Med buss genom Montenegro

Idag vänder jag blicken mot det förflutna. Det här är fortsättningen på resetexten som går under namnet ”Stalagmit” här under pausträdet:

När Rizah släppte av oss i utkanten av Priština pekade han ut busshållplatsen för oss – det var därifrån vi skulle ta oss till Dubrovnik. Han visade också var man kunde köpa biljetter, ett litet skjulaktigt hus i bortre ändan av hållplatsområdet. Vi gjorde ett försök direkt, men dörren var förbommad och framför biljettluckan var det en brun trälucka och på den satt en papperslapp med albansk text och några siffror, som väl syftade på öppettiderna. Klockan sju på morgonen skulle det vara öppet igen, tydde vi det till. Just när vi skulle gå, närmade sig några män och en av dem frågade: ”Parlez vous français?” ”Un peu”, tyckte C. ”Très communal”, klämde en av männen då till med. Jaha, tänkte vi, hur fortsätter man nu? Mannen upprepade sin fras och gestikulerade ivrigt till den. Sedan vinkade han till två äldre män lite längre bort. De kom fram och ställde sig framför oss. ”Oncles”, sa vår konversatör och vi nickade åt varandra, onklarna och vi. Det hela avslutades med ”très communal”. Nickande tog vi avsked och sedan gick vi åt vårt håll och männen åt sitt.

Nästa morgon stod vi strax före sju vid den bruna träluckan. Några stora rykande bussar körde kors och tvärs över den stora, gropiga platsen. Luften var full av fint, brunt lerstoft. Vi väntade, klockan blev sju och ingenting hände. Den blev kvart över och C. började oroligt trampa hit och dit. Vi tittade på bussarna och jag gick fram till en av dem och frågade chauffören: ”Dubrovnik?” Han funderade lite och pekade sedan på bussen intill och sa: ”Titograd.” Titograd var ju på vägen till Dubrovnik, så vi gick mot den bussen. C. frågade med en gest mot klockan om avgångstiden. Chauffören visade åtta fingrar. Vi köpte våra biljetter och klättrade på. Där satt redan några små gummor med bylten och påsar. Vi slog oss ner en bit bak i bussen och väntade och tittade. Vid åttatiden var det ganska fullt där inne, det var till och med några hönor med. Efter ett tag började den ena efter den andra fråga chauffören om något och han slog gång på gång avvärjande ut med armarna och pekade utåt busshållplatsen. Det är något fel på bussen eller är det något med chauffören, är det egentligen någon annan som ska köra? C. och jag funderade hit och dit. Tiden gick. Plötsligt började folk att resa på sig och den ena efter den andra gick mot dörren och klättade ner på marken. Vi följde med, vad skulle vi annars göra? Undan för undan matades vi in i en annan buss och bara några minuter senare startade den med ett ryck och vi guppade ut över busshållplatsen i ett stort brunt moln.

MN

Färden gick så småningom upp i en bergstrakt, vägen smalnade och blev allt krokigare. Snart såg vi knappast någon bebyggelse alls, bara skog, mörk skog och berg. Ibland åkte vi längs ett hissnande stup, ibland var det som om bussen pressade sig fram mellan bergväggarna, då och då hördes också mycket riktigt ett skrapande ljud. Någon gång på eftermiddagen stannade vi på en smal grusremsa under ett stup. En del av passagerarna sprang över vägen upp i skogen, var och en åt sitt håll för att uträtta sina behov. Jag passade på jag också. Längs en bergvägg hade en grupp av männen radat upp sig med ryggarna mot vägen. Snart strömmade alla in i bussen igen och resan gick vidare. Landskapet blev allt vildare och den slingrande vägen var djupt nedskuren i berget. Timmarna gick och då och då slumrade jag till, även om jag egentligen ville vara vaken för att se att vi verkligen var kvar på vägen. Plötsligt reser sig en liten mager man med en stor flaska i handen. Han går ostadigt några steg framåt i bussen, tar ett snett kliv och ramlar in över ett par gubbar. De ryter något barskt och knuffar ut honom i gången. Han för flaskan till munnen, lutar huvudet bakåt och tar ett par rejäla klunkar av den genomskinliga vätskan. Flaskan är nästan tom. Mannen ropsjunger ett slags fanfar ut över sina medresenärer, sedan faller han ihop. En stund ligger han där och ingenting händer. Ute har det börjat mörkna. Då reser sig en kvinna och går fram till den liggande mannen. Hon böjer sig ner över honom och gör något, jag kan inte se vad. Sedan vänder hon sig mot några andra passagerare och säger något. Någon föreslår något och någon annan har en annan idé, man tittar lite villrådigt på varandra, då en kvinna äntligen säger det förlösande ordet: ”Doktor!” Fler och fler pekar mot en man snett framför oss: Han är större, ja mycket större än någon annan i bussen. Han sitter värdig och nästan orörlig på sin plats, hans ansikte är också mycket stort, hans hår är grått och lite glest mitt uppe på hjässan, han har buskiga ögonbryn över lite rödsprängda mörka ögon, en rejäl, nästan tjock örnnäsa och ett kraftigt hakparti. Han ser sig omkring och reser sig sedan upp, mäktig ser han ut, han liksom tornar upp sig inför de andra passagerarna. Han kommenderar busschauffören att stanna och blir genast åtlydd. Böjd över den lille fulle ger han ytterligare en order till chauffören. Jag tycker jag hör ett ord som påminner om ”hospital”. Busschauffören gör en halsbrytande backningsmanöver, det skrapar och kratsar, han backar och backar. Till slut är han framme vid en liten avtagsväg. Jag stänger ögonen och C. sitter alldeles tyst bredvid mig. Det känns som om vi vänder på något sätt och sedan är vi uppe på vägen igen, fast nu åker vi åt motsatta hållet.

Det kacklar lite svagt från hönorna. Det är nästan helt tyst i bussen och den lille fulle ligger där han ligger, någon har lagt en jacka över honom. Lever han? tänker jag, men jag säger ingenting. Det är kolmörkt ute och jag förstår inte hur vi kan hålla oss kvar på vägen. Jag somnar och vaknar först av att vi har stannat. Två män lyfter av den fulle medan Doktor ger anvisningar om ett och annat. När männen är tillbaka vänder bussen och färden går vidare. Jag somnar om, men efter en stund väcker C. mig. Han pekar på något i fjärran, han pekar på en smal, oändligt smal bro som sträcker sig över ett bråddjup. I bortre ändan av bron öppnar sig en tunnel och i tunneln ser man ett flackande ljus. Hjälp, bara vi inte ska dit, vi kommer att ramla ner. Men jo, det är dit vi ska. Jag stänger ögonen under hela broöverfärden, det knakar och då och då skrapar det vasst. Först inne i tunneln öppnar jag ögonen, men stänger dem fort igen. Hur ska bussen klämma sig igenom det här? Det skrapar igen och vi blir stående, sedan backar vi en bit och så skrap, framåt igen.

I gryningen är vi framme i Titograd eller nej, var är vi någonstans? Bussen stannar på ett stort tomt fält och vi stiger av. Det finns inga andra bussar där och inga hus utom en halvfärdig, skelettartad och ändå redan nedsliten grå betongbyggnad utan fönsterrutor. På en skylt ovanför porten står det ”Titograd”.

Görlitz – Zgorzelec

Medan jag sorterar intrycken från min/vår polsk-tyska resa på jakt efter Olga Tokarczuks by börjar jag med att ge en liten glimt från resans nästsista anhalt, gränsstaden Görlitz/Zgorzelec, en stad jag också besökte i våras (då med Jelena):

G-Z

Den nya bron över Neiße mellan Görlitz och Zgorzelec är som en utsträckt hand mellan det gamla och det nya Europa. Det pågår, åtminstone dagtid, en ständig rörelse i båda riktningarna och man hör både polska och tyska i vimlet.

Görlitz är sedan gammalt en knutpunkt och mötesplats. Här korsade en gång Via Regia – den östvästliga handelsvägen från Galizien till Galicien – vägen från Östersjön till Adriatiska havet. Idag ligger den tyska staden Görlitz på floden Neißes västra sida och den polska staden Zgorzelec på den östra. Före 1945 var detta en stad. Under en period fanns det sju broar mellan de båda sidorna. Andra världskriget klippte av alla förbindelser och under den kommunistiska tiden fanns det bara en – strängt bevakad – bro här. Sedan oktober 2004 finns också Altstadtbrücke, en bro för fotgängare som binder samman de centrala delarna av de båda städerna. Den delade staden håller på att växa ihop igen. Man samarbetar på kommunal nivå, till exempel besöker en del polska barn tyska skolor och daghem och vice versa. På konstens område pågår det ett intensivt utbyte med gemensamma utställningar och installationer.

![Görlitz](/wp-content/PICT0/PICT0218.jpg @alignleft)Den tyska sidan av staden har kommit långt i restaureringsarbetet efter DDR-tidens förfall och en del kallar den åter för ”Tysklands vackraste stad”. Här finner man gotisk arkitektur, renässanshus och barockpalats och varuhuset Karstadt är inrymt i en praktfull jugendbyggnad. På den polska sidan har man inte hunnit lika långt med renoveringen, men husen längs de större gatorna i centrum har redan fått en första ansiktslyftning.

Ett stort problem för Görlitz är den demografiska strukturen – staden riskerar att bli ett ”Pensionopolis”. Lösningen finns i Zgorzelec, där befolkningen är betydligt yngre. I Görlitz står många av de vackra husen tomma, i Zgorzelec är det bostadsbrist. Båda har mycket att vinna på ett närmande och sammangående.

Zgorzelec

Görlitz har nominerats till europeisk kulturhuvudstad 2010. Nästa år faller avgörandet i en omröstning på europeisk nivå.

Längs Lamone

Också den här sommaren strövar Londi och jag längs Lamone under tidiga morgnar, innan solhettan blir för stark.

Just på det stället där man kommer upp på flodbanken från persikogården La Curbastra kan man se Faenzas torn avteckna sig mot himlen. Vi går alltid uppströms från reningsverket – il depuratore – räknat. Hur tidigt vi än går ut, så är det alltid några pensionärer ute i sina odlingar, mest är det små knotiga gubbar. De kommer dit på cyklar, mopeder, vespor och i små skåpbilar och de ger sig av igen när hettan kommer. I kvällssvalkan är de där igen.

Lamone

Dessa små gubbar är ett särskilt slag av kolonister, landet här är fritt, den som vill får odla marken och det växer bra, det ser jag. Täpporna ligger tätt, men det finns plats för fler odlare. På några ställen kan man se en odling stadd i förfall, kanske har kolonisten blivit sjuk eller helt enkelt för gammal, men snart kommer någon annan säkert att ta vid.

Vi stannar alltid en stund hos Agostino, som vi känner sedan förra året. Han visar mig sina druvor och vi pratar lite. Druvorna är skimrande guldröda.

druvor

Han berättar att han har en släkting som bor i Oslo. ”Lassù piove sempre”, säger han, ”däruppe regnar det alltid”. ”Ja, det är väl sant”, säger jag lite trevande. Fikonen är inte mogna ännu, men om jag stannar till mitten av augusti, så ska jag få några.

fikon

Carlo, som har täppan intill, ser på mina bara fötter och säger något muntert uppskattande. Carlo är lång och stor och måste ha varit en ståtlig man när han var yngre.

Londi och jag går barfota – ja, hundar går väl alltid barfota – för skor blir bara förstörda i den dammiga torra flodleran. På ett ställe där floden är lite djupare tar Londi ett dopp. Jag kastar i en pinne och så hopp i! Snabbt är hon uppe igen.

Londi

Agostino säger förresten att Lamones vatten har sjunkit på de sista tjugo åren – det är för att man har börjat odla kiwi längre upp utmed floden och kiwi behöver väldigt mycket vatten. Man får extra EU-bidrag för kiwi. Agostino skakar på huvudet och säger att floden var mycket mäktigare och vackrare förr.

tomat

Vi går vidare längs långa tomatplanteringar. Tomaterna lyser övermodigt röda i morgonljuset. En liten gubbe med svarta pepparkornsögon och nästan tandlös mun kommer ut mellan tomatspaljéerna. Han ser på mig och ler hemlighetsfullt: ”Förr kom man hit till flodbanken för att älska”, säger han. Sedan håller han fram en påse och bjuder mig att ta en tomat.

Faenza

Vi går ända fram till bron där man kan se Faenza-skylten titta fram mellan buskarna – på det här stället verkar det som om staden inte alls finns. Här har rosmarinmannen sin odling. Jag har bara hört talas om honom. Alla hans små täppor är omgivna av rosmarinhäckar – rosmarinhäckar höga som i en törnrosasaga: Törnrosa – Rosmarina.

rosmarin

En hunds resedagbok

Det är jag som är hunden i den här familjen. Jag heter Londi, men det kanske ni redan vet. Min matte är just nu och rotar någon annanstans i huset, så jag passar på och skriver lite om min sommarresa – det är inte ofta jag får en chans att sitta vid datorn i lugn och ro.

Nyss kom vi hem från en lång resa i Italien och genom Tyskland (ja, jag vet ovanligt mycket om geografiska namn för att vara en hund, det säger alla). Jag träffade många av mina gamla vänner på resan. På den här bilden leker jag med Pitt på stranden nedanför Casteldimezzo. Pitt är en hittehund, hans mamma var nog en pitbull. Han bor i Pesaro:

Pitt

Jag lärde också känna en del nya hundar. Här leker jag med Paco utanför Rotonda Bruscoli vid hamnen i Pesaro. Med Paco och hans husse Luca vet man ibland inte riktigt vem det är som är hunden:

Paco

Dylan är också en ny vän. Det är jag som håller i flaskan:

Dylan

Efter Pesaro åkte vi till La Curbastra. Där finns det två hundar, Senior och Junior. Senior gillar jag inte riktigt, men Junior är bland de bästa hundar som finns. Han är en cane corso. Här ligger han och mig kan ni se lite av bland blommorna:

Junior och jag

Här är en närbild på Junior:

Junior

En dag åkte vi till Lido di Dante (utanför Ravenna) och badade. Här är jag i min skugghydda; jag har grävt om golvet själv för att få det riktigt svalt:

jag

På hemvägen stannade vi i Schliersee i Bayern och hälsade på min gamle vän Ulfi; han är elva år. Så här ser han ut:

Ulfi

Intryck från Karlovy Vary

Vi kommer från Italien till Mellaneuropas sommarregn. Gatorna i Karlovy Vary badar i pölarna och vi traskar tappert fram, plask, plask. Det är inte kallt och egentligen inte heller varmt utan bara blött, det regnar på floden så att vattnet knottrar sig. Skogklädda höjder bildar en våt ram runt staden.

Här har Goethe tillbringat många somrar och härifrån bröt han i hemlighet upp till sin stora italienska resa, längs de här gatorna strövade Kafka omkring och Beethoven var i Karlsbad på kur mer än en gång – i år är de flesta besökarna ryssar, kommer vi fram till efter att ha lyssnat runt ett tag. Många är ganska gamla, medelåldern rör sig nog runt sextio år. Vad gör alla? De promenerar i de vackra kolonnaderna, dricker brunn ur fantasifullt utformade bägare, äter jättelika oblater med fyllning av vanilj, nöt eller choklad, tar sig ett glas Becherovka eller köper smycken. Juvelerarbutikerna i staden innehas denna sommar av albaner.

Vi ser att de säljer granater monterade på guldbotten: halsband, armband, broscher, örhängen, ringar. ”Granater kombinerar man med förgyllt silver, inte med guld. Granaten är nämligen en halvädelsten”, säger en äldre dam. Det visste du redan, men för mig är det ny kunskap som jag nogsamt lägger på minnet. Barnen vill ha varsin oblat till så vi stannar vid ett stånd och köper två nya varma, en med vanilj och en med choklad.

För att undkomma regnet en stund och för att vi är lite nyfikna glider vi in på det majestätiska Grandhotel Pupp. I en magnifik sal i bottenvåningen ser vi några män iförda små judiska kalotter plocka med något på ett stort bord med vit duk. Salen är försänkt i halvmörker och man hör bara ett svagt mummel från männen.

Våta och med kladdiga händer från alla oblater återvänder vi till vårt pensionat som bär det flotta namnet Hotel Malta. I pensionatets lilla restaurang hänger Skanderbeg på en vägg – vår värdinnas man är alban.

(efter anteckningar och lösa minnen från sommaren 1997)