Verkligheten

Jag tog den här bilden av verkligheten någon gång igår kväll. Verkligheten, verkligheten – finns det något som inte hör till verkligheten? Fantasin? Jag undrar hur man skiljer den från verkligheten. Ibland – ända sedan barndomen – har jag tänkt på hur konkret abstrakt konst är. Man går bara tillräckligt nära eller så drar man sig tillräckligt långt ifrån. Så är det också med verkligheten. Den är ett perspektiv, fast nej, egentligen är det bara den som inte är ett perspektiv. Fantasin, drömmen, inbillningen är perspektiv på verkligheten, liksom den sakliga blicken och berusningen.

bild-43

Är verkligheten en evig upprepning eller är den bara en gång?

Notis om ingenting

Efter gårkvällens ”miracolo” är det ganska stilla i mitt huvud och jag går med Londi under de blommande träden utan andra tankar än sådana som föds av bilderna, ljuset, ljuden och dofterna och sedan löses upp igen innan de tagit någon fastare form.

bild-14

Mer om min mozak – minnet

För något år sedan skrev jag en liten serie om min ”mozak”, min hjärna alltså. Jag försökte komma på hur jag gör när jag tänker och nu tror jag det är dags för en fortsättning. Det ska handla om minnet den här gången.

Under de senaste veckorna har jag gång på gång och ibland ganska intensivt letat efter en dikt jag tycker om men ändå har glömt det mesta av. Så här såg ledtrådarna ut: den är på tyska eller möjligen på engelska. Den börjar med ”ach” (eller ”oh”, fast detta då mindre troligt) följt av ett kvinnligt förnamn och den innehåller ett slags lite luttrad/cool rörelse framåt med en bra rytm, man går förbi det ena och det andra.

Jag letade och letade i mitt huvud och någon gång kände jag att jag var ganska nära, men det gick inte att få fast dikten. Så kom poesikvällen Goranovo proljeće och när jag fick syn på Marko Pogačar på scenen – han agerade något slags moderator under evenemanget – så kom jag att tänka på hans dikt Lijepo je och jag insåg att den – för mig i alla fall – liknade dikten jag letade efter. När jag sedan kom hem läste jag den och tänkte att ja, det är något med rörelsen eller sättet att gå som liknar varandra i de båda dikterna.

Ja, jag ser allt att några av er håller på att storkna nu, men tro mig, det här hör till sådant som jag absolut måste berätta för mig.

Så talade jag härom dagen med Christine om dikten jag letade efter och jag gav också henne det där bleka signalementet. Men det hjälpte inte. Och det vart afton och jag tittade in i min dator och vidare in under pausträdet och se, där låg en kommentar från diktens författare, Peter Ettl, en kommentar under dikten med mitt översättningsförsök från 2010 av den. Det här är dikten och äntligen har min hjärna blivit fri att tänka utan att hela tiden vid sidan om leta efter denna dikt:

Matala

ach joni


inzwischen


gehen


wir alle am stock


und der wind


kommt von


überallher


das mermaid-cafe


Vergangenheit die


feuerschrift am ufer


blass und in den kneipen


lauern trauerweiber


einem unfassbaren


frühling auf

Och mitt minne? Det verkar ju ganska systematiskt så där ”i blindo”, eller hur? Dikten börjar med ”ach” och ett kvinnonamn. ”Mermaid” och kanske också namnet ”Joni” ger den engelska infärgningen. Och man går och man ser, ja, det var den rörelsen förbi ett och annat…

Nej, jag vill inget särskilt med det här, jag har inte upptäckt något och kanske hade jag aldrig hittat tillbaka till dikten om inte Peter Ettl hade tagit vägen förbi…

Jag skriver

Jag skriver och skriver för att jag letar efter en förbindelse mellan ord och värld. Jag skriver om saker jag ser och upplever och jag försöker envist hitta essensen i det sedda och upplevda. Jag vill beskriva så noga jag kan och jag letar träget efter de rätta orden och jag ändrar och ändrar. Egentligen kan jag ändra hur många gånger som helst, så jag måste alltid till sist sätta en gräns för ändrandet. Hit men inte längre. Nu får det ligga så här.

Och jag vill också skriva på ett sådant sätt att det skrivna blir tydligt synligt mitt djupt ner i detaljerna och mellanrummen. Den enskilda meningen ska tala med min röst och ingen annans.

Min ambition är högt spänd mot alltet och samtidigt hårt styrd mot det minsta, mot ordets mening, mot stavelsens klang. Det är ett slit varje gång jag skriver, en kamp i en trång ruta om uttryckets innersta punkt. Jag känner mig ibland som en schackspelare, ibland som en gravör, ibland som en galning.

Mitt skrivrike är gränslandet mellan vild passion och seg flit.