Någon gång i början av det här året skrev jag ett kort inlägg om den syrisk-tyske författaren Rafik Schami och hans bok ”Der ehrliche Lügner” (Den ärliga lögnaren). Jag upprepar lite av min text om honom här, så att ni kan snabborientera er (här finns annars länken till inlägget):
Schami föddes 1946 i Damaskus och han kom som flykting till Tyskland 1971. Innan han påbörjade sin författarbana doktorerade han intressant nog i kemi. Han räknas idag till de mera framstående författarna i Tyskland och han har fått ett antal prestigefyllda priser. Hans böcker har översatts till en rad språk bland annat till svenska, men just ”Der ehrliche Lügner” som är bland de mest läsvärda är ännu inte översatt till det här språket.
”Der ehrliche Lügner” är ett slags tusen-och-en-natt-sagosamling som utspelar sig på en indisk cirkus på turné i Främre Orienten. Huvudpersonen är Sagoberättaren Sadik. På ett plan följer vi cirkusartisternas liv och färder och på ett annat vandrar vi ut och in i det myller av sagor som Sadik bjuder oss. Egentligen hänger alla sagorna ihop – ibland löst ibland på ett fastare sätt – men jag har nu (precis som förra gången) dragit ut en tråd ur sagoväven. Den här tråden handlar om den moderna charterturismen. Jag kallar den ”Farbror Djamils upptäckt” och här följer min översättning av den:
Han lade allt oftare märke till att många turister inte ens visste i vilket land de var. Många hade jäktat in på en turistbyrå direkt efter arbetet och frågat efter specialerbjudanden och bokat genast och sedan visste de inget mer än att de hade två veckor vid havet för femhundra eller sexhundra dollar med frukost framför sig.
Så här till exempel kunde erbjudandet se ut: ”Fjorton länder på sju dagar” och turisterna föstes utan andningspauser genom programmet. ”Vad är det idag?” frågade då till exempel en turist sin granne i bussen. Grannen svarade: ”Tisdag.” – ”Då måste det här vara Kairo”, blev slutsatsen.
Detta var alltså min farbror Djamils upptäckt. Och hans plan var mycket enkel: Man behövde bara föra turisterna någonstans vartsomhelst och visa dem något som de trodde var Arabien, Spanien eller Afrika. Bara de sparade bensinpengarna skulle betyda en förmögenhet.
Han köpte en enslig strand i Amerika och lät bygga en stor hotellanläggning där. Marken i det här området var ännu mycket billig. När allt var färdigt drog han igång en stor reklamkampanj för resor till Arabien. Hans priser slog de stora reseföretagen med häpnad och kunderna köade utanför hans resebyråer. Han lät konkurrenterna veta att han genom sina speciella förbindelser med flera arabiska kungahus hade fått ekonomiskt stöd därifrån. OK, tänkte många av researrangörerna, Arabien kan väl den här araben få ta hand om.
Farbror Djamils turister landade lyckligt i Arabien, där artiga araber hälsade dem välkomna och där de fick se en magdanserska uppträda. Sådant hade turisterna aldrig upplevt förr.
Allt var rent och stranden var en dröm. Då och då drog en karavan förbi under hotellfönstren och beduinerna talade flytande engelska, var välrakade och brokigt klädda. Många amerikanare andades lättat ut, eftersom de innan de gav sig av ändå hade känt sig lite rädda för araberna. I priset ingick till och med en frukost hos shejk Abdulruhman Hallab Elnamle.
I månader var Arabien en hit och min farbror simmade i pengar. Personalen rekryterade han bland arabiska studenter, som vill tjäna lite extra vid sidan av studierna. De var tvungna att skriva under på att de inte skulle låta något om de verkliga förhållandena läcka ut.
Sedan dök det upp nya plakat från hans företag som talade om billiga resor till Spanien. Och ännu en gång köade människor i timtal för att reservera platser och snart var orten i Spanien med den underbara stranden fullbokad för månader framåt. De förvirrade konkurrenterna lät han genom skickligt utspridda rykten veta, att han nu hade en hemlig överenskommelse med den spanska regeringen.
Personalen tog emot turisterna med gitarrmusik och på kvällarna serverades det paella vid öppna eldar och flamencodans.
Under de följande åren dök det upp liknande erbjudanden för Japan, Thailand, Frankrike och Afrika och min farbror köpte hela tiden mer mark och hans företag växte, så att ”Paradis-resor” snart var en av de tre största researrangörerna i USA. Min farbror lät en okänd författare skriva en bok om sig för några tusen dollar med titeln: ”Från diskare till miljonär”. Den här boken var länge en storsäljare och min farbror tjänade mijoner på den.
Hans personal var vid det här laget så perfekt att inte bara teknikerna på två dagar kunde förvandla ”Arabien” till ”Afrika” och sedan vidare till ”Thailand”. Den var så bra att till och med araber, spanjorer och afrikaner kände sig som hemma, när de reste till ”sina” länder. Och också agenterna, som konkurrenterna skickade ut för att ta reda på vad framgången berodde på, kunde bara säga att allt gick rätt till.
Inom fem år kunde min farbror erbjuda över sextio länder och hans medarbetare uppträdde som eskimåer, beduiner, urskogsinvånare och alpbönder. De dansade, joddlade, slukade eld och knivar och lät sina höfter rotera, så att fakirer från Calcutta och orientaliska danserskor blev bleka av avund.
En ”Paradis”-feber bröt ut i USA. Och när de första tvivlen kom, blomstrade företaget ännu mer. Inte heller sanningen som så småningom läckte ut, kunde göra konkurrenterna lyckliga. Nej, det äkta Arabien, Spanien eller Thailand var vid det här laget för varmt, för bullrigt, för smutsigt och för farligt för turisterna, medan de alla kände sig som hemma i min farbrors ”Paradis”.
Så långt berättade jag historien för min publik, som var hänförd över att en arab med sin list lyckats föra till och med amerikanarna bakom ljuset. Men varken publiken eller jag själv anade den gången att farbror Djamils fantasier skulle bli verklighet redan under vår livstid.
