Drömmen om Trieste – San Giacomo

Jag har aldrig åkt så ofta till Trieste som nu. Två gånger på mindre än två veckor har jag varit där och dessemellan var Trieste genom Claudio Magris här i Zagreb. Håller jag på att rycka upp bopålarna? Troligen inte, det här är nog en de långa andetagens förändring. Men det är också sant att något speciellt hände mig i Trieste den här gången. Det var den andra dagen och Ale sa till mig att hon ville visa mig runt i en ny stadsdel, ja, ny för mig alltså. Vi tog bussen till San Giacomo, man kan visst gå till fots men Ale hade skadat den ena foten och ville spara den lite grann åtminstone. San Giacomo är en stadsdel där de flesta som lever och bor är arbetare eller immigranter. Ales far kom dit som ung på 1940-talet, då många italienare fördrevs från Istrien. Hon visade mig gatan där han hade bott under den första tiden i staden. Och vid samma gata, Via San Marco, ligger den lilla trattorian ”Frittolin alla Casetta”. Där gick vi in och sedan ut på den lilla gården bakom och satte oss vid ett av borden. Ale tänkte att vi skulle möta San Giacomo med en måltid. Vi beställde in hemgjorda gnocchi med diverse fiskar och skaldjur och vitt vin och vatten.

bild1-58

Vi åt gott och servitrisen lyckades till och med trolla fram de cozze som först inte fanns – och Ale berättade om San Giacomo och jag kände mig märkligt hemmastadd från första stund. Det vilar något lite gammaldags över de här kvarteren, det finns inga drinkbarer för turister, inga souvenirbutiker, men rejäla och rustika små matställen och barer. Det kändes också lite som om jag flyttades några decennier bakåt i tiden. Ale sa att San Giacomo inte är något för alla, men att hon kunde tänkta sig att stadsdelen kunde vara något för mig. Och visst har hon rätt. Efter maten gick vi lite hit och dit och jag kände på atmosfären och tog lite bilder.

bild2-58

Vissa delar är lite ruffiga medan husen i andra är restaurerade på ett vackert och klokt sätt. Små hus, stora hus, ganska oregelbundet och blandat och här och där i slutet av gatan eller gränden blänker havet. San Giacomo befinner sig ovanför den nya hamnen.

bild3-58

På ett ställe gick vi ut på ett slags torgterrass som är omgiven av vackra, stillsamt gamla hus. Jag fastnade särskilt för det blåa huset, som man inte kan undvika att lägga märke till, och Ale sa att hon också letat efter lägenhet just vid det här torget en gång…

bild-59

När jag inte så långt senare kom tillbaka hem till Zagreb och Hvarska 10 drabbades jag av en ovanligt stark hemkänsla. Konstigt nog har jag aldrig känt mig så rotad här som just nu. Det var som om något i mig värjde sig mot San Giacomos trollkraft. Men mer om detta en annan gång…

Läs mer

En eftermiddag i Kontovel

Innan jag lämnade Trieste för den här gången for jag tillsammans med Ale och Piero upp för bergsluttningen till byn Contovello eller Kontovel som det heter på slovenska. Här upp, precis som i de flesta av byarna i Triestes uppkanter, talar de flesta slovenska. Nå, vi for upp dit för att äta i byns ozmica (på ”italienska” ”osmiza”, uttalet blir detsamma) som är härligt placerad rakt ovanför havet. Nej, så uttrycker man det inte, men jag litar på att ni förstår. En ”ozmica” är ett matställe som under några korta perioder om året serverar traktens vin, ostar, korvar och ”kötter". Vi satte oss vid bordet som hade namnet ”muretto” och stod alldeles invid en låg mur ytterst på stupet mot havet. Ja, och vi åt pancetta, salame, prosciutto och olika ostar. Till det drack vi vin, jag vitt och Ale och Piero rött, så nu vet ni. Eftersom jag har en diskret sida tog jag inga bilder under måltiden, inga ansiktsbilder och tuggbilder. I stället fotograferade jag vinklar av byn:

bild1-58

bild2-58

Och så riktade jag kameran mot havet under och framför oss.

bild-58

Och som många av er vet är det den här byn som Umberto Sabas dikt ”Contovello” rör sig i.

Läs mer

Molo Audace en av dessa kvällar

Trieste har Molo Audace. Den som följer havslinjen kan inte att hoppa över Molo Audace. Här har mängder av foton tagits, här har tavlor målats, här har filmer spelats in, om den har dikter skrivits. Piren, havet, människorna, någon hund eller mås, de vackert formade lyktorna – ingenstans vilar himlen så nära.

bild-58

I drömmen går vi alla ut på Molo Audace. Det har ingenting med mod att göra även om namnet skenbart pekar dit.

Läs mer

Cozze på Vecia Pescheria

En av kvällarna i Trieste åt jag på Trattoria alla Vecia Pescheria med Ale, Piero och Cecilia. Det var min idé, jag ville återuppleva den rustika restaurangen från vårvintern då jag var där med Igor och Christine. Och så ville jag äta cozze (blåmusslor). Vi åt cozze alla utom Cecilia som tog någon pasta med vongole (en mindre mussla). Kvällen var varm och glad och från restaurangen intill hördes levande musik och sång och folk dansade på den breda trottoaren utanför utmed Via Nazario Sauro som följer havet.

bild-57

På andra sidan gatan finns – före havet – ”Salone degli Incanti” eller ”Vecchia Pescheria”, den fantastiska utställningslokalen i den gamla fiskmarknaden. Om någon skulle hänga upp sig på det här med ”vecia” och ”vecchia” så är det första triestinska och det andra italienska. Kvällen var stark och vacker och jag tänkte på min framtid i staden utan att överdriva eller säga för mycket om just detta.

Läs mer

Kväll i Brežice

Den långa gröna floddagen avslutades med en kvällsrunda i den lilla staden Brežice – som ligger ett tuppfjät från den kroatiska gränsen och med en liten ansträngning skulle kunna betraktas som en förstad till Zagreb. Vi gick egentligen bara fram och tillbaka längs huvudgatan medan Igor berättade om barndomsupplevelser med förbindelser till de olika gathörnen.

Det här tornet som framträder så vackert mot himlen vet jag egentligen inget om, men kanske är det ett vattentorn? Ja, det är det.

bild1-57

Londi hade nog ingen större lust att gå men efter en stund hittade hon saker som kan intressera hundar. Spännande lukter.

bild2-57

Vi gick nästan ända fram till det vackra slottet som jag senast satte min fot vid för fyra eller fem år sedan. Men vi gick alltså bara nästan fram för Londi tröttnade.

bild3-57

Så vi började leta efter ett öppet kafé. Vi tittade in genom järngrindarna till ett vackert kafé, men på grinden hängde ett tungt hänglås, så vi fick nöja oss med att just titta.

bild4-57

Egentligen var det bara ett kafé vid huvudgatan som var öppet på ett sådant vis att det var lockande att sätta sig där. Alla satt där, så vi satte oss också där. På andra sidan gatan fick jag syn på en underbart solgenomstrålad port, som såg ut att vara ingången till sagolandet.

bild5-57

Vi drack kaffe och vin och vatten och åt en mycket god efterrätt som var kryddad med dragon. Denna kryddning fick till följd att snart nästan alla på kaféet fick lära sig ordet ”dragon” på minst fem språk. Igors förtjänst. Och sedan talade vi om allt det där som vi så ofta och gärna pratat om: Balkan, Slovenien och om gränser och krig och fred. Och om det lilla vinet cvičeks namn i olika delar av Slovenien. Och om etymologin till titeln ”ban”. Ordet verkar ha turkiskt ursprung. Londi sov djupt på trädäcket och vaknade inte ens när förbipasserande hundar kom fram och luktade på henne.

Läs mer