Ännu en den klarblå himmelens dag. Miki och jag satt med Christine på ”vårt kafé” vid Opatovina och drack kaffe och något annat – Miki smakade på mjölkskummet. ”Južina” fläktade längs gatan och det var varmare än på länge. Husen avtecknade sig skarpt mot det blåa.
Vi människor pratade om sådant som människor pratar om, till exempel om människor, språk och länder, och Miki blev så småningom lite uttråkad, så han sökte de förbipasserandes uppmärksamhet. Och han fick den med råge. Gång på gång stannade någon, sa ”čupko” eller något liknande och kliade honom. En äldre man utnämnde honom till och med till ”najljepši pas u Zagrebu” (den vackraste hunden i Zagreb). Ja, han är ju det.
Så här års, nu när adventshysterien är över, tillhör staden dem som bor här. Och inte märkte vi något av att det idag är en ”stor” dag med officiellt besök från EU:s ledning. För Kroatien är ju nu ordförandeland och ja, om jag får spåra ur lite, Rijeka är kulturhuvudstad och landet har fått en ny president, Zoran Milanović, och jag hörde honom härom dagen säga att han vill vara president för alla som bor i Kroatien. Så sa aldrig den som nu avgår. För övrigt, för att spåra ur lite till, såg Gabi och jag Milanović på hennes kvartersbar, ”No Sikiriki”, i början av förra sommaren kvällen innan han tillkännagav sin kandidatur.
Jag håller nog inte med om att din hund är den vackraste. Skojig, rolig, nyfiken, ja – men vacker, nej. Men det är väl som med barn, man tror alltid att ens egna är vackrast.
Haha, nu var det inte jag som sa: ”najljepši pas u Zagrebu”. Och varje dag ropar folk ”sladak” och liknande efter honom. Jag tycker att han är underbar, men det är ju inte samma sak som vacker. Vi kan leva med det.
Va bra du tar detta. Och ja, kroaterna är ju nästan alla dagar snällare än jag ; )