Stadsvandring

Nu är jag tillbaka hos min coolt tuggummituggande krulltott Miki, som jag ibland misstänker för att smygröka, elcigarett kanske, vem vet? Jag försöker förstå vad jag nyss har varit. I Belgrad ja, men hur ser det ut där? Och vad såg eller upplevde jag? Det luktade lite annorlunda än här, tänkte jag då, men jag kan inte få tag i några träffande ord för dessa lukter, så ja, annorlunda. Något av känslan staden gav mig påminde mig om Bukarest, om Bukarests suggestiva mångbottnade mörker, men Belgrad verkar sticka högre upp i luften och kanske har staden en blank skalle. Nej, ni som vill veta något faktiskt om Belgrad ska nog ta en annan väg. Det finns kartor och guideböcker, duktiga hemsidor, statistik… Är Belgrads essens ett lockande dunkelt djup under en blänkande skalle högt uppe i solen med en schal av floder om halsen? Det är möjligt.

På lördagseftermiddagen blev vi kringförda i smågrupper av några svenskstudenter, som utförde sitt värv med den äran. Snabba, roliga och ständigt beredda att vrida perspektiven åt något önskat håll. Vi började stadsvandringen nära vårt hotell.

Så småningom – ja, jag gömmer mig bakom uttrycket ”så småningom”, eftersom jag inte minns hur vi gick – kunde vi se Sava långt nedanför oss, fast nu vänder jag mig åt andra hållet och visar en kyrka som kanske är domkyrkan (ni som inte gillar sådana här oklarheter är inte med längre, kan jag tala om för er) under en mycket blå himmel. Himmelsblå väl?

Vi fortsatte uppåt mot borgen Kalemegdan, som bär ett turkiskt namn, men som har funnits och inte funnits i många epoker och under många herrar: kelter, romare, goter, bysantiner…

Våra guider arbetade hårt och lätt och jag fick veta mycket som nu är införlivat i min kreativa minnesglömska.

Under oss flöt Sava in i Donau, ja, Sava flyter och flyter in i Donau dag och natt och det är svårt att tänka sig något slut på detta flytande, fast det finns väl men bortom vår föreställningsförmågas gränser. Jag tänkte lite på Petrovaradin i Vojvodina. Också där är man så högt över Donau.

un ragazzaccio con le mani troppo grandi…

Rijeka påminner mig ofta om Trieste, särskilt de små, mindre kända platserna, som trapporna ner till vattnet här till exempel. Just sådana trappor finns också vid Triestes lungomare.

Eller marknaden vid hamnen, lukterna är desamma i de båda städerna och rösterna liknar varandra på ett förvirrande sätt.

Men allra mest är det nog de lite slitna gränderna i vissa ”undanskymda” delar av staden som får mig att tänka på liknande delar av Trieste, som gränden där Elvio, den gamle sjömanskocken, hade ”sin” osmiza tills för några år sedan. Jag gick alltid dit.

Och när jag går längs Jedrarska ulica tänker jag på Umberto Sabas dikt ”Trieste” och då särskilt på det där stället med gatpojken med de stora händerna och jag vet att hans dikt också skulle kunna handla om Rijeka:

è come un ragazzaccio aspro e vorace,

con gli occhi azzurri e mani troppo grandi

per regalare un fiore;

(hon är som en gatpojke, kärv och glupsk,
med blå ögon och händer som är för stora
för att skänka en blomma;)

Och som en påminnelse till mig själv till nästa gång jag krånglar mig över de sju bergen, tar jag en bild av namnet på ett ganska fult torg, ett torg där jag tror att Rijekas innersta ande svävar omkring. Pavlinski trg.

Kantrida

Eftersom sommaren var på återbesök under våra dagar i Rijeka tyckte både Nilla och jag att vi skulle ta oss några baddagar. Miki tyckte ingenting om detta och han höll på att bli ett hinder för våra badutflykter, eftersom hundar inte får åka med stadsbussarna i Rijeka. Eller nej, vad säger jag? Miki var naturligtvis inget hinder, det var de snåla bussreglerna som var det. Nästa steg blev att försöka ta en taxi ut till Kantrida. Det kunde man ju ha trott var en lätt sak, men nej, plötsligt kunde ingen taxi ta Miki för att han är hund och inte hade det varit någon idé att klä ut honom till miniåsna eller katt. Till slut lyckades jag övertala en – makedonsk – taxichaufför, som först var som en vägg men som sedan steg för steg mjuknade och gick med på det hela mot en något överdriven ersättning. Lätta om hjärtat hoppade vi in i bilen och färden blev trevlig och Darko, som han hette, visade oss allt möjligt och berättade om stränderna och stannade till sist på en plats där vi lätt kunde ta oss åt olika håll, både till den fria stranden och den ordnade stranden. Vi fick hans nummer så att vi hade återfärden till staden säkrad. Efter lite kort funderande valde vi att pröva den ordnade stranden. Vi är ju i slutet av september, så det fanns gott om plats och ingen behövde tycka något om en svartkrullig liten hund. Och vi hittade en perfekt liten vik, som var i det närmaste folktom – ja, en man satt och fiskade på en betongbrygga en bit ifrån oss, men han var som i en annan värld.

Ovanför oss hade vi några överdådiga villor och utanför oss havet och Istriens bergsformationer och silhuetten av Cres eller var det Krk eller båda?

Vattnet var härligt, varken varmt eller kallt och Nilla och jag tog oss en rad kortare och längre simturer. Miki vaktade stranden.

Solen stekte men vi hade en fin skuggplats där Miki höll till när han inte gav sig själv något uppdrag.

På tillbakavägen hittade vi en bar och där tog Nilla och jag oss varsin Tars. Ja, det är ett öl från Rijeka. När vi sedan gick upp till platsen där Darko skulle hämta oss stannade vi en stund och betraktade den fria stranden och kustlinjen bortåt öster.

Dagar i Rijeka

Rijeka är en stad som jag försöker erövra bit för bit. Staden påminner stundtals eller bitvis på ett närmast förrädiskt sätt om Trieste. Det har hänt att jag svängt runt ett hörn och plötsligt oförmedlat befunnit mig i ”fel” stad, fast ändå alltid i rätt förstås. Båda är ju perfekta i sin råa gatpojksaktighet i kombination med underbart vackra fasader och havets och bergets närvaro – i båda möter vågrätt lodrätt. Men nu var vi i Rijeka och vi bodde vid Korzo hos en helt förtjusande äldre dam, som bjöd på rakija om kvällarna – och ibland om morgnarna. När vi slog upp fönsterluckorna möttes våra blickar av en härlig syn: underbara ornament, milda färger, vackra balkonger och hemlighetsfullt slutna fönsterluckor.

Vi bodde på tredje våningen och gick ganska ofta upp och ner för stentrappan och de två trätrapporna.

Under dagarna i staden gick vi många gånger längs Korzo, denna härligt bilfria och alltid nytvättade eller i alla fall nydammsugna gata mellan stilfulla hus.

Havet och hamnen kändes alltid nära och långt borta vid synranden stod Istriens berg på rad.

Många gånger gick vi utmed kajerna…

Vandring till Trsat

Det är den sista kvällen i Rijeka och ett åskväder drar in över staden med muller och flammande blixtar. Genom fönstren tränger regnlukten in. Jag tänker tillbaka min vandring upp till Trsat (Eva och Miki hade annat för sig). Egentligen hade jag bara tänkt gå mer än de första femtio eller hundra trappstegen upp på berget mot madonnan av Trsats helgedom.

Men så fortsatte benen av sig själva bit för bit utan någon plan från min sida. Då och då satte jag mig och torkade svetten ur pannan. Dagen var varm och stegen många, över femhundra, tror jag. Utsikten blev mäktigare och mäktigare. Jag såg Kvarnervikens vatten under mig och Istriens berg höjde sig i fjärran. Jag tänkte på fjolårets vandring på Učka med Vesna och Miki.

Till slut nådde jag kyrkan och steg in i den. Jag vet inte om bilden egentligen visar det, men kyrkorummet är ganska dunkelt och taket verkar mycket lågt. Jag liksom kröp in i en ficka. Där tog jag en förbjuden bild, som väl just därför visar något annat.

Jag gick ut igen och vidare upp till borgen och såg ut över en annan kyrkas tak och ännu vidare ut över Kvarnerhavet, Istrien och kanske Cres.

Och jag såg också floden Rječinas gröna orm ringla genom Rijeka.

På den lilla konoban, där jag åt en underbar måltid, läste jag att namnet ”Trsat” har keltiskt ursprung och att det betyder något i stil med ”flod som slår sig ut ur klippan”. Kelterna är Europas djupa blodomlopp.