Våren har vällt in här och ändrat på Mikis och min dygnsrytm. Januari var en stillsam månad som mest bestod av förmiddagar på olika kaféer. Tiden stod stilla eller rörde sig försiktigt smygande bakom vinterdraperiet. Men nu blåser med ens andra vindar, lite farliga kanske, för tiden rullar liksom iväg även om den fått mycket större plats. Vi lever ute på kvällarna också och flera gånger har vi nu tagit sista spårvagnen hem. Här ser ni Miki för några kvällar sedan. Vi har just kommit från spårvagnshållplatsen Draškovićeva och gått de få stegen längs Stara Vlaška och vidare över Europski trg och uppåt hit där Miki står på bilden strax nedanför katedralen.
Vi är på väg mot Carpe diem på Opatovina för att genom kvällens timmar simma runt i poesiöversättandets förrädiska värld med Mišo och Lana. Ja, lite annat gjorde vi också och vi drack det vi drack. Miki fick inget vatten av ”hygienskäl”, men när jag tjuvserverade honom lite tackade han nej. Av hygienskäl kanske. Ibland vet man inte vem som bestämmer över vad.
Och i förrgår kväll höll vi Babylon på Kic. Vi blev sju människor och en hund och hunden fick sitta på en stol med dyna. Infravärmen lyste och vi tyckte att den värmde ända tills någon av oss kände efter och upptäckte att värmekänslan var skapad av inbillningen.