Ljubljana – resan närmar sig sitt slut

Och så nådde Mikis och min resa sin sista anhalt: Ljubljana. Vi kom fram till Igor i kvällningen. Vi steg av i Tivoli, Igors egen station, gick tre steg och så var vi framme.

Morgonen därpå tog vi vår morgonrunda under Rožnik och runt i Tivoli-parken och ner till näckrosdammen med alla fiskar och fåglar. Miki gjorde ett jaktförsök, men eftersom han inte vill blöta ner sig fick han hålla sig inom gränser, fast han såg ändå vilt glad ut.

Efter frukosten gick vi ut på stan alla tre med början i parken och sedan längs en vindlande väg jag inte kan rekonstruera. På grönsakstorget köpte Igor en jättelik tomat och lite vindruvor och annat. Och så blev det något vi tyckte kunde likna lunchtid och vi satte oss vid ett bord på en välkänd smal gata jag inte kan namnet på och åt fisk och drack špricar.

Dessförinnan hade vi gått mot Prešernov trg längs en rad färgglatt vackra jugendstilhus. Nej, jag vet inte vad den gatan heter heller, men jag har vetat det. Mitt vetande är ett ganska luftigt fenomen.

Vid själva torget tog jag en bild stående alldeles intill statyn och jag la märke till att den är omgiven av björkar.

När vi var hemma igen satt Miki och jag länge på balkongen och spanade efter helt olika saker. Han är ju hund och jägare och jag är människa och något jag inte vet vad jag ska kalla det.

Parco di San Giovanni

Härom kvällen tog vi bussen upp till San Cilino för att promenera i Parco di San Giovanni och äta på ”Il posto delle fragole” där. Just här vid ingången till parken vill jag ge en liten historik:

”Nel 1908 viene inaugurato a Trieste l’ospedale psichiatrico cittadino, situato all’interno del Parco di San Giovanni. Negli anni Settanta il Parco diventa il luogo dell’innovazione e del cambiamento: è qui, infatti, che si realizza una rivoluzione di portata internazionale nel campo della psichiatria, grazie a Franco Basaglia e ai suoi collaboratori. L’ospedale e il Parco si aprono alla città: i malati sono liberi di uscire e i cittadini di entrare.

Oggi Parco e città sono un giardino aperto, un laboratorio di imprenditoria sociale, di attività assistenziali e creative, di proposte culturali e di alta formazione.”

(År 1908 invigs det psykiatriska stadssjukhuset i Trieste som är beläget inne i Parco di San Giovanni. På 1970-talet blir parken en plats för förnyelse och förändring: det är just här som en revolution av psykiatrin med internationell räckvidd föds, tack vare Franco Basaglia och hans medarbetare. Sjukhuset och parken öppnar sig för staden: de sjuka är fria att gå ut och stadens invånare att gå in.

Idag är parken och staden en öppen trädgård, ett ”laboratorium” för social verksamhet, för välgörenhet och kreativitet, för kulturella initiativ och utbildning.)

Luften var ljum och vi gick, kastande nyfikna blickar åt olika håll, sakta längs en stilla parkväg.

Ljuset föll mjukt på de vackra husen och parkens många träd. Jag plockade lite ”smilje” (på kroatiska heter de så) – doften är underbart jordisk och sommarlantlig. Ni ser blommorna längst ner till höger.


 
Efter en stund nådde vi ”Il posto delle fragole” och satte oss vid ett bord där och beställde in ”melanzane alla parmigiana” och lite Friulano till det.

Miki fick lite bitar nedräckta. I övrigt ägnade han sig åt jakt. Han vet var alla råttor finns.

I San Lorenzo/Jezero

Igår kväll for vi upp i Carso till den natursköna Val Rosandra/Dolina Glinščice nära den slovenska gränsen för att äta en speciell sorts gnocchi i byn San Lorenzo/Jezero på Trattoria Al Pozzo di Gustini Pierpaolo. Nästan allt ovanför Trieste är slovenskt även här på den italienska sidan och om man lever i Trieste pendlar man egentligen oavbrutet mellan den latinska och den slaviska världen.

Det var svalare uppe på höjden än nere i staden och vindarna från bergen fläktade runt oss milda men inte varma. Miki ägnade sig åt skuggjakt ut mellan spjälorna i staket som omger restaurangen och vi människor åt och drack och pratade om saker jag inte minns just nu.