Blogg

Våren har vällt in här och ändrat på Mikis och min dygnsrytm. Januari var en stillsam månad som mest bestod av förmiddagar på olika kaféer. Tiden stod stilla eller rörde sig försiktigt smygande bakom vinterdraperiet. Men nu blåser med ens andra vindar, lite farliga kanske, för tiden rullar liksom iväg även om den fått mycket större plats. Vi lever ute på kvällarna också och flera gånger har vi nu tagit sista spårvagnen hem. Här ser ni Miki för några kvällar sedan. Vi har just kommit från spårvagnshållplatsen Draškovićeva och gått de få stegen längs Stara Vlaška och vidare över Europski trg och uppåt hit där Miki står på bilden strax nedanför katedralen.

Vi är på väg mot Carpe diem på Opatovina för att genom kvällens timmar simma runt i poesiöversättandets förrädiska värld med Mišo och Lana. Ja, lite annat gjorde vi också och vi drack det vi drack. Miki fick inget vatten av ”hygienskäl”, men när jag tjuvserverade honom lite tackade han nej. Av hygienskäl kanske. Ibland vet man inte vem som bestämmer över vad.

Och i förrgår kväll höll vi Babylon på Kic. Vi blev sju människor och en hund och hunden fick sitta på en stol med dyna. Infravärmen lyste och vi tyckte att den värmde ända tills någon av oss kände efter och upptäckte att värmekänslan var skapad av inbillningen.

För första gången på månader tog Miki och jag femmans spårvagn ut till Jarun. Marit hade ringt och sagt att våren är här och sedan hade hon frågat om vi ville ses ute vid Jarun, där hon bor med sina hundar. Jag vet inte om Miki visste vart vi var på väg, men han tittade i alla fall väldigt intresserat genom rutan som han hade på lämplig höjd.

I den vanliga hörnan alldeles innan man kommer till sjön strålade vi samman och Skajla ropade högt av entusiasm medan både Miki och Nova tog det lite lugnare, särskilt Miki. Och så började vi gå ”åt andra hållet”, alltså inte mot min badstrand. Efter ett tag gick vi över en bro och kom ut på en ö där jag nog aldrig varit förr, fast helt säker är jag inte. Vi var alla på gott humör, vågar jag säga också om hundarna. Nova fick gå fri åtminstone bitvis, eftersom hon är pålitligast. Marit och jag pratade utan uppehåll om allt man kan tänka sig, men jag hemlighåller allt utom det att vi ett tag pratade om sothönor. Ja, man kan prata om sothönor och troligen såg vi några av dem också. Ibland gick vi i strandkanten och Miki drack lite och kanske Skajla också, men Nova dricker bara ur fjällbäckar, fast i värsta fall också kranvatten.

I ryggsäcken hade Marit fruktsallad till oss människor och lite bröd och korvbitar åt hundarna. Vi satte oss på ett litet kafé nära vattnet och packade upp maten och så beställde vi kaffe. Ja, och så satt vi där en bra stund eller tills Nova började tycka att det var tråkigt. Och så letade vi oss hela den ringlande vägen tillbaka till utgångspunkten, där vi skildes och Marit räckte mig ett paket med ett par rejäla köttben till Miki.

Vid hemkomsten var himlen brandröd ovanför hustaken här mittemot vårt köksfönster.

I förmiddags tog Miki och jag spårvagnen in till stan och eftersom det är söndag steg vi av på Britanac för att titta lite på sakerna som låg utlagda på borden där. Ja, Miki tittade mest under borden och då och då var det någon som ville klappa honom. Solens strålar flödade över torget och alla kaféborden var upptagna, verkligen alla. Det var länge sedan jag såg så mycket folk här.

Jag växlade några ord med matthandlarparet och tittade lite på vad de hade lagt ut på marken. Jag noterade att de inte sålt den jag var mest intresserad av sist, men den är fortfarande för stor. Bland böckerna hittade jag en om Egon Schiele men däremot hittade jag inte försäljaren så den fick ligga kvar. Till sist var jag egentligen bara intresserad av en kopp kaffe, men ingen ville resa sig från bordet, för skönt att bara sitta och sitta, så vi korsade gatan vid övre hörnet av torget, gick några steg tills jag såg ett ledigt bord i solen. Jag satte mig och Miki la sig ner.

En hetsad kypare sa något om ”gužva” (trängsel) och försökte driva bort oss. Jag svarade att vi kunde vänta för jag satt bra, minst lika bra som människorna på torget. En dam frågade om hon fick sätta sig hos oss och det fick hon ju och så pratade vi lite om och med Miki. Efter en stund som möjligen var lång fick vi beställa och sedan kom kaffet ganska snart.

När vi lämnade baren såg jag att den hette Micky. Nästan rätt, tänkte jag, fast Miki är snyggare. Sedan gick vi längs Ilica tillbaka Trg och upp på Dolac och på Amfora beställde jag en riblja juha (fisksoppa) för tre och femtio och den lilla arga servitrisen hade plötsligt blivit mild och vänlig. Och soppan var bra.

Ja. Imorse när jag lutade mig ut genom fönstret för att känna på dagen märkte jag att det luktade på ett annat sätt än de senaste dagarna: Vår. Efter morgonrundan passade jag därför på att köra en tvätt i min farligt hoppande maskin – den måste tyvärr alltid bevakas när den hoppar och det finns en påtaglig risk att den gör något värre. Nå, den här gången gick det bra och här ser ni tvätten från en inte så ofta visad vinkel. Kanske gläds någon över detta.

På Dash eller på terrassen där var det full sol – inne är det alltid halvskumt, rökigt och trångt – och Darko kom med mitt kaffe. Han envisas med att inte höja priset.

Sedan gick Miki och jag en runda i parken och satt också en god stund på en av bänkarna. Jag tänkte på förbjudna ting och undrade lite över om världen förändrats ovanligt mycket de senaste åren eller om det är jag som äntligen vaknat upp ur hoppets dvala…

I vår trappuppgång här på Kornatska finns det fyra hushåll. Här bor stadigt två hundar och en katt och ganska ofta bor här också en hund och två katter till hos Ružica. Alla dessa bor inne i lägenheterna och Miki är förstås en av dem, men så finns också den lilla trappkatten. Ja, hon bor i trappen, fast troligen också någon annanstans; jag gissar att hon bor i det lilla huset med ”sockertoppstaket” snett över gatan från mitt köksfönster sett, men att hon inte blir särskilt väl omhändertagen där. Trappkatten bor hos oss för att min granne eller mina grannar på samma våningsplan – övervåningen – sedan snart ett år ger henne mat och en sovplats. Jag har förstås inget emot den lilla katten, men problemet är att Miki är jägare och att han kanske vill döda den och att katten bor en meter från vår dörr. För övrigt har jag, efter att grannarna en gång var borta i ett par dagar när det var dåligt väder, också börjat ge henne mat.

Det hela är särskilt riskabelt när det är mörkt för lyset fungerar sedan rätt länge inte i trappuppgången och jag har svårt att upptäcka katten då. Ett tag använde jag mobilen för att kasta ljus omkring mig, men det blev väldigt krångligt om jag dels måste hålla hårt i Mikis koppel, dels kanske också hade något att bära. Nu har jag visserligen sedan jul en pannlampa – ja, en julklapp – så jag har lite friare händer, men jag får inte gå och drömma eller slöa för rätt vad det är kan katten sitta någon annanstans, kanske på kistan utanför Darkos lägenhet.

När vi är hemma tillbringar Miki ofta långa stunder vid vår ytterdörr som visserligen är en ”protuprovalna vrata”, en säkerhetsdörr, men för en hund, särskilt en sådan som Miki är det lätt att genom den närmast obefintliga springan under dörren nosa sig till om katten är där.