Mlinske stube och Tkalčićeva
11/3 -2012
Gårdagen blev till en lång och solig stadspromenad kors och tvärs genom Gornji grad på tre damer hand. Nilla fotograferade Londi och mig på en rad välkända platser. Här går vi från Gradec nerför Mlinske stube:
och så utmed Tkalčićeva som sjöd av vårliv:
Caffè San Marco
2/3 -2012
Naturligtvis besökte jag också Caffè San Marco. Jag gick dit tillsammans med en triestinska som förutom italienska också hade ungerska och tyska rötter, passande, lika passande som om hon haft serbiska, grekiska, österrikiska, slovenska eller judiska rötter. Utifrån ser detta kafé inte mycket ut för världen, en neonskylt som i mörkret sannolikt bara har ljus i varannan bokstav, en gråsmutsig fassad, några urblekta markiser, en svängdörr. Och tittar man från kaféet uppför gatan mot Carso så får man in en liknande vy som man får från Kaptol här i Zagreb, när man tittar upp mot Medvednica.
Beatrice och jag gick in och valde ett bord någonstans i det inre, alltså inte någon fönsterplats. Jag frågade servitrisen var Claudio Magris brukar sitta. Hon pekade mot ett av fönsterborden och sa ”men om det är upptaget, så sätter han sig någon annanstans – è una persona talmente alla mano.” (Att vara ”alla mano” betyder att man är lättillgänglig och inte krånglar eller blåser upp sig.)
ungefär där dessa båda herrrar sitter brukar han ta plats
När Beatrice gått satt jag kvar en stund och tittade på människor, väggar och lokalens ljussättning och så läste jag med en känsla av lätt svindel lite hit och dit i avsnittet Caffè San Marco i MIcrocosmi. Jag läste till exempel det här:
Il caffè è un un luogo della scrittura. Si è soli, con carta e penna e tutt’al più due o tre libri, aggrappati al tavolo come un naufrago sbattuto dalle onde.
Kaféet är en plats för skrivande. Man är ensam med papper, penna och på sin höjd två eller tre böcker, fastklamrad vid bordet som en skeppsbruten uppkastad av vågorna.
Jag kunde ha läst något annat mindre solitärt och det gjorde jag också:
Ognuno, al suo tavolo, è prossimo e distante rispetto a chi gli sta accanto. Ama il prossimo tuo come te stesso ovvero sopporta la mania del tuo vicino di mangiarsi le unghie, come lui sopporta qualche tuo tic ancora più sgradevole.
Envar vid sitt bord är nära och avlägsen i förhållande till den som sitter strax intill. Älska din nästa som dig själv eller stå ut med din grannes sätt att tugga på naglarna såsom han står ut med olustigare tics från din sida.
Trieste – Piazza Unità d’Italia
9/2 -2012
Piazza Unità d’Italia i Trieste är ett av Europas största torg och det blir inte mindre av att dess ena sida slutar vid havet. Man kan nästan bli lite rädd för att halka av jordklotet när man går där. Under dagar då vattnet ligger platt och stilla kan man se havet som en fortsättning av torget och då blir torget utan slut.
bilden togs som man kan ana strax för jul
Trieste, Ponterosso del Canal Grande
2/2 -2012
Ser ni vem som står där borta strax intill brofästet? Jag märkte först ingenting och gick bara förbi, men sedan såg jag:
Fonte Gaia
25/1 -2012
Vid den övre ”kanten” av Piazza del Campo i Siena finns Jacopo della Quercias vackra fontän ”Fonte Gaia”. Den håller ett litet vattenrike i sina marmorarmar och är en pärlande överraskning mitt i Sienas torra rödbrunhet. Det finns så lite vatten i och kring staden, ingen flod ringlar sig runt den och ingen sjö skimrar bland kullarna nedanför. Siena ligger högt och fukt och väta når inte dit upp. Siena är i all sin skönhet en stad av törst och torka. Därför ger vattnet i Fonte Gaias vita marmorkar en sådan friskhet och klarhet åt sinnena. Till och med mitt i vintern kan man få för sig att söka fuktsvalka där. Fabeldjuren ligger loja och låter vattnet rinna över tunga och läppar och från tassarnas päls pärlar klara droppar medan duvorna som ju är levande på riktigt har gjort fontänen till medelpunkten i sin värld.
Ur den här vinkeln är Fonte Gaia en marmormur som omsluter en osynlig hemlighet:
Zagreb i adventstider
16/12 -2011
Kanske minns jag inte riktigt den svenska julskyltningen men jag tror att allt detta affärsbetonade och tingel-tangel-aktiga förberedande av julen här är lite mer återhållet än i Sverige. På några större torg i staden finns stora ädelgranar utplacerade med en enhetlig och ganska försynt beysning fästad vid grenarna. Det hänger lite ljusgirlander över huvudgatorna och det blinkar lite från banker och varuhus. Det mest påtagliga är marknadsstånden som radar upp sig på torgen och utmed gågatorna och parkgångarna. Här kan man köpa julgodis, kakor, korvar, skinkor, ostar och torkad frukt och nötter. Det finns också en hel del konsthantverk, vantar, mössor, halsdukar och vackra träförmål. Och så finns det kuhano vino (Glühwein ungefär) och olika slag av rakija att tillfälligt värma sig med.
Londi vid katedralen
blick tvärs över gatan från katedralen
ett ganska typiskt marknadsstånd
granen har kommit på plats
Slottet i Brežice
28/11 -2011
Om man tar tåget från Zagreb och åker i nordvästlig riktning mot Slovenien så hamnar man efter en knapp timme (en kvart går åt till att vänta vid Dobovas gränsstation) i den lilla staden Brežice, men tåget stannar inte där utan man stiger antingen av i Dobova eller i Krško fem minuter åt den ena eller andra hållet.
Den lilla staden har både charm och skönhet men det är egentligen en enda byggnad, nämligen slottet, som sätter sin prägel på helheten.
Se här några höstliga slottsvyer:
