Vid ett räcke i Trieste

Så har jag då strövat omkring i drömmens och den förhöjda vakenhetens Trieste igen. Det slog mig att Via Cesare Battisti, där Caffè San Marco ligger, har blivit ganska mycket kortare sedan mitt första år i staden. Å andra sidan har smågatorna eller gränderna snett bakom Palazzo del Comune blivit fler och en av dem heter så vackert – Via del pane. Ja, detta är förstås subjektivt, men just så sant som bara det helt subjektiva kan vara. Och Canal grande betraktad från räcket vid Via tre novembre har blivit en plats för meditation även om jag skulle befinna mig mitt inne i en folkmassa.

bild-74

Här får blicken glida över vattnet och husfasaderna, fram och tillbaka och tiden är öppen både framåt och bakåt och Londi lever än om jag släpper taget om stunden. Det kan jag göra just här om solljuset ligger tillräckligt lågt och spegelbilderna i det mjuka vattnet når den rätta färgen, den där blåa förgyllningen.

Läs mer

Mamutica

Idag tillbringade jag eftermiddagen hos mina vänner Ur och Kata i det jättestora Mamutica, det största hyreshuset i Kroatien, ett mytiskt hus med 5000 invånare. Här lever ett slags gammalt Jugoslavien, tror jag, och mina känslor inför det delar sig i ett slags olust inför det fula och alltför gigantiska och en glad lust inför den här märkliga kollektiva drömvärlden som är så mustigt verklig.

bild-74

Tidigare har jag bara sett de här byggnaderna – de är alltså två – på avstånd, från spårvagnen eller genom något bilfönster och jag har alltid fått ett intryck av att de stora husen var på väg någonstans med lite klumpigt vingliga steg. Men nu när jag kom alldeles inpå dem fick jag en hisnande känsla av att falla uppåt. Och vi stod sedan där vid det öppna fönstret på tolfte våning och lät ögonen vandra över stora inte alltför välskötta grönområden. Vi började med en rakija och sedan radade Ur upp den ena vegetariska märkvärdigheten efter den andra och vi åt och åt. Efter maten satt vi en stund om grävde i den ”turkiska” ordlistan i slutet av Ivo Andrićs Na Drini ćuprija (Bron över Drina), som Kata just läser igen. Vi skrattade lite åt det lilla ordet ”dert” som betyder ”ljubavni bol” (kärlekssmärta) och vi funderade på om det gick att pressa in den känslan i ett sådant torrt litet ord. Och så gjorde Ur kaffe och ställde kopparna på en liten bricka och vi tog hissen ner, gick ut genom porten, korsade gatan och så gick vi in i en stor vild park eller ”livada” (äng) med massor med utblommade maskrosor och småpojkar som spelade fotboll och mor- och farföräldrar som vallade småbarn. Efter en stund hittade vi vår bänk och där slog vi oss ner i solvärmen. Vi drack vårt kaffe och jag tuggade i mig bottensatsen, för så gör jag. Vi blundade mot solstrålarna och tillät oss att säga mer och mer drömmande och otydliga saker.

Nu efteråt ser jag att det här är den första texten jag skriver efter nollpunkten som inte handlar om Londi, så nu måste jag nämna henne i alla fall. Hon hade tyckt om denna livada, det vet jag.

Läs mer

I varje bild finns ett hål

Kanske kan det verka som om jag flyttat till ett annat universum, för mig själv inte minst. Ändå besöker jag platser som finns i en igenkännbar verklighet. Visserligen finns det ett hål i varje bild som försöker återge den, men bilderna finns ändå. För en liten tid sedan var jag hos Alex i Bologna. Uppsluppna dagar mitt i sorgen efter vår Londi, Bolognas röda, rödröda, brandgulgulbruna hus, alla dessa välvande böljande ”portici” och de mäktiga stadsportarna som fantasifullt anger riktningarna, Bologna Bologna, denna sanna trinda stad. Och här och där i eller under det skenbart torra och jordfasta virvlar vattnen…

bild-73

Läs mer

Vid Vrbaska ulica finns inte tiden

Nyss gick jag från mitt arbete genom några mörka kvarter bestående av en blandning av höga och låga hus och ödetomter bort mot spårvagnshållplatsen Miramarska. Luften var kall och rå men jag höll en varm burek sa sirom i ena handen. Det var gråmörkt, men min burek var som ett slags lykta också – ni vet en sådan som lyser utanför eller innanför färgfältet: infra-ultra-silver-guld. Jag följde Miramarska som är en rätt lugn och obetydlig gata, fastän den ställvis är rätt bred. I sydlig riktning rinner den liksom ut i sanden strax innan den körs över av den stora trafikleden Slavonska och blir till en något oklar gatuadress för Romski restoran. I nordlig riktning vet jag inte vad som händer den, men den verkar fortsätta efter den mäktiga korsningen med Vukovarska. Det bästa stället är där den lilla bygatan Vrbaska mynnar ut i den.

bild-70

Här stannar jag alltid till, även om jag skulle ha bråttom, för här räknas inte tiden, det vet jag. Och om ni följer dess sträckning med blicken så tror jag att ni förstår vad jag menar. Vilket århundrade är det här? Det är hur lätt som helst att svara ”inget” och ändå blir man inte alls rädd när man säger det, för det känns som ett evigt här och hemma. Och där borta går en man. Han har en påse i ena handen. Kanske är han på hemväg…

Läs mer

Lite mera Čazma

Jag håller er kvar lite till i Čazma med ett slags milt våld som alla kan värja sig emot. Efter att Toma och jag kommit ner från kyrktornet och efter att han spelat lite på ”orgeln” i parken framför kyrkan gick vi upp på en kulle där stadens museum har sin plats.

bild1-67

Utsikten över landskapet nedanför är vid och skön. Vi läste lite på en tavla med en text om stadens historia och jag fastnade för den turkiska tiden som varade från 1552, då turkarna upprättade en sandjak här, fram till 1606, då den ungerske adelsmannen och kroatiske banen Toma Erdődy befriade staden. Trakten kring Čazma ligger inom det område som kallades Militärgränsen och som en gång utgjorde en buffertzon mellan de Habsburgska och Ottomanska rikena.

Uppe på kullen mot ytterkanten finns ruiner efter en gammal befästning och i mitten finns ett gravmonument från andra världskriget med mosaiker av Edo Murtić.

bild2-68

Vackrast är lövträdslunden i det ena hörnet. Platsen andas med långa tysta andetag från avlägsna tider och jag kände en dragning inåt under träden.

bild3-68

Men så kom vi på att Zdenka och Luka kanske väntade på oss, så vi letade oss ner från kullen igen och följde några gator till den plats där vi hade lämnat bilen. På ett kafé på andra sidan gatan satt Zdenka och Luka vid ett kafébord och drack något. Zdenka pekade på ett äppelträd med underbara klarröda äpplen i en trädgård ett litet stycke bort och vi gick fram till staketet alla fyra för att beundra de härliga frukterna.

bild4-68

På skoj – eller kanske inte helt – sa jag till Zdenka att hon och jag skulle smita in genom grinden och plocka några. Jag tittade efter ansikten i husets fönster och beräknade snabbt avståndet från grinden till trädet, men släppte sedan tanken. Inne i huvudet hörde jag ropet ”Frukttjuvar!” från ett dramatiskt tillfälle i min barndoms äppelpallartid i Varberg.

Läs mer