Esilio – Miki tycker att läsning är onödigt

Igår kväll – under Mikis ganska stränga uppsikt – läste jag ut ”Esilio” av Enzo Bettiza för tredje gången, men för första gången sedan jag kom till dessa trakter.

Boken handlar om familjen Bettizas historia i Spalato/Split, den handlar om staden och dess omgivningar genom århundraden och årtusenden ända tillbaka till kejsar Diocletianus dagar. Den handlar främst om tiden från Bettizas födelse (1927) till slutet av andra världskriget då familjen fördrevs från staden. Bettizas far hörde till den italiensktalande minoriteten och modern hade montenegrinska rötter men var född på Brač. Bettiza identifierar sig med båda nationaliteterna eller balanserar mellan dem. Efter avfärden från Split/Spalato kom han aldrig mer att känna sig helt hemma någonstans, inte heller i den gamla hemstaden vid återbesöken där, eftersom den förändrats så och i hans ögon liksom förlorat sin karaktär…

Nej, jag ska inte berätta något närmare om bokens innehåll. Det är en mycket blandad och djupgående skildring av en förgången tid, om traditioner, inte mist mattraditioner, om sätt att leva och om storheter från trakten och naturligtvis mycket om Bettizas barndom och tidiga ungdom, om familjen och vännerna. Om vad han läste, om förhållandena mellan den stora och brokiga familjens många medlemmar. Det finns så vitt jag vet bara på italienska och serbo-kroatiska.

Miki tycker att läsning är onödigt när jag ju i stället skulle kunna klia honom.

Kommentera