Parco di San Giovanni

Härom kvällen tog vi bussen upp till San Cilino för att promenera i Parco di San Giovanni och äta på ”Il posto delle fragole” där. Just här vid ingången till parken vill jag ge en liten historik:

”Nel 1908 viene inaugurato a Trieste l’ospedale psichiatrico cittadino, situato all’interno del Parco di San Giovanni. Negli anni Settanta il Parco diventa il luogo dell’innovazione e del cambiamento: è qui, infatti, che si realizza una rivoluzione di portata internazionale nel campo della psichiatria, grazie a Franco Basaglia e ai suoi collaboratori. L’ospedale e il Parco si aprono alla città: i malati sono liberi di uscire e i cittadini di entrare.

Oggi Parco e città sono un giardino aperto, un laboratorio di imprenditoria sociale, di attività assistenziali e creative, di proposte culturali e di alta formazione.”

(År 1908 invigs det psykiatriska stadssjukhuset i Trieste som är beläget inne i Parco di San Giovanni. På 1970-talet blir parken en plats för förnyelse och förändring: det är just här som en revolution av psykiatrin med internationell räckvidd föds, tack vare Franco Basaglia och hans medarbetare. Sjukhuset och parken öppnar sig för staden: de sjuka är fria att gå ut och stadens invånare att gå in.

Idag är parken och staden en öppen trädgård, ett ”laboratorium” för social verksamhet, för välgörenhet och kreativitet, för kulturella initiativ och utbildning.)

Luften var ljum och vi gick, kastande nyfikna blickar åt olika håll, sakta längs en stilla parkväg.

Ljuset föll mjukt på de vackra husen och parkens många träd. Jag plockade lite ”smilje” (på kroatiska heter de så) – doften är underbart jordisk och sommarlantlig. Ni ser blommorna längst ner till höger.


 
Efter en stund nådde vi ”Il posto delle fragole” och satte oss vid ett bord där och beställde in ”melanzane alla parmigiana” och lite Friulano till det.

Miki fick lite bitar nedräckta. I övrigt ägnade han sig åt jakt. Han vet var alla råttor finns.

I San Lorenzo/Jezero

Igår kväll for vi upp i Carso till den natursköna Val Rosandra/Dolina Glinščice nära den slovenska gränsen för att äta en speciell sorts gnocchi i byn San Lorenzo/Jezero på Trattoria Al Pozzo di Gustini Pierpaolo. Nästan allt ovanför Trieste är slovenskt även här på den italienska sidan och om man lever i Trieste pendlar man egentligen oavbrutet mellan den latinska och den slaviska världen.

Det var svalare uppe på höjden än nere i staden och vindarna från bergen fläktade runt oss milda men inte varma. Miki ägnade sig åt skuggjakt ut mellan spjälorna i staket som omger restaurangen och vi människor åt och drack och pratade om saker jag inte minns just nu.

Jelenovac – Vrhovec

Miki ligger utmattad på soffan och det går inte att tala med honom. Själv sitter jag trött, men varm om kinderna av all solen, vid bordet och fumlar lite med tankar och tangenter. Bakom oss har vi en lång eftermiddag till fots med Gabi i Jelenovac. Vi började med att gå lite fel längs ställvis ganska leriga stigar.

Efter ett tag fick vi nog av halkandet och vi bestämde oss för att gå tillbaka ner en bit för att sedan ta oss upp någon annanstans. Miki pinnade muntert på hela tiden och då och då blev det ett hundmöte. Gabi och jag pratade om det ungerska, om planer och så luftade vi ut lite universitetsskräp ur hjärnorna.

Vi kom högre och högre och luften var härligt klar och himlen förunderligt blå, jag vet inte när jag senast haft så mycket blå himmel. Varje dag bär blå hatt.

Så gick vi ett tag bland hus, en del av dem förfallna och vi smög in i några av de igenväxta trädgårdarna och kikade in genom de trasiga fönstren. Vi människor funderade på vem som bott här eller där eller vad man haft i det stora huset. Miki undersökte marken. En ganska lång bit gick vi längs en bilväg, men det kom nästan inga bilar. När vi kom till vägskälet, där Miki och jag förra gången hade tagit av åt vänster, tog vi av åt höger och fortsatte uppåt.

Kort därefter nådde vi åsens kam och började följa den mot Vrhovec. Gabi opererade knäet i somras, så vi tänkte att det kanske var bäst att undvika att gå den långa vägen neråt mot staden igen. Och det finns en buss som går från Vrhovec och ner till Ilica. Vi letade oss fram till en hållplats och sedan väntade vi och tittade ner i dalen och upp på nästa ås och bort mot alla de följande åsarna.