Kategori: Litteratur

Idag kom ett mycket litet paket hit. Jag öppnade det efter att jag låtit det vänta genom lektionsförberedelserna. Att dra ut lite på överraskningar hör till mina nöjen. När jag vände på paketet såg jag att det var från Novellix och därmed var överraskningen egentligen borta – det var deras nyutgåva min översättning av Herta Müllers essä Hunger och siden ur samlingen med samma namn. Fast lite förvånad blev jag ändå över den lilla bokens böljande guldslingor. En linslus hoppade upp när jag tog bilden på boken liggande på det sydafrikanska överkastet.

Jag läser de första styckena igen och tänker på hur länge sedan det var som jag brottades med denna text.

Kilhackan blixtrade till. Försäljaren högg isär den rödblåa frusna stenen. Framför vågen fanns en kö. Människor med stela blickar. De talade knappt, det var som om kilhackans hugg gjorde tungan orörlig. Kilhackans egg högg varje gång av en bit från stenens kant. Ibland var biten större, ibland mindre. Hos människorna som tagit sig längre fram i kön, stod nyfikenheten skriven i ansiktena. Och frågan: Hur länge kommer stenen att räcka? Inte åt alla. Inte åt dem som köar tre hus längre bort på gatan.
Stenen bestod av hönshalsar, hönsvingar, hönsfötter, hönshuvuden. Dem hade man lagt i vatten och fryst ihop.
Så gick de första med sina blåröda klumpar förbi de andra och hemåt. De hade köpt kött den här dagen, sade de. Där sken solen på sprucken asfalt, halvt förtorkade träd kastade skuggor som bara bestod av grenar. På trottoaren låg de som sneda hornkronor. Där gick också kvinnan med högklackade skor förbi. Hon bar grenarnas sneda horn ett par steg. Och klumpen bar hon bredvid den blekröda sidenklänningen.
Ett hönshuvud, jag såg det tydligt bredvid kvinnans tumme, jag såg på hennes skor när hon gick. I solen började den rödblåa isen redan att droppa bredvid hennes steg. Det fanns ett långt droppspår där kvinnan hade gått.
Jag tänkte: hunger och siden. Och det fanns vrede och hjälplöshet innanför pannan…

Jag tänker ofta på Gunnar Björlings dikt Vita mås, som kanske inte har någon titel, men som nog ändå kan bära just den. Dikten är ett vimmel av tunna tunna linjer som det är svårt att se om de löper vågrätt eller lodrätt – jorden vänder sig så ofta mellan raderna. I min läsning klättrar jag på en fladdrig ställning och luften fyller alla tomrum och det går inte att veta i vilken riktning horisonten just nu försiktigt lutar. Och Kvarnerbukten under Istriens berg håller lyssnande upp sin spegel.

Vita mås och änders lugna slag
och japanlik
en metarbåt
och allting grått och blått
som blott
och i solens ljus
och syreners dagrar
härinunder
Ett segel vitt
på blårikt vatten
Det gråast ljusa
ljus över höst, lugns
prakts dag
o flyg flyg vita moln
flyg i denna
himlens dag!

Kanske förstår jag mig inte riktigt på ”PressReader”, men nog verkar det som om min recension av Saša Stanišićs novellsamling publicerades den 9 september i Hufvudstadsbladet. Nå, jag bestämmer mig för att det stämmer, så nu lägger ut den här hos mig:

Saša Stanišić kom i tonåren som flykting till Tyskland från det krigshärjade Bosnien. Hans första roman handlar om en pojkes upplevelser före och under Balkankriget i den lilla staden Višegrad, som också är Stanišićs födelsestad. I den andra romanen ”Före festen” befinner vi oss i en by i Tysklands nordöstligaste hörn. Huvudpersonen där är själva bygden och dess kollektiva stämma slukar de enskildas tal eller binder samman rösterna till en väv.

Stanišićs första novellsamling ”Fallensteller” – en Fallensteller gillrar fällor – har på svenska fått namnet ”Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig!” från en scen i bokens första novell. I den möter vi den gamle Ferdinand strax innan han på en estrad i sågverket, där han arbetat i hela sitt liv, ska utföra sitt trollerinummer. Vi får aldrig veta hur det gick med trolleriet, men lite hopp strör berättaren in alldeles i slutet. Och brorsonsonen hoppar in i den magiska lådan och vi låter gärna undret ske.

Den här nya kortare formen hindrar inte att vi känner igen det ymniga berättarflödet från romanerna. Samma glada virtuosa lek och bollande med perspektiv, röster, stämningar och ord här som där, fast nu ännu vildare. Det går inte att avkopplingsläsa, minsta lucka i uppmärksamheten kan göra att man missar ett viktigt spår. Här krävs en läsare som håller hårt i texten. Översättaren Christine Bredenkamp sitter rak i båten och tappar aldrig greppet om ordvimlet i de vilda brottsjöarna, inte ens i berättelsen om biljardsalongen, där den magnifike, härligt tragiske segraren, den store tunge ryssen växer fram inför oss ackompanjerad av en framassocierad upplevelse av en scen ur en operaföreställning:

”Den ännu-icke-döde sätter i gång igen, lalaaa, förlåter sin mördare, eller kanske inte, och det vore ju fint för en gångs skull, att inte förlåta. ’Skjut en gång till!’ vill jag ropa till den andre, men jag är där i sällskap av en dam som älskar opera, fast hon säkert inte är äldre än fyrtio. Så jag är tyst, och den blivande mördaren erbjuder den odöde en ångerfull kram, och sedan sjunger de, herregud min skapare, en duett, en lovsång till deras en gång så stora vänskap, och när det är över faller ridån och alla applåderar hänfört, jag med, och sedan säger mitt sällskap, wow, det där var intensivt, hur ska de kunna toppa det efter pausen?”

Ibland blir ljudnivån i texten så hög att jag nästan inte vågar ta med mig boken ut bland folk. På sidan 38 tutar allt, först vanliga bilar och lastbilar, men strax tätnar tutandet och stiger i ett hejdlöst crescendo, till och med kex tutar. Föreställ er tutande kex och ni skriker av eufori!

Novellerna om Georg Horvath, en äldre affärsjurist, hör till dem jag tycker allra bäst om. Den första handlar om hans flygresa till Rio och den har jag förälskat mig. Novellen älskar nog också Georg Horvath i all hans skröplighet och lite löjliga skurrilitet. Under resan undrar han mycket över hur han ska benämna olika fenomen. Heter fönstrens solskydd också ”solskydd” på natten? Vad kan man kalla en storstads ljus i mörkret? Han funderar också över ”huvudsakerna” i sitt livs olika skeden: spännande projekt, Regina, det höga gräset på lantstället… Och han tänker på saker Regina tycker att han gör fel, till exempel när det gäller vikande av filtar: han ”vek ihop filten, så att Regina blev tvungen att vika om den”. Och tanken på filtvikandet för vidare till flygplansfilten, som han viker ihop, möjligen felaktigt.

”Den tycks honom helt meningslös. Tunn är den. Borstig liksom. Han kan inte dra sig till minnes att han använt den. Georg Horvath är en stor man, Georg Horvath fryser inte. Georg Horvath tycker om borstigt.”

Om ni inte förälskat er i Horvath vid den här sista meningen, så vet jag inte. För övrigt gömmer han sedan filten i en medpassagerares väska. Och sedan följer historien om taxifärden från Rio till det tänkta målet. Först möts han av en sovande taxichaufför med skylten ”Horwath” i knät och under färden som följer slingrar sig förlopp där Horvath och Horwath byter av varandra som huvudpersoner. Mest rafflande blir beskrivningen av Horvath i Rumänien på en märklig konferens på en märklig plats, ett absurt palats med ett virrvarr av lönndörrar och svängväggar där orden ”groteskul” och ”kafkaeskul” blir till en sprakande kulmen.

En annan novellgrupp är den om berättaren och vännen Mo. De befinner sig på en resa genom Europa: En gång möter vi dem genomblöta på en flotte på Rhen bland kristna människorättsaktivister ditförda av Mos uppflammande känsla för aktivisten Rebekka. Längre fram på resan är de i ett galleri i Stockholm, där en målning av en syrisk surrealist ställs ut. Texten leker hårt och rått med vårt konventionella hyckleri och samtidigt rasar vi genom textmassans olika lager och det hela blir till sist till en underbar illustration av vad surrealism är. Och så får vi på sidan 87 veta något kanske oväntat om berättaren. Det sista avsnittet om duon innehåller den här fantastiska passagen: ”Hon spelar alphorn och didjeridu samtidigt. Mo och jag vet inte hur vi ska röra oss till det. Det är alltid så när kulturer möts, man vet inte hur man ska röra sig.”

I novellen ”Fabriken” är vi bland herdar någonstans uppe på bergskedjan Romanija i det inre av Bosnien eller i hjärtat av sägnernas gamla Illyrien. Här blandas poesi med skämt och politik och herdarna har mycket dåliga tänder. De berättar för berättaren om den aldrig färdigställda fabriken:

”Fabriken, säger de, harklade sig för evigheter sedan. Vad betyder det, frågar jag, hur harklar sig en byggnad, skojar ni med mig? Vi hörde det, säger herdarna, vi var där. Vi satt i lä vid murarna och spelade kort. De härmar gärna för mig hur harklandet lät.”

Berättaren lyssnar och vänder inom sig på det sagda: ”Jag talar herdarnas språk, men jag förstår inte vad de förstår.”

Den allra sista novellen, ”I detta vatten sjunker allt”, har ett lågmäldare tonfall än de andra, de uppsluppna skämten är borta och i den tycker jag mig ana en oförlöst smärta. Kanske hör den inte till samlingen, kanske är den ett utkast till en kommande roman…

°°

Saša Stanišić
Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! 2018
(Fallensteller, 2016)
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Weyler

Idag väljer jag att vända blicken från mitt eget liv till den första delen i Varlam Sjalamovs ”Berättelser från Kolyma”. Läs Sjalamovs ord och glöm inte att detta har hänt.

”Genom snön”, den första delen i ”Berättelser från Kolyma”, börjar med en bild av vad en författare är. Fast inte vilken författare som helst utan en författare som har vandrat de långa isiga vägarna genom helvetet i Kolyma och efter det måst skapa sig ett nytt språk. Kapitlet med den här bilden heter ”Genom snön” och huvudpersonen är en man som är förgångaren vid upptrampadet av en väg genom snön. ”En man går i täten, svettas och svär, han orkar knappt röra fötterna framåt och sjunker ideligen ner i den lösa, djupa snön.” De följande raderna återger mannens hårda, närmast ofattbara kamp och vi ser att han är den förste och att han är ensam. ”Mannen söker själv ut ett riktmärke i den snövita oändligheten: en klippa, ett högt träd – mannen styr sin kropp genom snön som en rorsman styr skeppet från udde till udde utmed floden.” Efter det går andra män i bredd och trampar upp ett slags väg, ingen får trampa direkt i den förstes spår, då blir det bara gropar. Nästa fas är att vägen används av fler. Och i kapitlets slutrad läser vi: ”Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna.”

Skriften i boken har gått genom döden, genom kölddöden, genom svältdöden, genom smutsen och förnedringen, de ständigt återkommande övergreppen och den totala vanmakten. Och bokens texter bär alla två ”ränder”: de ständigt på nytt uppsprickande skörbjuggssåren och spåren efter förfrysningarna – tår och fingrar mister livet, kropparna dör bit för bit och själarna skrumpnar undan.

Vart och ett av de ofta mycket korta kapitlen avbildar ett splitter ur fångtillvaron i de nordligaste sovjetiska lägren vid guldgruvorna i Kolyma. Hungrande, frysande, illa klädda män arbetar ofta sexton timmar per dygn i gruvorna. Upp till hälften av de återstående timmarna används till transporter, uppställningar, visiteringar och bestraffningar. Många av de svagare som bara kommer åt sovplatser nära golvet fryser ihjäl under de få sovtimmarna. ”Upptill var det varmare, men också där frös håret fast vid kudden under natten.”

Kölden och hungern är de stora förstörande krafterna som alla måste försöka värja sig emot. Om någon dör bredvid en på britsen försöker man dölja det åtminstone för en dag för att skrapa åt sig den där extra ransonen som kanske blir skillnaden mellan liv och död. Men kölden är värst och under den långa vintern når den ibland under sextio minusgrader. ”Kylan som förvandlade spottet till is i luften letade sig också in i människosjälen.” Och då och då skjuts någon ihjäl, ibland efter ett upprop till arkebusering, ibland utan.

Efter kölden och hungern, om vi vänder blicken från ondskefulla människohandlingar, så är kanske lössen den värsta och mest ihållande plågan. Huden är sönderklöst på nästan alla fångarna och sömnen bryts isär av klådan trots den totala utmattningen. Men någon gång finner man på medel mot luspinan, som när man stoppar ner underkläderna under jorden. ”Den evigt frusna marken tinade upp så pass under sommaren att man i alla fall kunde gräva ner underkläderna.”

Den finns en överklass bland fångarna och det är de kriminella, alltså sådana som befinner sig i lägret på grund av vanliga brott, inte på grund av att de på ett eller annat vis inte passar regimen. De kriminella kallas gärna ”folkets vänner” och jag påminns om uttrycket ”de socialt närstående” från Solzjenitsyns lägerskildringar. ”Folkets vänner” åtnjuter många privilegier eller skaffar sig dem med våld eller list. Andra fångar svälter eller fryser ihjäl som en följd av dessa privilegier.

Gång på gång dyker devisen ”Arbete betyder heder, ära, duglighet och tapperhet” upp. Den finns över alla lägeravdelningars portar och varje dag dör människor av detta arbete. Hand i hand med denna devis går begreppet ”normen”, en favorit i många kommunistiska diktaturer. Normen är ett slags utstuderad aritmetik som handlar om hur mycket arbete i förhållande till hur lite näring och värme som man kan pressa ur en människa utan att hon dör helt. Ofta räknar maktens aritmetiker fel och om och om igen är det någon som betalar med sitt liv.

Sjalamov återkommer ett flertal gånger i texten till att en människa inte kan behålla sin mänsklighet under dessa vidriga villkor, att vänskap inte kan finnas, att ingen kan vilja hjälpa någon annan i denna bottenlösa nöd. Och jag läser i Sergej Lebedevs efterord något om att Sjalamovs ”Gulag är dödens rum, inte livets (om än det ringaste) som hos Solzjenitsyn”. Men hur verklig är den här skillnaden mellan de två författarna om man håller sig inne i deras lägerskildringar? Jag undrar och minns liken som användes för att täta barackväggen i Solzjenitsyns Kolyma och jag läser ett par rader hos Sjalamov som lyder så här: ”Såväl mina kroppsliga som själsliga krafter visade sig starkare än jag trodde – i denna stora prövning, och jag är stolt över att jag inte sålde någon, inte skickade någon till döden, till förlängt straff, att jag aldrig skrev en angivelse mot någon.” På några ställen i texterna här sipprar lite ljus fram, även om han som skrev dem aldrig återhämtar sig efter lägeråren.

Ur Sjalamovs berättelser flödar en sällsam poesi och han nämner företeelserna vid deras sanna namn och pulsen eller rytmen är i takt med det han säger. Han talar om döendet med döendets röst: ”Det var underbart att inte behöva skynda, att han kunde tänka långsamt. Och utan brådska tänkte han på den storslagna enformigheten hos rörelserna i dödens närhet, på det som läkarna hade förstått och beskrivit före konstnärerna och poeterna.” Och: ”Livet gick in och ut ur honom, och han var döende.” Som i ett slags omkväde återkommer han varv efter varv mitt i den djupaste misär till den karga nordliga naturen och då särskilt till den lilla magra dvärgtallen, som känner både vinterns och sommaren ankomst långt före alla andra. Den lägger sig inför vintern och reser sig inför sommaren och den är en profet. ”Nej, den är inte bara en väderprofet. Dvärgtallen är hoppets träd, det enda vintergröna trädet i Yttersta Norden.” Och Sjalamovs ord är starkare än han själv.

°°

Varlam Sjalamov
Genom snön, 2018
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz

Idag vill jag tala utifrån ett ansikte av sten som jag återsåg i Trieste härom dagen. Det känns som om jag behöver en mask, nej, inte för att dölja mig för er – det kan jag väl knappast – utan för att tala friare eller som människa på jorden, inte just nödvändigtvis den här som jag är eller verkar vara.

(Nej, det är inte någon tävling om var man hittar detta ansikte.) Jag vill ifrån detta kanske ganska uttryckslösa stenansikte berätta om att det bästa jag upplevt idag är en text, en hyllningstext till Carl Johan Malmberg med anledning av att han fick Övralidspriset i år. Texten är skriven av Per Wästberg och jag tänker nu välja ut några passager som jag tycker är särskilt vackra och inte prata om en sak som jag störs lite av. Inget sådant nu!

I hans samlingar får konstarterna sin inbördes släktskap bekräftad. Han undersöker det som står hans hjärta nära; tidsanda och trender spelar då ingen roll. Han är en positiv kritiker, en som har lätt att beundra. Det han avskyr befattar han sig inte med. Han har därför allt mer – långt efter åren i tidskriften Kris – blivit en som helst läser klassiker.

Allt detta andas en renare luft än det mesta man stöter på idag. Nej, jag är inte omedveten om att ordet ”ren”, eller begreppet det pekar på, inte står högt i kurs idag. Det kan jag inte bry mig om. I stället väljer jag ut ett citat till:

Malmberg vet var han sätter ned foten, man kan lita på att det han påstår är noga genomtänkt, och det han yttrar – till exempel i sin bok om idolen Gustav Mahler – är därtill djupt känt. En självdeklaration har han bjudit på: ”Att fantisera, fabulera, uppfinna händelser och personer har aldrig intresserat mig. Skrivandet måste vara ett sätt att säga sanningen. Så långt det nu är möjligt.”

Lyssna på dessa ord! Allt finns redan, vi måste bara finna eller se det och närma oss det med uppriktighet.

Med sina storverk om William Blake och William Butler Yeats – med de vackra titlarna ”Stjärnan i foten” och ”Var hemlig och gläds” – siktade Malmberg mot solen men lade sig olikt Ikaros i en omloppsbana kring dessa ljusgestalter. Med sin intuition och sin kunskap om deras tidsepoker banade han en egen väg genom två komplexa diktargärningar. Det är med ett känslans mod och med djärva tankar runt hörnen som Malmberg fullbordade dessa genomträngande, subtila och överraskande porträtt. Kanske har ingen av de båda geniernas porträttörer nått lika långt.

Att tänka sig att intuition och kunskap får mötas så här är som att dricka det klaraste bergsvatten. Jag väljer ytterligare ett textställe att citera:

Likt Pasolini hyllar Malmberg ”verklighetens olika uppenbarelseformer, fantasins obegränsade möjligheter och motsättningarnas livgivande kraft”. Och likt Yeats ser han poesin som räddningsflottar på tidens hav, med de stora andarna i det förgångna som proviant.

Ja, poesin. Och nu ett sista citat ur texten:

Kvalitet låter sig inte definieras, men man känner igen den när man möter den. Vetenskaperna, historien, psykologin åldras och blir förlegade. Musiken, litteraturen, konsten – det bästa hos dem – lever vidare, utanför utvecklingen.

Det bästa hos dem.