Blogg

Ännu har hettan inte bränt bort linddoften. Den stiger ännu från natt till natt och överrumplar mig om och om med sin tunga, sötmedrypande trolldom. Den är en egen dimension – ännu några nätter, men sedan kommer hettan att bränna sönder den och utplåna den för den här sommaren.

Miki och jag lever under hettans makt, men vi hittar hål i dygnet. Vi går upp allt tidigare om morgnarna (nej, inte särskilt tidigt ändå) och vistas länge under parkens träd och på gatornas skuggsidor. Eftermiddagarna sover vi bort. Ibland äter jag gazpacho och Miki tuggar helst bara på ben han hittar. Sent på kvällarna går vi ut och stannar ute länge, in i natten.

Den här veckan är Tama hos Vesna, så vi är med dem i parken. Hundarna leker eller vilar eller promenerar värdigt under catalpor och lindar och då och då dricker de vatten. Vesna och jag går så där sakta som luften bjuder och ibland sitter vi en stund på en bänk. Jag undrar vad vi talar om.

Dagarna är heta och Miki och jag lever med hettan på vårt vis. När natten och mörkret faller går vi riktningslöst omkring i oändligt tänjbara öglor, mest under lindar – att gå under lindar om natten vid den här tiden på året ger en tumlande smak av himlajorden. Lindblommornas doft bedövar till djupaste vakenhet. Trolldom och lust.

Och månen hänger gärna rund eller halvrund bland lindens grenar och ingenting saknas. Det är inte tyst för vi bor i en stad men ljuden är svaga och avlägsna.

Men i gräset kan det prassla lite när nattliga djur söker sig fram längs sina hemliga stigar. Med ens viskar jag besvärjande till Miki: Jež…

Idag har Miki och jag med många pauser knatat in till stan. Hettan gjorde att det var nödvändigt att för Mikis skull söka skuggan – han får ju inte bränna tassarna! Jag hade vatten och en skål i handväskan. Första pausen kom ganska tidigt en bit upp på Radnička. Vi satt under lindar inuti det berusande doftklotet.

Men vi hade ett mål, så efter en stund reste vi oss. Vi skulle träffa vår vän Ana Brnardić, en fantastisk poet några av er helt säkert känner till (hon finns översatt till svenska!), för första gången sedan pandemins början. Hon hade valt Iblerov trg där det finns några kaféer under träden och där en mycket fin och lätt vind på ett nästan mirakulöst sätt fläktar bort hettan. Men först måste vi ta oss dit.

Då och då kände jag med fingrarnas ryggar på asfalten eller stenläggningen för att kontrollera om det var för hett, men ingenstans brände det på allvar och Miki är ju van vid det mesta, så han travade på ganska fort och verkade tycka att det var spännande. Ibland vill han väl se eller lukta på något nytt. Och så var vi framme och just när jag valde ett luftigt bord såg jag Ana komma ledande sin cykel. Miki fick hälsa ordentlig på Ana, men vi människor hälsade enligt coronareglerna. Vi talade om året som gått, om jordbävningen i mars 2020 och hur vi blev då och om allt det konstiga med tiden. Ana sa att hon tyckte att hösten kommit före sommaren förra året och jag sa att jag bara mindes en dag av sommaren, den där dagen vid Dobra. Efter ett tag tog hon fram boken ”Vuk i breza”.

Jag ställde lite frågor för nu ska jag ju läsa den på kroatiska – långsamt och med hennes hjälp och kanske också med några andras hjälp, fast hon sa att jag får fråga precis hur mycket jag vill. Tiden gick, för det är ju det den gör, och vi bröt upp igen och skildes vid gatan som går längs torgets ena sida. Miki och jag korsade snabbt ett hett gathörn men sedan hade vi skugga under träden. Vi gick mot Meštrović-paviljongen där snart eller kanske idag börjar en utställning med målningar av Edo Murtić (som jag inte känner till).

Och vi gick och gick och satt lite då och då en stund under ett träd och så var vi vid Radnička igen. Alldeles bakom de ganska nybyggda husen (ja, jag har sett dem byggas), strax innan Radnička går in i Vukovarska, finns ett slags liten park med ett en liten konstgjord bäck eller vad man ska kalla det. Där tyckte Miki att vi kunde stanna upp, så det gjorde vi och han passade på att doppa framtassarna och dricka lite.

Eftersom detta att bada är ett sådant krävande företag – inte minst när det är hett och jag gärna vill bada – så måste jag berätta om den här dagen. Måste jag det? Nej, men tydligen vill jag.

Jag gick upp lite extra tidigt – tio minuter tidigare en vanligt! – för att Miki skulle få en lång morgonrunda med både bollande och skuggliggande. Och vi följde planen. Sedan åt jag mina två frukostar och Miki vilade, han tyckte det var för varmt för mat. Jag släppte ner persienner och öppnade och öppnade sovrumsfönstret lite och så gav jag min av. Miki låg kvar i hörnet och kastade bara en förströdd blick på mig och jag var glad över att han var så likgiltig. Jag sneddade genom smågatorna och korsade Slavonska och klev efter några minuter på en spårvagn där. För säkerhets skull hade jag en ffp-mask och inte någon av de vanliga tygmaskerna. När vi korsade Sava tänkte jag lite irriterat på den där trista provisoriska hållplatsen bland betongpelarna på andra sidan bron och jag föregrep också den olustiga promenaden mellan bilarna på parkeringsplatserna, men vad händer? Spårvagnen stannar på sin gamla rätta plats uppe på Most mladosti! Jag hoppar på glada fötter av och tar en bild av skylten som berättar om underverket.

Och så går jag den vanliga vägen från hållplatsen. Ja, bland betongpelare, men ganska kort och sedan en bit under träden, en del av dem är tydligt lindar även om man inte tittar på dem. Jag går uppför trapporna till nasip och börjar följa den vita eller ljusgråa vägen bort mot Bundek. Det luktar hö. Jag är alldeles nära Sava, men jag ser ingenting av floden, fast bergen i fjärran är tydliga. Här har jag gått många gånger.

Framme vid Bundek tar jag min vanliga plats, byter om och brer ut mina handdukar. Två eller tre människor badar. Och två hundar som plötsligt kommer glatt upprusande ur vattnet åt mitt håll.

Sedan händer inget mer än att jag försöker läsa lite i Andruchovytjs ”Das letzte Territorium”, att jag äter en massa persikor och aprikoser och att jag badar fyra gånger.