För något år sedan skrev jag en liten serie om min ”mozak”, min hjärna alltså. Jag försökte komma på hur jag gör när jag tänker och nu tror jag det är dags för en fortsättning. Det ska handla om minnet den här gången.
Under de senaste veckorna har jag gång på gång och ibland ganska intensivt letat efter en dikt jag tycker om men ändå har glömt det mesta av. Så här såg ledtrådarna ut: den är på tyska eller möjligen på engelska. Den börjar med ”ach” (eller ”oh”, fast detta då mindre troligt) följt av ett kvinnligt förnamn och den innehåller ett slags lite luttrad/cool rörelse framåt med en bra rytm, man går förbi det ena och det andra.
Jag letade och letade i mitt huvud och någon gång kände jag att jag var ganska nära, men det gick inte att få fast dikten. Så kom poesikvällen Goranovo proljeće och när jag fick syn på Marko Pogačar på scenen – han agerade något slags moderator under evenemanget – så kom jag att tänka på hans dikt Lijepo je och jag insåg att den – för mig i alla fall – liknade dikten jag letade efter. När jag sedan kom hem läste jag den och tänkte att ja, det är något med rörelsen eller sättet att gå som liknar varandra i de båda dikterna.
Ja, jag ser allt att några av er håller på att storkna nu, men tro mig, det här hör till sådant som jag absolut måste berätta för mig.
Så talade jag härom dagen med Christine om dikten jag letade efter och jag gav också henne det där bleka signalementet. Men det hjälpte inte. Och det vart afton och jag tittade in i min dator och vidare in under pausträdet och se, där låg en kommentar från diktens författare, Peter Ettl, en kommentar under dikten med mitt översättningsförsök från 2010 av den. Det här är dikten och äntligen har min hjärna blivit fri att tänka utan att hela tiden vid sidan om leta efter denna dikt:
Matala
ach joni
inzwischen
gehen
wir alle am stock
und der wind
kommt von
überallher
das mermaid-cafe
Vergangenheit die
feuerschrift am ufer
blass und in den kneipen
lauern trauerweiber
einem unfassbaren
frühling auf
Och mitt minne? Det verkar ju ganska systematiskt så där ”i blindo”, eller hur? Dikten börjar med ”ach” och ett kvinnonamn. ”Mermaid” och kanske också namnet ”Joni” ger den engelska infärgningen. Och man går och man ser, ja, det var den rörelsen förbi ett och annat…
Nej, jag vill inget särskilt med det här, jag har inte upptäckt något och kanske hade jag aldrig hittat tillbaka till dikten om inte Peter Ettl hade tagit vägen förbi…
