Blogg

En sevdalinka

Bodil Z

Denna dag är grå och regnig och jag vill inte säga något om den. I stället blickar jag bakåt till en kväll på Tvornica Kulture för snart tio år sedan. Det var en sevdah-kväll med Damir Imamović och det var Draženka som ”lockat” dit mig och kvällen blev oförglömlig. Och varför kom jag att tänka på detta just nu? Jo, härom dagen hittade jag en bild på publiken från det tillfället. Om ni vill kan ni se oss längst ut till höger i tredje raden – Draženka i halvprofil och jag i profil med ett kvinnoansikte i rad två mellan oss. (Bilden är tagen av Amer Kapetanović.)

Och nu vill jag visa texten till den vackraste sevdalinkan Damir Imamović sjöng, först i original (ingen vet vem som diktat den) och sedan min så sent som idag på nytt putsade översättning, en översättning som jag först gjorde tillsammans med min vän Amra för länge sedan. Och det här nog inte den sista. Här är först originalet:

Dva se draga vrlo milovala
Na jednoj se vodi umivala
O jedan se peškir otirala
Jedno ljeto niko ih ne znade
Drugo ljeto svako ih saznade
Saznade ih i otac i majka
Majka ne da da se ljube dragi
Pa rastavi i milo i drago

Dragi dragoj po zvijezdi poruči
Umri draga dockan u subotu
Ja ću, junak, rano u nedelju
Što rekoše, to i učiniše
Draga umrije dockan u subotu
Dragi umrije rano u nedelju
Ukopaše jedno kraj drugoga
Kroz zemlju im ruke sastaviše
A u ruke zelene jabuke

Malo vrijeme po tom postajalo
Više dragog zelen bor nikao
A viš’ drage rumena ružica
Pa se vije ruža oko bora
Kao svila oko kite smilja
Kao svila oko kite smilja

På några ställen har jag slitit mig lite från ursprungstextens betydelser och ordalydelser, men då bara obetydligt. Och som ni ser har jag släppt nästan alla rimmen, men här och där har jag försökt ersätta dessa med andra bindningar. Visst förlorar alltsammans i djup och intensitet, men någon aning om vad originalet säger kan detta försök kanske ändå ge. Fast raden med handduken är jag inte glad åt…

Två älskande smekte ömt varann
Vid källan sina anleten de tvådde
Och torkade sig med en handduk
Första sommaren ingen visste
Andra sommaren alla visste
Då visste båd’ far och mor
Mor förbjöd dem deras kärlek
Hon skilde den ljuva från den käre

Genom stjärnan sade han till henne
Dö du, min kära, sent om lördagen
Jag skall dö tidigt om söndagen
Och de gjorde som de sagt
Den kära dog om lördagen
Den käre dog om söndagen
De begravdes tätt intill varann
Genom jorden deras händer möttes
och i händerna låg äpplen gröna

När så en liten tid förrunnit
Fanns på hans grav en gran så grön
På hennes en ros så röd och skön
Och rosen slingrar sig kring granen
Som silke kring ett blomsterfång
Som silke kring ett blomsterfång

Esilio – Miki tycker att läsning är onödigt

Bodil Z

Igår kväll – under Mikis ganska stränga uppsikt – läste jag ut ”Esilio” av Enzo Bettiza för tredje gången, men för första gången sedan jag kom till dessa trakter.

Boken handlar om familjen Bettizas historia i Spalato/Split, den handlar om staden och dess omgivningar genom århundraden och årtusenden ända tillbaka till kejsar Diocletianus dagar. Den handlar främst om tiden från Bettizas födelse (1927) till slutet av andra världskriget då familjen fördrevs från staden. Bettizas far hörde till den italiensktalande minoriteten och modern hade montenegrinska rötter men var född på Brač. Bettiza identifierar sig med båda nationaliteterna eller balanserar mellan dem. Efter avfärden från Split/Spalato kom han aldrig mer att känna sig helt hemma någonstans, inte heller i den gamla hemstaden vid återbesöken där, eftersom den förändrats så och i hans ögon liksom förlorat sin karaktär…

Nej, jag ska inte berätta något närmare om bokens innehåll. Det är en mycket blandad och djupgående skildring av en förgången tid, om traditioner, inte mist mattraditioner, om sätt att leva och om storheter från trakten och naturligtvis mycket om Bettizas barndom och tidiga ungdom, om familjen och vännerna. Om vad han läste, om förhållandena mellan den stora och brokiga familjens många medlemmar. Det finns så vitt jag vet bara på italienska och serbo-kroatiska.

Miki tycker att läsning är onödigt när jag ju i stället skulle kunna klia honom.

Perspektiv

Bodil Z 3 kommentarer

Medan jag sitter med mina översättningar så sysslar Miki med sitt. Han kan vila i mycket fantasifulla ställningar och han vet att världen ofta gör sig bäst uppochner. Han är min läromästare.

Möte genom stängslet

Bodil Z

Idag stannar vi lite hos valpflickan på Brijunska. Hon har blivit ganska mycket större sedan sist, men hon är lika vänlig och glad och inget vakthundsaktigt märks på henne. Så jag känner mig hoppfull inför hennes och Mikis framtida möten. Men nu får bilderna tala till er – på mycket nära håll:

och leka med gulläpplen

Bodil Z 1 kommentar

Så, nu har jag raderat allt det jag nyss skrev om vad som händer i mediavärlden, denna värld med ränder i larvigt och grymt. Det är ett mönster jag vill glömma, för nej, jag känner mig inte förpliktigad att älta den. Livet är svårt nog ändå, också när det är lite lättare. Jag tänker visa bilder från en lite kylig men vacker vårdag, den dag som nu går mot sitt slut. Ja, och så tänker jag säga något om vad jag gör eller tänker. Nyss for barnvisan ”Gåsa gåsa klinga” genom mitt huvud eller rättare sagt raden ”där gror löken”. Annars översätter jag Else Lasker-Schülers dikter och är nu en bit förbi hundra. Jag förstår inte hur det har gått till. Kanske är det för att Eva läser dem. Jag översätter också ”Der Schimmelreiter” och är ibland långt ute på vallarna med Nordsjöns vågor skummande omkring mig. Jag vet hur det luktar. Och så finns mina kommande recensioner eller rättare sagt så finns de inte, inte ännu. ”Armenien berättar” för mig över höga berg och djupa klyftor och färgen är granatäpplets och modus är ofta våld – nej, så kan man inte säga, men nu gjorde jag det. Mest bråttom är det med Merete Mazzarellas senaste – ännu inte utkomna – bok. Jag läser den med ett slags långsam snabbhet och jag tycker att jag känner igen mig, kanske mera i det jag tänker än i det som står där.

Men viktigast på dagarna är mina kvartersvandringar med min Miki Manojlović, den serbiske skådespelaren i hundgestalt. Čupavac. Krulltott.

Och himlens färg har också betytt mycket för den här dagen eller för mig den här dagen. Blåare går inte. Forsythian förtydligar det genom sin prunkande gulhet.

Plommonträdets vita blommor trängs nu ännu tätare än när jag sist sa att de tätnat. Till himlen.

Jag har än en gång försökt fotografera den där katten vi så ofta går förbi där den ligger under trollhasseln (om det är en trollhassel) bland alla primulorna. Men det gick inte så bra – ögonen försvann in i det vita ansiktet, fast fin är den ändå. Mikis ”kamtant” brukar förresten mata den.

Ja, och jag väljer cirkelformen och slutar hos min krullvän och säger ”Där sitta snälla barn och leka med gulläpplen. Där sitter du och där sitter jag.”