Om tiden

För en tid sedan berättade Dominik, en av mina studenter, om en bok han läst; A Geography of Time heter den och kanske känner någon av er till den. I alla fall gav det Dominik hade att säga om den mig några saker att tänka vidare på. Detta om att man kan upptäcka skillnader i tidsuppfattning mellan folk och länder var väl i och för sig inte något nytt för mig eller någon annan, men intressant ändå, eftersom det fått mig att försöka tänka mig in i olika tidshastigheter. Ibland kanske bara i form av frågor till mig själv: ”Varför så bråttom? Vart ska du egentligen?” Nå, ibland har jag en tid att passa och då måste jag kanske skynda mig för den plikten vill jag inte trampa på. Att passa tider har för mig mycket att göra med att inte slösa med andras tid. Fast ofta är det så att jag har lite småbråttom på ett obestämt sätt, när det inte alls finns något att hinna med och där försöker jag nu att stanna upp lite och se mig omkring som om jag vore ny i världen. Det för mig omskakande i det Dominik sa var att i vissa delar av världen har människor sitt fokus förlagt till framtiden i andra till det förflutna, vilket har följder för hela livssynen. Det finns naturligt nog förbindelser mellan en långsam tid och ett fokus i det förflutna och vice versa. Jag tänker på det här – ”sicilianska” eller "dalmatiska" – i att ha blicken riktad mot det som varit och det slags jordisk evighet som ett sådant perspektiv erbjuder betraktaren. Allt är där-här och inget kan tas ifrån mig. Allt jag har haft har jag. Allt jag har varit med om är jag med om, såvitt minnet inte faller ner i glömskan. Eller går det kanske också utan minnet? Jag vet inte. Fast jag tror inte det behövs något speciellt strukturerat eller klart minne utan det räcker kanske med ett slags medvetande om att det som har varit finns i mig. Och framtiden blir undan för undan till förflutet och samlas i mitt centrum.

blick genom trasig sommargardin in i det förflutna

Lite statistik

Sedan jag kom hit har jag i en liten ficka vid sidan av allt annat fört ett slags inre statistik över varifrån de utlandsskyltade bilarna jag ser på gatorna här i Zagreb kommer. De flesta av mina iakttagelser har inte förvånat mig. Så här: större delen av de utländska bilarna kommer ifrån Slovenien och Bosnien-Hercegovina och rätt många kommer också från Tyskland (så gott som uteslutande från Bayern och Baden-Württemberg), Österrike, Italien och Ungern. Allt detta var/är för mig något väntat.

Nu till det som befinner sig i en klass för sig. Bilar från Serbien såg jag nästan aldrig under mitt första år här. Jag tror det kan ha varit två eller tre, alla från Belgrad, ungefär samma antal som slovenska bilar per dag. Undra andra året kom en ökning och jag studsade inte längre till, när jag såg en serbisk bil, kanske såg jag tjugo på ett år. Och nu de senaste veckorna har jag sett nästan en om dagen, dessutom flera gånger från andra delar av Serbien. Vad betyder detta? Betyder det någonting? Kanske kan det vara så att detta är ett tecken på en stegvis fortlöpande avspänning mellan folken…

Kan man lita på min ”statistik”? Jag har aldrig antecknat någonting om detta förrän nu och de här anteckningarna kanske inte inger något absolut förtroende, men ändå kan jag säga att själva min konstanta nyfikenhet och uppmärksamhet är ett slags garant för att jag inte missat något, det vill säga allt jag har sett har jag registrerat och lagt på minnet med ungefär den grad av precision som jag rör mig med här i texten. Statistiken rör alltså av mig sedda serbiskregistrerade bilar under min tid här i Zagreb. Och lite jämförelser med frekvensen av andra bilar med utländska registreringsskyltar.

Landschaft mit Sturz

För några dagar sedan var jag på en märklig pjäs av den kroatiska dramatikern Ivana Sajko. Den heter Krajolik s padom eller på tyska Landschaft mit Sturz. Ja, det var Staatstheater Braunschweig som spelade och språken var tyska och kroatiska i ett rätt avancerat växelspel.


New York

Det hela var vad jag skulle vilja kalla mycket impressionistiskt och intensivt. Scenen sluttade brant ner mot salongen. Skådespelarna klängde och klättrade och begöt varandra med färg och rullade in sig i papper. Då och då målade de med några snabba penseldrag upp en scenbild: ett hav, ett fartyg, New Yorks skyskrapor. Ett slags blodomlopp pulserade genom pjäsen. Jag förstod inte mycket, men upplevde en hel del och när jag någon gång kort stängde ögonen hade jag en annan värld framför mig när jag öppnade dem.

På sista tiden har jag sett ett par experimentella ”moderna” pjäser här. Jag tycker mig se vissa likheter mellan dessa. Teater av den här typen är ett slags skapande av bilder och intryck. Skådespelarna behöver ofta vara akrobater eller dansare för de fysiska kraven på dem är höga. Åskådaren bjuds inte något inre skeende, ingen själsspegling, ingen djupare interaktion mellan karaktärerna. Interaktion finns visst men den är mer ett blixtrande skeende på ytan eller något kollektivt, inget sker mellan två eller bland få, utan bland alla.

Från Ilica till Big Brother

Igår gick jag här längs Ilica i kvällningen. Jag var på väg till biografen i Tuškanac för att tillsammans med stora delar av den italienska kolonin här (och andra också förstås) se den italienska filmen ”Reality” av Matteo Garrone. Det är internationell filmfestival i Zagreb den här veckan.

Filmen handlar om Luciano, en mycket extrovert och karismatisk napolitansk fiskhandlare som lockas att vara med i en uttagning till Grande Fratello (Big Brother). Först går det – skenbart? – bra, sedan halkar Luciano undan för undan ut ur livet, familjen, vänkretsen. Han blir inte upptagen i Grande Fratellos hus, men i tankarna och drömmarna är han alltmera där och filmen slutar i ett slags transcendens, i ett ”förfärande bigbrotherparadis” som kan få hjärtat att bli till en köttbit i halsen på vem som helst.

Jag försöker nu skaka av mig – eller hosta upp – upplevelsen.