En hyllning till städernas blanklena golv

Något håller mig kvar i Rijeka fastän det har gått flera dagar sedan vi lämnade staden. Kanske är det de blankt mjuka stenarna som liksom böjer sig längs blicken på den där lilla gatstumpen och det trekantiga torget någonstans mellan Korzo och Fiumara. Marmor?

På bilden ser ni Miki sittande där den första kvällen vid det här senaste besöket i Rijeka. Jag betraktar bilden och tänker på att jag har bevarat några andra städer i minnet just för deras mjuka golv. Minnet av dem är en beröring. Handen eller barfoten rör vid dem. De här städerna heter Manfredonia, Ascoli Piceno och Piran. Kanske har ni varit i någon av dem?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *