Petrovaradin

Novi Sad är huvudstad i provinsen Vojvodina och har lite över 200 000 invånare. Det var inte helt lätt att få grepp om staden, dels eftersom vi bodde lite avsides i Telep, dels för att vi inte var i staden mer än en seneftermiddag, två kvällar och en morgon. Ofta kom vi att befinna oss vid stora trista trafikleder eller på stånkande gamla bussar. Allt verkade så långt från allt och Donau eller Dunav så obegripligt mäktig och liksom krökande sig genom både rum och tid.

Den där enda eftermiddagen hoppade vi efter en stunds ihärdigt travande längs en ändlös bullrig boulevard upp på en buss som tog oss över en enorm bro till fästningen Petrovaradin på andra sidan Donau. Vi hamnade vid fästningens fötter lite bakom på något sätt, kanske steg vi av en hållplats för sent, men vi tog snart igen de förlorade metrarna och så började klättringen uppåt i solgasset. Lite svettiga nådde vi ett slags promenad uppe på murkrönet och vi gick ett halvt varv innan vi satte oss på ett av kaféerna längs muren som avgränsar promenaden från stupet ner mot floden. Med servitrisen trasslade vi sedan in oss i ett språkligt äventyr med ordet ”tusen” som heter ”tisuća” på kroatiska och ”hiljada” på serbiska. Och så berättade Gabriella för mig om hur misslynt och liksom förorättat de ungerska aristokraterna någon gång på 1800-talet (eller när det var) tagit emot beskedet om att ungerskan var närmast släkt med finskan bland Europas språk. Vi skrattade lite åt händelsen eller vad man ska kalla det och den verkade med ens väldigt nära. Och jag tog en bild på fästningsmuren framför oss och när jag tittade på den sedan fick jag ett slags svindel och en rad ur Andrzej Stasiuks beskrivning av en plats i Moldavien lösgjorde sig ur minnenas dunkel:

Ett ursprungligt land. En ofärdig skiss eller första idé till hur jorden skulle se ut, en abstraktion nästan, en syntes av de enklaste former. Ett lodrätt stup, en dalbotten platt som en bordsskiva och en långsam flod som sökte sig fram bland de tektoniska lagren. Precis som för hundratusen år sedan.

Fast nu överdriver jag väl.

bild-75

Läs mer

I Telep

I Novi Sad bodde vi i den ungerska stadsdelen Telep. Ja, kanske är den inte så helt ungersk längre, men namnet och historien är ungerska. ”Telep” är ”Siedlung” på tyska eller ”naselje” på kroatiska – på svenska hittar jag inget perfekt ord nu. Där bodde Gabriella och jag i alla fall i studenthemmet ”Európa Kollégium" på adressen Ćirila i Metodija. Hemmet har kommit till ganska nyligen genom ett ungerskt-serbiskt samarbete och är främst till för ungersktalade studenter från Vojvodina. Jag hörde inget annat språk än ungerska inom byggnadens väggar – utom när jag själv talade engelska eller kroatiska och fick svar på engelska och serbiska.

bild1-75

Byggnaden påminde om ett slott och allt var mycket välordnat därinne och utanför var det välordnat på det sättet att allt var omgivet av höga nymålade staket och stängda grindar. Lite overkligt ser det ut och kontrasten mot den omgivande bebyggelsen är skarp. Låga, lite lantliga hus med den där speciella ungerska eller vojvodinska låglandscharmen smög omkring utanför de höga stängslen till vårt mäktiga slott.

bild2-75

Läs mer

I gamla kvarter

Det är en varm dag och himlen är lite lätt beslöjad. Nyss gick jag – kommen lite på avvägar – i det där lite oregelbundna och slitna kvarteret mellan busstationen och Vukovarska. Här gick jag ofta med Londi, särskilt under de första åren. Nu korsar jag bara kvarteret någon sällsynt gång och då oftast i mörkret, när spårvagnarna slutat gå och jag dröjt mig kvar i stan lite för länge.

bild1-75

Jag gick mest i skuggan och det slog mig att jag måste ha bott rätt länge här för gång på gång såg jag förändringar och nyheter, oftast ganska små visserligen, men ändå förändringar, människornas försök att stärka och skydda husen mot tidens tand. Nu riktade väl jag knappast kameran mot nyheterna, fast någon slank kanske med. Jag har alltid haft en svaghet för det förflutna, för för mig förstärker det förflutna nuet och ger det en djupare klangbotten. Framtiden säger ingenting och är mer som ett hål.

bild2-75

Möjligen är de lilafärgade järnpiggarna överst på staketet något nytt. Järnpiggar för trygghet i en otrygg tid, kommer jag på mig med att ha tänkt. Det är svårt att tukta tankeflödet i huvudet.

bild3-75

Det smuliga rosa huset på hörnan är ett av Londis och mina hus. Här stannade vi ofta, det fanns/finns mycket att lukta på och att beskåda. Jag slog emot en vass kant av ensamhet när jag nu gick förbi.

bild4-75

Rosorna har redan blommat länge, men från en trädgård vid Menčetićeva lutade sig en sådan prunkande prakt ner över mig att jag måste dra djupt efter andan. På en husvägg strax intill hittade jag sedan en plakett, där det stod att Šiško Menčetić var en skald som levde 1457 till 1527.

Läs mer

Heliga rum

Kanske minns några av er Elvio, ”sjömanskocken från de sju haven”, i alla fall har jag skrivit om honom förr. Varje gång jag är i Trieste går jag minst en gång till hans osmiza – som inte är en osmiza egentligen, men det vill jag inte prata om nu – i gränden i en del av Cavana som ännu inte uppslukats av turismen. Elvio är åttio år, kanske mer, men han åldras egentligen inte längre. Osmizan är inte hans men han sköter den och serverar vin, öl, grappa och arancitata från morgonen till långt efter midnatt. För på det viset är han mitt livet, säger han.

bild-74

Det trånga höga rummet är kallt på vintern och blir egentligen aldrig varmt, inte ens i sommarens mitt. Från maj till oktober sitter gästerna ofta vid små bord i gränden eller så står de och hänger vid husväggarna. På en trappa upp mot vinden står det nu små krukor med vildsparris och ibland hämtar någon en av krukorna. Jag tror inte det handlar om försäljning utan det är nog ett slags gåvor.

Härom kvällen när jag kom dit ganska sent vart det trångt och bökigt. Gästerna är gamla alkisar och prostituerade, afrikaner, zigenare, förvildade ungdomar av diverse slag eller alkisar och original i vilken ålder som helst. Jag står vid disken mitt emot Elvio och han gör smörgåsar åt mig, även om han inte har något att göra dem av, men han hittar en glasburk med ansjovis och en bit parmesan och bröd hade han under disken. Jag får två konstfärdigt skapade mackor på en tallrik av porslin och rödvin i ett glas av glas, även han bara serverar i plastmuggar när kvällen tätnar. Det får inte bli glasskärvor på golvet eller i gränden ju. Jag säger något om att hans rum är en kyrka, på det riktiga sättet, men att han nog inte är prästen utan rummets helige man. Han skrattar lite och säger inget eller något för mig obegripligt på sin slutna istriska dialekt. In kommer två bengaler (ja, så heter det möjligen inte på svenska), far och liten dotter, båda smårunda. Flickan beställer lite blygt två hårdkokta ägg och Elvio trollar fram ännu ett porslinsfat där han lägger äggen och så ställer han fram peppar och salt. Och så ett halvt glas arancitata (i plastmugg) och en mugg vin. Jag lämnar plats vid disken åt dem, men de ler och går ut i gränden. Därute pågår ett grovt och ganska högljutt gräl mellan en man och en kvinna, en schäfer skäller och någon snubblar. Elvio häller upp mer vin i plastmuggar och plockar upp ölburkar ur en låda. Allt kostar en euro, men ändå inte. En gubbe tömmer sina fickor och lägger 95 cent på disken och det blir rätt och Elvio föser ner mynten i olika påsar, en för koppar och en för mässing. En ung marockan kommer in med 50 cent i nypan och säger att han vill ha ett ägg till sin vän som inte har mer just 50 cent och det blir bra. Han får ägget och går ut. En stamkund ber om en euro och han får den av Elvio. Pengars värde är mycket relativt här. Någon timme senare tycker jag att det kan vara lagom att gå och jag räcker fram pengar till Elvio. Han placerar båda nävarna på disken och säger att nej, ”qui comando io” och jag får inte betala. Så är det.

När jag tittar in förmiddagen efter har Elvio just öppnat igen och några av hans stamkunder – två alkisar och en som jag tror ex-prostituerad – är i färd med att samla ihop plastbägare och att sopa golvet och marken i gränden utanför. ”Luciana, vuoi un’aranciata?”, frågar Elvio den gamla och hon tar emot glaset. Hon har slutat dricka vin. Elvio berättar för mig om den gångna natten i osmizan och han visar mig en stekpanna han använt för att driva ut de sista gästerna, som ”förlorat förståndet lite grann, det blir ju så efter allt drickande”, säger han och ler. Nej, han slog inte till, för då skulle någon kanske ha dött, men han vet hur man gör när man visar att det är stängningsdags. Och så säger han att i San Giacomo finns det barer som liknar hans. San Giacomo är ju kanske mitt framtida hemkvarter, det vet en del av er.

Och jag behöver inte prata om Londi för hon är alltid så tydligt närvarande i detta heliga rum.

Läs mer

Vid ett räcke i Trieste

Så har jag då strövat omkring i drömmens och den förhöjda vakenhetens Trieste igen. Det slog mig att Via Cesare Battisti, där Caffè San Marco ligger, har blivit ganska mycket kortare sedan mitt första år i staden. Å andra sidan har smågatorna eller gränderna snett bakom Palazzo del Comune blivit fler och en av dem heter så vackert – Via del pane. Ja, detta är förstås subjektivt, men just så sant som bara det helt subjektiva kan vara. Och Canal grande betraktad från räcket vid Via tre novembre har blivit en plats för meditation även om jag skulle befinna mig mitt inne i en folkmassa.

bild-74

Här får blicken glida över vattnet och husfasaderna, fram och tillbaka och tiden är öppen både framåt och bakåt och Londi lever än om jag släpper taget om stunden. Det kan jag göra just här om solljuset ligger tillräckligt lågt och spegelbilderna i det mjuka vattnet når den rätta färgen, den där blåa förgyllningen.

Läs mer