allt mer perforerat. Under de första åren här tror jag bara det fattades några tegelpannor. Bit för bit vittrar huset och ändå är det vackert. Det ser ut som jag tycker att hus ska göra.
På hemvägen mötte vi den gamle Žmegač, men inte heller den här gången vågade jag mig på att inleda det där samtalet: ”Verzeihung, sind Sie möglicherweise…” Buran blåste för hårt. Vi gick förbi varandra och jag såg att han som vanligt var stramt och värdigt klädd, idag i en brun kostym av ett tjockare tyg och i den handsklösa handen höll han sin portfölj. Det enda som bröt lite mot stilen var mössan han hade på huvudet – en eftergift åt vädret.
Ett bord i solen
Dessa dagar är härliga och solgenomlysta och himlen är hög och blå, men så fort solen viker undan mot kvällningen kryper kölden in i märg och ben. Nyss kom Miki och jag hem från en eftermiddag på stan och nu är det skönt att värmen här fungerar och jag har en skål het soppa framför mig. Steph är här från Milano och Muggs är med, så Miki fick hundsällskap också. Toma lyckades hålla ihop hundansiktena till fotografering.
Vi satt vid ett soligt bord på Trg Kerempuha på ”hyllan” ovanför Dolac. Vi drack kuhano vino och gemišt och pratade om tillvarons mysterier och lite om Vesnas smycken…
Bakom oss reste sig en vackert brandröd husvägg med en smäcker lykta monterad på hörnan och i fjärran stack en av domkyrkospirorna upp i det blå.
Promenad till džamija
Solen lyser klar och Miki och jag använde förmiddagen till en lång runda till moskén och vidare. När vi kom fram till moskéområdet märkte jag några förändringar, ja, det är ett tag sedan vi gick här, kanske ett halvår. Nya höga stängsel har kommit upp runt idrottsplatsen Nur och det inhägnade området har förstorats. Det var lite svårt att hitta en passage där vi kunde gå igenom.
Överallt skyltar med överstrukna hundar, kanske bröt vi mot någon regel, jag vet inte. Jag såg en ny stor parkeringsplats utanför moskén och ändå var det fullt med bilar längs gatorna omkring. Ja, det är fredag.
De flesta vi mötte var män i små grupper, troligen på väg till moskén. När jag tänker efter nu så såg jag nog inga kvinnor alls utom en tiggerska som satt vid den lilla vägen som för rakt fram mot moskén. Miki var nyborstad och såg lugn och värdig ut och jag tänkte på den där gången när han smet in i moskéns sidobyggnad. Paniken och det lyckliga slutet. Han är nog den enda hunden som varit därinne.
