Vi träffar Ana

Idag har Miki och jag med många pauser knatat in till stan. Hettan gjorde att det var nödvändigt att för Mikis skull söka skuggan – han får ju inte bränna tassarna! Jag hade vatten och en skål i handväskan. Första pausen kom ganska tidigt en bit upp på Radnička. Vi satt under lindar inuti det berusande doftklotet.

Men vi hade ett mål, så efter en stund reste vi oss. Vi skulle träffa vår vän Ana Brnardić, en fantastisk poet några av er helt säkert känner till (hon finns översatt till svenska!), för första gången sedan pandemins början. Hon hade valt Iblerov trg där det finns några kaféer under träden och där en mycket fin och lätt vind på ett nästan mirakulöst sätt fläktar bort hettan. Men först måste vi ta oss dit.

Då och då kände jag med fingrarnas ryggar på asfalten eller stenläggningen för att kontrollera om det var för hett, men ingenstans brände det på allvar och Miki är ju van vid det mesta, så han travade på ganska fort och verkade tycka att det var spännande. Ibland vill han väl se eller lukta på något nytt. Och så var vi framme och just när jag valde ett luftigt bord såg jag Ana komma ledande sin cykel. Miki fick hälsa ordentlig på Ana, men vi människor hälsade enligt coronareglerna. Vi talade om året som gått, om jordbävningen i mars 2020 och hur vi blev då och om allt det konstiga med tiden. Ana sa att hon tyckte att hösten kommit före sommaren förra året och jag sa att jag bara mindes en dag av sommaren, den där dagen vid Dobra. Efter ett tag tog hon fram boken ”Vuk i breza”.

Jag ställde lite frågor för nu ska jag ju läsa den på kroatiska – långsamt och med hennes hjälp och kanske också med några andras hjälp, fast hon sa att jag får fråga precis hur mycket jag vill. Tiden gick, för det är ju det den gör, och vi bröt upp igen och skildes vid gatan som går längs torgets ena sida. Miki och jag korsade snabbt ett hett gathörn men sedan hade vi skugga under träden. Vi gick mot Meštrović-paviljongen där snart eller kanske idag börjar en utställning med målningar av Edo Murtić (som jag inte känner till).

Och vi gick och gick och satt lite då och då en stund under ett träd och så var vi vid Radnička igen. Alldeles bakom de ganska nybyggda husen (ja, jag har sett dem byggas), strax innan Radnička går in i Vukovarska, finns ett slags liten park med ett en liten konstgjord bäck eller vad man ska kalla det. Där tyckte Miki att vi kunde stanna upp, så det gjorde vi och han passade på att doppa framtassarna och dricka lite.

Kommentera