Yoko Tawada: Notiser på Lofoten

Jag har skrivit lite om den japanska författaren Yoko Tawada några gånger här. På det här stället hittar ni en kort introduktion och en länk till Yoko Tawadas hemsida.

bild

Tawada bor sedan många år i Tyskland och många av sina texter skriver hon på tyska. För den här dagen har jag valt en kort text ur hennes essäsamling ”Talisman”. Den heter ”Notizen auf den Lofoten” och originaltexten börjar så här:

Zwischen dem Meer und den steilen Felsen gibt es keinen Platz, auf dem mein Flugzeug landen kann. Die Möwe und das Flugzeug haben keine Ähnlichkeit. Die erste frißt Fisch, und das zweite schluckt Menschen.

Ich bade nicht im Meer. Das Meer badet nicht in mir. Die Felsen gehen aber im Meer spazieren. Sie haben keine Beine. Das Salzwasser drängt in jede Wunde der Felsen ein. Während die Möwen fressen, frißt sich das Wasser langsam in das harte Fleisch der Felsen hinein. Die Felsen dagegen können nichts an der Form des Wassers ändern. Ich stehe zwischen dem Wasser und den Felsen. Vielleicht ist die Form meines Körpers auch eine Fjordenlandschaft…

Här är min översättning av den lilla texten i dess helhet:

Mellan havet och de branta klipporna finns det ingen plats där mitt flygplan skulle kunna landa. Måsen och flygplanet har ingen likhet. Den ena äter fisk och den andra slukar människor.

Jag badar inte i havet. Havet badar inte i mig. Men klipporna promenerar i havet. De har inga ben. Saltvattnet tränger in i varje sår i klipporna. Medan måsarna äter fisk, äter sig vattnet långsamt in i klippornas hårda kött. Klipporna däremot kan inte ändra något i vattnets form. Jag står mellan vattnet och klipporna. Kanske är formen på min kropp också ett fjordlandskap.

Färgerna på de norska regnrockarna inger mig förtroende. Den som kan konsten att skydda sig mot vatten, kan också skydda sig mot eld. I varje samhälle på Lofoten finns det en stor brandstation. Alla bostadshus är byggda av trä. Också ”kirken” består av trä. På norska heter kyrkan ”kirke”.

”Vad letar du efter på de här öarna?” När ägaren till båten, där jag övernattar, frågar mig detta, svarar jag att jag letar efter Kirke. Då visar hon mig var den vackra kyrkan med namnet ”Vagan kirke” finns. Jag går tre timmar till fots för att besöka den.

I Bibeln läser jag: Då for demonerna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten och ner i sjön och drunknade.
(Luk. 8:33)

Klippornas yta ger ett intryck av att de just nu uppstått genom klyvning. I verkligheten har de uppstått för många miljoner år sedan. För mig är det inte berget utan dess klyvning som förkroppsligar tiden. Nu är den här och ingen annanstans. Jag kan inte förställa mig tid utan klyvning.

I ett skyltfönster ser jag gummistövlar och rullstolar. Här säljs saker som hjälper människan att ta sig fram. Men det finns nästan inga människor som går på gatan. På fiskarstugornas ytterväggar hänger många stockfiskar. Deras ansikten uttrycker torr vrede. Var slutar fiskens ansikte och var börjar kroppen? Det finns en likhet mellan fisk och klippa: De befinner sig i vattnet och har inga ben.

”Eftersom katolikerna äter fisk på fredagar kan vi exportera vår fisk till Italien och Spanien och leva på det”, berättar en fiskare från orten för mig.

Med en fiskare åker vi ut på havet. Han fångar fisk med en enkel metrev som har en plastfisk fästad vid änden. Plastfisken ser också lockande ut för mina ögon. Den fångade fisken är däremot stor och ful. När den blir uppdragen ur vattnet, ser den fortfarande vänligt på oss, men två minuter senare är dess ansikte vanställt av ilska. Den kokas genast i en gryta. Just när jag ska äta av den stirrar den bistert på mig. Till fisken finns det ett mycket gott knäckebröd. Jag äter bara av knäckebrödet.

”Äter du ingen fisk”, frågar fiskaren mig.

”Eftersom jag inte är katolik äter jag ingen fisk på fredagar”, svarar jag.

Kirke förvandlar män till svin.

Kanske handlar det här om en drömtext. Ha-svin(1) och vara-svin. I en drömtext förvandlas ett talesätt till en historia. Kirke säger till en man, du är lortig, du är ett svin och strax förvandlas han till ett svin.

Kirke säger, nu äger jag en man, jag har haft svin och strax förvandlas han till ett svin.

Ingen vet längre exakt hur ett svin verkligen ser ut, eftersom ordet svin används för ofta. Utan en bortträngning av bilden fungerar inget talesätt. Och den bortträngda bilden kommer tillbaka ur drömmen, som de dödas andar plötsligt dyker upp ur ett stormigt hav.

(1) Schwein haben = ha tur

Tillägg på eftermiddagen: Jag funderar över om det är nödvändigt med den där Schwein-haben-noten och om Tawadas bindestreck måste följa med in i svenskan. Kanske kan man i stället formulera den meningen så här:

Ha svintur och vara svin.

Wiese im Park – Äng i parken

Kanske minns någon av er, som läser det här ett litet diktband av Karl Kraus som heter ”Wiese im Park”, som jag talade lite om ganska nyss. Jag har valt ut titeldikten för den här dagen; översätta den vågar jag mig inte på och jag hittar inte heller någon annans. Det är en stilla oroande dikt, kan jag säga och kanske förmedlar bilden något av stämningen i den. Möjligen:

Wiese im Park

Wie wird mir zeitlos. Rückwärts hingebannt
weil’ ich und stehe fest im Wiesenplan,
wie in dem grünen Spiegel hier der Schwan.
Und dieses war mein Land.

Die vielen Glockenblumen! Horch und schau!
Wie lange steht er schon auf diesem Stein,
der Admiral. Es muß ein Sonntag sein
und alles läutet blau.

Nicht weiter will ich. Eitler Fuß, mach Halt!
Vor diesem Wunder ende deinen Lauf.
Ein toter Tag schlägt seine Augen auf.
Und alles bleibt so alt.

återsiden

Eugenio Montale

Ofta talar man om de italienska poeterna Umberto Saba, Giuseppe Ungaretti och Eugenio Montale som om de vore delar av samma enhet. Kanske är de det också – de levde vid ungefär samma tid, alla hade de rötter hos Leopardi och genom alla tre nådde den italienska lyriken särskilda höjdpunkter.

Här har jag tidigare läst dikter av både Saba och Ungaretti, men ännu har jag aldrig tagit fram någon dikt av Montale. Jag vill därför göra det idag – låt oss tänka oss att vi tittar ut ifrån diktens tullvakthus, huset som diktens du inte minns:

hav

La casa dei doganieri

Tu non ricordi la casa dei doganieri
sul rialzo a strapiombo sulla scogliera:
desolata t’attende dalla sera
in cui v’entrò lo sciame dei tuoi pensieri
e vi sostò irrequieto.

Libeccio sferza da anni le vecchie mura
e il suono del tuo riso non è più lieto:
la bussola va impazzita all’avventura
e il calcolo dei dadi più non torna.
Tu non ricordi; altro tempo frastorna
la tua memoria; un filo s’addipana.

Ne tengo ancora un capo; ma s’allontana
la casa e in cima al tetto la banderuola
affumicata gira senza pietà.
Ne tengo un capo; ma tu resti sola
né qui respiri nell’oscurità.

Oh l’orizzonte in fuga, dove s’accende
rara la luce della petroliera!
Il varco è qui? (Ripullula il frangente
ancora sulla balza che scoscende…).
Tu non ricordi la casa di questa
mia sera. Ed io non so chi va e chi resta.

Tullvakthuset

Du minns ej det lilla tullvakthuset
högst upp vid branten ovanför kustens bankar:
tomt nu det väntar dig i skymningsbruset
alltsen den kväll du med en svärm av tankar
steg in och dröjde där med rolöst sinne.

Sydvinden piskar än den gamla muren.
Ditt skratt ger bittert eko i mitt minne.
Kompassen snurrar som besatt, och turen
i tärningsspelet vill ej återvända.
Du minns det ej. En annan tid kanhända
har gjort dig glömsk. Och dock: en tråd är funnen.

Ännu jag håller den. Men snart försvunnen
är husets gaveltopp, där flöjeln ristas
i blåsten skoningslöst från år till år.
Jag håller tråden; men var än du vistas,
du andas ej i mörkret, där jag står.

Havshorisonten är på flykt och gungar
tankbåtens ljus, som klipper korta stunder.
Går leden där? (Det dånar nerinunder,
där ständigt bränningen mot sten sig slungar…)
Du minns ej platsen. Och jag får ej svar
om vem som går och vem som stannar kvar.

översättning Anders Österling

PS För den som vill – några dikter av Saba:

La capra

A mia moglie

Ulisse

Parole

Och av Ungaretti:

Sentimento del tempo

Mattina

Universo

Stasera

PPS Montalesida

Guldfiskar – pesci rossi

pesci rossi

I pesci rossi nella palla di vetro nuotavano con uno slancio, un gusto di inflessioni nel loro corpo sodo, una varietà d’accostamenti a pinne tese, come se venissero liberi per un grande spazio. Erano prigionieri. Ma s’erano portati dietro in prigione l’infinito.

Emilio Cecchi (1884-1966)

Översättningsförsök:
Guldfiskarna i glasklotet simmade fram med lustfylld böjlighet i den fasta kroppen, med spända fenor växlade de mellan en mångfald av rörelser, som om de rört sig fritt över stora rymder. De var fångar. Men till fängelset hade de tagit med sig oändligheten.