Molo Audace en av dessa kvällar

Trieste har Molo Audace. Den som följer havslinjen kan inte att hoppa över Molo Audace. Här har mängder av foton tagits, här har tavlor målats, här har filmer spelats in, om den har dikter skrivits. Piren, havet, människorna, någon hund eller mås, de vackert formade lyktorna – ingenstans vilar himlen så nära.

bild-58

I drömmen går vi alla ut på Molo Audace. Det har ingenting med mod att göra även om namnet skenbart pekar dit.

Läs mer

Cozze på Vecia Pescheria

En av kvällarna i Trieste åt jag på Trattoria alla Vecia Pescheria med Ale, Piero och Cecilia. Det var min idé, jag ville återuppleva den rustika restaurangen från vårvintern då jag var där med Igor och Christine. Och så ville jag äta cozze (blåmusslor). Vi åt cozze alla utom Cecilia som tog någon pasta med vongole (en mindre mussla). Kvällen var varm och glad och från restaurangen intill hördes levande musik och sång och folk dansade på den breda trottoaren utanför utmed Via Nazario Sauro som följer havet.

bild-57

På andra sidan gatan finns – före havet – ”Salone degli Incanti” eller ”Vecchia Pescheria”, den fantastiska utställningslokalen i den gamla fiskmarknaden. Om någon skulle hänga upp sig på det här med ”vecia” och ”vecchia” så är det första triestinska och det andra italienska. Kvällen var stark och vacker och jag tänkte på min framtid i staden utan att överdriva eller säga för mycket om just detta.

Läs mer

Kväll i Brežice

Den långa gröna floddagen avslutades med en kvällsrunda i den lilla staden Brežice – som ligger ett tuppfjät från den kroatiska gränsen och med en liten ansträngning skulle kunna betraktas som en förstad till Zagreb. Vi gick egentligen bara fram och tillbaka längs huvudgatan medan Igor berättade om barndomsupplevelser med förbindelser till de olika gathörnen.

Det här tornet som framträder så vackert mot himlen vet jag egentligen inget om, men kanske är det ett vattentorn? Ja, det är det.

bild1-57

Londi hade nog ingen större lust att gå men efter en stund hittade hon saker som kan intressera hundar. Spännande lukter.

bild2-57

Vi gick nästan ända fram till det vackra slottet som jag senast satte min fot vid för fyra eller fem år sedan. Men vi gick alltså bara nästan fram för Londi tröttnade.

bild3-57

Så vi började leta efter ett öppet kafé. Vi tittade in genom järngrindarna till ett vackert kafé, men på grinden hängde ett tungt hänglås, så vi fick nöja oss med att just titta.

bild4-57

Egentligen var det bara ett kafé vid huvudgatan som var öppet på ett sådant vis att det var lockande att sätta sig där. Alla satt där, så vi satte oss också där. På andra sidan gatan fick jag syn på en underbart solgenomstrålad port, som såg ut att vara ingången till sagolandet.

bild5-57

Vi drack kaffe och vin och vatten och åt en mycket god efterrätt som var kryddad med dragon. Denna kryddning fick till följd att snart nästan alla på kaféet fick lära sig ordet ”dragon” på minst fem språk. Igors förtjänst. Och sedan talade vi om allt det där som vi så ofta och gärna pratat om: Balkan, Slovenien och om gränser och krig och fred. Och om det lilla vinet cvičeks namn i olika delar av Slovenien. Och om etymologin till titeln ”ban”. Ordet verkar ha turkiskt ursprung. Londi sov djupt på trädäcket och vaknade inte ens när förbipasserande hundar kom fram och luktade på henne.

Läs mer

Mera Wien

Livet här i Zagreb är nu både hett och hektiskt och vi befinner oss i den del av året när allt ska hända och jag vet att jag inte kommer att hinna nästan någonting alls av detta allt, så jag vänder tiden bakåt och vrider den tillbaka till dagarna i Wien. Ja, vad säger ni? Lite bilder utan tittvång kanske kan uthärdas?

Jag har nu fått veta att Hotel Regina, där jag sov två nätter, är habsburgarnas högkvarter. Jag tar detta till mig och går rakt ut från entrén utmed de gator som finns där tills jag kommer till Herrrengasse (inte alls långt) och vänder mig vid en bestämd punkt sedan om så att jag tittar rakt på Café Central. Där skulle jag en gång ha träffat de wienska poeterna Elfriede Gerstl och Herbert J Wimmer, men det blev aldrig av på grund av hundskräck. Ja, och det var Londi som var farlig. Vad ska jag säga? Život je tako, kanske.

bild1-52

Men det finns annat. En kväll var vi central- och östeuropeiska svensklärare uppe i Grinzing och gjorde det man gärna gör där. Nej, vi syns inte på bilden för vi är innanför väggen.

bild2-52

Himlen var hela tiden blå och visst ligger den bra ovanför Burgtheater här i eftermiddagensvärmen?

bild3-52

Och är ni uppmärksamma, så känner ni kanske igen mina två favorithästar där de drar en vagn utanför Hofburg. Fotograferar gör Alla, min strålande ukrainskt blågula kollega från Lutsk. Hon är så modig och stark och det behövs för det är motvind där hon för sin kamp.

bild4-52

Till sist – för den här gången – Graben med sin Pestsäule. Detta guld!

bild5-52

Läs mer

Mitt Wien

Jag har ett besynnerligt förhållande till Wien. Ibland tänker jag utifrån mitt nuvarande sydslaviska perspektiv på staden som något egentligen bekant och hemtamt; språket kan jag se från insidan även om det har helt andra klanger än min egen tyska, människorna är rätt begripliga för mig, ibland kanske alltför begripliga och ibland – fast egentligen bara när jag inte befinner mig där – kan det kännas som om jag vet tillräckligt mycket om staden. Men när jag är där eller just kommit därifrån framstår Wien som något nästan helt obegripligt, som en labyrint i flera våningar och dessa våningar befinner sig under varandra, alltså inte ovanför varandra. Wien drar neråt mot djupen. Om inte ordet vore så förbrukat och stereotypiserat, skulle jag säga att Wien finns i det undermedvetna eller att Wien har ett överdimensionerat undermedvetet. Ja, nu sa jag det ändå, kanske driven av ett inre tvång. En gång beskrev jag lite lättsinnigt Wien som ”ett vardagsrum med hästar”. Det kan man säga vad man vill om. Nu är jag mer benägen att säga att Wien är ett vimmel av spiraltrappor som för neråt, de flesta – som i ett visst tjeckiskt slott, Lednice kanske det heter – vridna åt fel håll. I Wien talar någon till mig med en mörk stämma om förgånget och tiden rör sig bakåt utan att Wien för den skull skulle ha några problem med det moderna eller nutida. Det ligger bekvämt nedbäddat i en grav någonstans i en vacker park som omger någon ornamenterad psykiatrisk klinik, där hälsan tiger still.

Detta var orden. Nu till några egensinnigt valda bilder, de flesta från Herrengasse och Hofburg.

Österreichische Gesellschaft für Literatur:

bild1-52

Herrengasse med hästar:

bild2-52

Från evenemanget ”Kulturen bitten zu Tisch” i parken framför Votivkirche:

bild3-52

Speglingar vid Hofburg:

bild4-52

Himmel över Hofburg:

bild5-52

Hofburg med hästar:

bild6-52

Läs mer