Blogg

Jelenovac – Vrhovec

Miki ligger utmattad på soffan och det går inte att tala med honom. Själv sitter jag trött, men varm om kinderna av all solen, vid bordet och fumlar lite med tankar och tangenter. Bakom oss har vi en lång eftermiddag till fots med Gabi i Jelenovac. Vi började med att gå lite fel längs ställvis ganska leriga stigar.

Efter ett tag fick vi nog av halkandet och vi bestämde oss för att gå tillbaka ner en bit för att sedan ta oss upp någon annanstans. Miki pinnade muntert på hela tiden och då och då blev det ett hundmöte. Gabi och jag pratade om det ungerska, om planer och så luftade vi ut lite universitetsskräp ur hjärnorna.

Vi kom högre och högre och luften var härligt klar och himlen förunderligt blå, jag vet inte när jag senast haft så mycket blå himmel. Varje dag bär blå hatt.

Så gick vi ett tag bland hus, en del av dem förfallna och vi smög in i några av de igenväxta trädgårdarna och kikade in genom de trasiga fönstren. Vi människor funderade på vem som bott här eller där eller vad man haft i det stora huset. Miki undersökte marken. En ganska lång bit gick vi längs en bilväg, men det kom nästan inga bilar. När vi kom till vägskälet, där Miki och jag förra gången hade tagit av åt vänster, tog vi av åt höger och fortsatte uppåt.

Kort därefter nådde vi åsens kam och började följa den mot Vrhovec. Gabi opererade knäet i somras, så vi tänkte att det kanske var bäst att undvika att gå den långa vägen neråt mot staden igen. Och det finns en buss som går från Vrhovec och ner till Ilica. Vi letade oss fram till en hållplats och sedan väntade vi och tittade ner i dalen och upp på nästa ås och bort mot alla de följande åsarna.

Lördag

Så har vi varit på stadsäventyr igen, Miki och jag. Livet blir bredare om man släpper in fler intryck, intryck som man inte kan hitta på i sitt huvud. Ren fantasi har jag inte så mycket av, men jag är bra på att uppleva det som finns och Miki har sin nos. Vi gick en parkrunda med Janica och Jan och sedan slank vi in på Kinoteka och vi vuxna människor drack kaffe. Miki fick lite mjölkskum och Jan hade sin flaska.

Lokalen var spännande för Jan med alla speglarna och ljuden, men efter ett tag blev den för spännande.

Janica satte honom i vagnen och de gav sig av.

Miki och jag stannade lite till och jag funderade på vilken väg vi skulle ta hemåt. Solen stod ännu ganska högt och jag bestämde mig för att vi skulle gå till fots, åtminstone till Glavni kolodvor, kanske ända hem. När vi kom ut svängde vi snart uppåt mot Ilica och i blickfånget hade vi en vacker byggnad som jag inte vet något om, men som det säkert finns allt möjligt att veta om.

Och så följde vi Ilica, träffade hundar, undvek hundar, tittade på folk. Då och då gled vi in på en av de många hemlighetsfulla bakgårdarna, som gör Ilica så fängslande. En av gårdarna vi kom till är ett slags park och där stannade vi lite längre. Vi gick varv efter varv och jag glömde att vi hade ett mål. Vi liksom bosatte oss där på obestämd tid. Solen sken milt på bänkarna.

På Opatovina idag

Ännu en den klarblå himmelens dag. Miki och jag satt med Christine på ”vårt kafé” vid Opatovina och drack kaffe och något annat – Miki smakade på mjölkskummet. ”Južina” fläktade längs gatan och det var varmare än på länge. Husen avtecknade sig skarpt mot det blåa.

Vi människor pratade om sådant som människor pratar om, till exempel om människor, språk och länder, och Miki blev så småningom lite uttråkad, så han sökte de förbipasserandes uppmärksamhet. Och han fick den med råge. Gång på gång stannade någon, sa ”čupko” eller något liknande och kliade honom. En äldre man utnämnde honom till och med till ”najljepši pas u Zagrebu” (den vackraste hunden i Zagreb). Ja, han är ju det.

Så här års, nu när adventshysterien är över, tillhör staden dem som bor här. Och inte märkte vi något av att det idag är en ”stor” dag med officiellt besök från EU:s ledning. För Kroatien är ju nu ordförandeland och ja, om jag får spåra ur lite, Rijeka är kulturhuvudstad och landet har fått en ny president, Zoran Milanović, och jag hörde honom härom dagen säga att han vill vara president för alla som bor i Kroatien. Så sa aldrig den som nu avgår. För övrigt, för att spåra ur lite till, såg Gabi och jag Milanović på hennes kvartersbar, ”No Sikiriki”, i början av förra sommaren kvällen innan han tillkännagav sin kandidatur.

Hus vid Rapska

Längs Rapska har jag gått i alla år här och det finns en sträcka på kanske femtio meter där tre ”punkter” för mig för alltid är nedsänkta det förflutna. Den ena är ”huset på hörnan” som jag pratat en hel del om under den gångna hösten, den andra är ”det bosniska huset” som plötsligt murade igen sin inbjudande lilla ”patio”, som numera ser ut inte som ett slutet utan som ett igensytt öga. Den tredje punkten befinner sig mitt emellan de båda andra och det är kanske den mest laddade. Här står ett litet skröpligt avflagat grönt hus.

Det ser ut som det har gjort hela tiden, men ändå har det förlorat allt sitt stillsamma liv. I den gamla tiden under den varma delen av året brukade ett gammalt par sitta på den lilla uteplatsen av sprucken betong på varsin skranglig stol vid ett litet rankigt bord. Och jag brukade gå förbi med Londi och mannen brukade gå fram till staketet och klia Londi och prata lite med henne och hon brukade vifta vänligt på svansen. Om vi någon gång kom förbi när han var inne och hans fru ute brukade hon gå in och ropa på honom och tala om vem som var på besök. Detta upprepade sig många gånger under mina första år här. Nu är Londi död sedan över tre år och mannen är död och kvinnan har jag inte sett på kanske ett år, så kanske är hon också död. Jalusierna framför fönstren hänger alltid på samma sätt, det ena lite högre och det andra lite lägre och de markerar att tiden stannat och att ingenting mera kommer att hända. Men rosorna blommar fortfarande vackert i värmen och i kylan.

Magiska tal

En av orsakerna till att konstgjorda språk känns så otillräckliga och själlösa är att de saknar magiska element och magiska tomrum. Alex läser, som jag säkert har sagt mer än en gång, lingvistik i Padova och den här terminen har hon fått möjligheten att välja några extrakurser och hon har valt introduktioner i rumänska och ungerska. Just nu är det mest ungerska som hon berättar om för mig. Mycket handlar om de finsk-ugriska språkens historia, som är så okänd för mig och därför speciellt spännande. Igår skickade hon mig en bit av en sida i ett kapitel som handlar om räkneord.

Jag översätter stycket i mitten, det som vi pratade om. Ordet ”preariani” har jag översatt med ”fornarier” och det är kanske inte rätt. I alla fall ska det, så vitt jag förstår, beteckna ett slags föregångare till indoeuropéerna.

Det är ett utbrett fenomen att de primitiva folken tillskriver vissa räkneord magiska krafter. Det är till exempel vanligt att förbinda talet 7 med magi. Av den anledningen tabubeläggs detta räkneord ofta, vilket kan få till följd att det försvinner. Detta förklarar antagligen det faktum att ugrerna har lånat räkneordet 7 från fornarierna: ungerska ”hét”, voguliska ”sāt", ostjakiska ”tapət”<fornariska ”septä”. Det ungerska räkneordet ”tíz” (10) och det syrjänska och votiska ”das” är relativt sena iranska lån, som ersatt det ursprungliga ordet.

Kanske får man inte säga ”primitiva folk” på svenska idag, men det här är en översättning, så det får bli så. Jag tycker om alla de här namnen på folkslag jag inte känner till mer än just som namn. Och jag fascineras av hur de ursprungliga orden för talet ”sju” fått försvinna i dunklet. Och det är förstås de orden jag skulle vilja veta. Jag ser vägen in i det magiska, en väg som aldrig kan bli något annat än sin början.