Miki ligger utmattad på soffan och det går inte att tala med honom. Själv sitter jag trött, men varm om kinderna av all solen, vid bordet och fumlar lite med tankar och tangenter. Bakom oss har vi en lång eftermiddag till fots med Gabi i Jelenovac. Vi började med att gå lite fel längs ställvis ganska leriga stigar.
Efter ett tag fick vi nog av halkandet och vi bestämde oss för att gå tillbaka ner en bit för att sedan ta oss upp någon annanstans. Miki pinnade muntert på hela tiden och då och då blev det ett hundmöte. Gabi och jag pratade om det ungerska, om planer och så luftade vi ut lite universitetsskräp ur hjärnorna.
Vi kom högre och högre och luften var härligt klar och himlen förunderligt blå, jag vet inte när jag senast haft så mycket blå himmel. Varje dag bär blå hatt.
Så gick vi ett tag bland hus, en del av dem förfallna och vi smög in i några av de igenväxta trädgårdarna och kikade in genom de trasiga fönstren. Vi människor funderade på vem som bott här eller där eller vad man haft i det stora huset. Miki undersökte marken. En ganska lång bit gick vi längs en bilväg, men det kom nästan inga bilar. När vi kom till vägskälet, där Miki och jag förra gången hade tagit av åt vänster, tog vi av åt höger och fortsatte uppåt.
Kort därefter nådde vi åsens kam och började följa den mot Vrhovec. Gabi opererade knäet i somras, så vi tänkte att det kanske var bäst att undvika att gå den långa vägen neråt mot staden igen. Och det finns en buss som går från Vrhovec och ner till Ilica. Vi letade oss fram till en hållplats och sedan väntade vi och tittade ner i dalen och upp på nästa ås och bort mot alla de följande åsarna.
