För en tid sedan berättade Dominik, en av mina studenter, om en bok han läst; A Geography of Time heter den och kanske känner någon av er till den. I alla fall gav det Dominik hade att säga om den mig några saker att tänka vidare på. Detta om att man kan upptäcka skillnader i tidsuppfattning mellan folk och länder var väl i och för sig inte något nytt för mig eller någon annan, men intressant ändå, eftersom det fått mig att försöka tänka mig in i olika tidshastigheter. Ibland kanske bara i form av frågor till mig själv: ”Varför så bråttom? Vart ska du egentligen?” Nå, ibland har jag en tid att passa och då måste jag kanske skynda mig för den plikten vill jag inte trampa på. Att passa tider har för mig mycket att göra med att inte slösa med andras tid. Fast ofta är det så att jag har lite småbråttom på ett obestämt sätt, när det inte alls finns något att hinna med och där försöker jag nu att stanna upp lite och se mig omkring som om jag vore ny i världen. Det för mig omskakande i det Dominik sa var att i vissa delar av världen har människor sitt fokus förlagt till framtiden i andra till det förflutna, vilket har följder för hela livssynen. Det finns naturligt nog förbindelser mellan en långsam tid och ett fokus i det förflutna och vice versa. Jag tänker på det här – ”sicilianska” eller "dalmatiska" – i att ha blicken riktad mot det som varit och det slags jordisk evighet som ett sådant perspektiv erbjuder betraktaren. Allt är där-här och inget kan tas ifrån mig. Allt jag har haft har jag. Allt jag har varit med om är jag med om, såvitt minnet inte faller ner i glömskan. Eller går det kanske också utan minnet? Jag vet inte. Fast jag tror inte det behövs något speciellt strukturerat eller klart minne utan det räcker kanske med ett slags medvetande om att det som har varit finns i mig. Och framtiden blir undan för undan till förflutet och samlas i mitt centrum.
blick genom trasig sommargardin in i det förflutna
