Franzensbad förr och nu
2/8 -2009
När jag igår åtminstone i tanken befann mig i Neuruppin, plockade jag fram boken ”Der neue Blumengarten – Stadt und Land auf Neuruppiner Bilderbogen” som innehåller en mängd färgtryck från något som av vissa betraktas som världens första veckotidning.
De flesta av bilderna i boken är från 1800-talets mitt och de avbildar blommor, djur, städer, vardagsliv, olyckor, lekar, sagomotiv… Här finns lite fakta om bilderbogentekniken.
Jag letade efter bilden av Franzensbad, som jag visste fanns där.
klicka för förstoring – det händer mycket i den här bildvärlden
Det ser grönare och lummigare ut än i dagens Františkovy Lázně och bara den ena sidan av gatan som för ner till Franzensquelle kantas av större och pampigare hus. Folklivet har förstås också en annan karaktär än det har idag – åldersfördelningen är till exempel jämnare på 1800-talsbilden. Men trots skillnaderna går det att känna igen sig och att liksom kliva in i bilden.
Och så här ser det ut nu för tiden (tyvärr ur andra vinklar):
Schloß Hohenelbe och några funderingar kring den sudettyska frågan
26/7 -2009
Schloß Hohenelbe eller skulle jag säga Zámek Vrchlabí? I mina texter om den här trakten har jag ju växlat fram och tillbaka mellan tyska och tjeckiska namn på platser och områden och någon gång dyker också en polsk version av ett namn upp. Det kan verka okomplicerat och lite som en lek, men det har andra sidor också. Fram till andra världskrigets slut var majoriteten av befolkningen här tysktalande. Av de 3,2 miljonerna fördrevs enligt beräkningar 3 miljoner. Skälet till fördrivningen var sudettyskarnas samarbete med Hitler, men många av de fördrivna fördrevs helt enkelt för att de var tyskar.
karta från 1911 över västra Österrike-Ungern – rosa anger tyskar eller tysktalade och blått tjecker
Detta är naturligtvis inte glömt och förmodligen är det först på senare år som en bearbetning bland människor i allmänhet har kommit igång. Bland annat har den tjeckiske författaren Jaroslav Rudiš tagit upp det här temat i Grand Hotel, en av sina romaner. För ungefär ett och ett halvt år sedan sedan skrev jag en text om den och om den historiska bakgrunden för den finlandssvenska tidskriften Ny Tid: Här finns artikeln. Och här en inspelning där Rudiš talar om romanen inför översättningen till tyskan, som kom i december 2008. Men det kommer att ta tid innan såren läkts och redan det här med orts- och landskapsnamnen innehåller fortfarande stoff till ”irritation”. Själv balanserar jag som halvtysk med en tjeckisk man på ett slags kant, men jag ser också en utveckling mot en harmonisering. Kanske tar den ännu en generation, kanske två.
Men tillbaka till Vrchlabí och slottet där:
Christoph Gendorf von Gendorf lät 1546 bygga det lilla renässansslottet. Enligt uppgift (jag har inte varit inne i byggnaden) finns det i ingångshallen avbildningar av de sista björnarna som fångades i Riesengebirge/Krkonoše. Idag används byggnaden av stadens förvaltning.
Här ser ni slottet på en romantisk målning från 1840 av konstnären Carl Wilhelm Arldt (1809-1868):
En av mina anmödrar
3/4 -2009
En av mina anmödrar var Jette Halfpap. Hennes dotter hette Alwine Halfpap – min mormors mormor – och märkligt nog har jag en ”bevittnad avskrift” av hennes födelseurkund i en låda här:
Av texten kan man se att Alwine Halfpap föddes den 21 juli 1843 i Cose – fast det finns ett handskrivet tillägg (av min Oma) om att hon enligt Elisabeth Schwartz skulle vara född i Kussow. Båda platserna ligger i östra före detta Hinterpommern.
Nu vill jag närma mig Alwine Halfpaps födelseattest på två vägar. Först ska min mor få ta till orda via ett utsnitt ur ett mail hon skickade mig för någon vecka sedan:
A propos släkten, så var alltså Alwine Halfpap Omas mormor och Jette Halfpap Omas mormorsmor – vad är dessa för mig och dig då? Tanken svindlar.
Och Erika Haas, som hållit i trådarna vid Raddatzträffarna samt sysslade med lite släktforskning (många fel i papprena), hade vi träffat i Kassel på vår cykeltur 1950 – hon och hennes syster var Studienrätinnen där – 1937 dog hennes man Georg Schmidt och senare gifte hon sig med en ”Kunstmaler”Arnold Haas, som hon skilde sig ifrån.
Hennes morbror Max Raddatz var far till Ingeborg Raddatz, alltså ”Tante Timm”, min gudmor. – Ja, det var mycket…Inga uppgifter om min morfar Wilhelm Wangerin, som dog redan 1916 (Spanskan?), utom namnen på hans föräldrar, men det var ju inga Raddatzar. Ändå finns någonstans i Pommern en ort som heter (hette) Wangerin.
Beträffande släkten Raddatz se här!
Denna andra vägen till Alwine Halfpap går via ett utsnitt ur ett brev från min Oma till min far, skrivet 1976, det år då hon fyllde 80 år:
början av brevet
…
Lieber Per Ivar!
Da ist also ein Teil der gewünschten Ahnentafel, von Rudolfs Frau Elisabeth (wohnhaft in Stralsund) aufgeschrieben. Ja, ausgerechnet meine gute Großmutter mußte ein uneheliches Kind sein. Deshalb war sie auch eine geborene Halfpap (nicht Ganzpap) und der Hauptattentäter war ein Conditor, der die Jette sicher mit seinen Kuchen becirct (gibt im Duden nur die Circe) hat. Und die Schwester von der Jette war die ”Magd” Mine. Jetzt würde man sie Hausassistentin nennen und sich wahrscheinlich alle zehn Finger nach der armen Magd lecken, die so toll zu arbeiten verstand. Ach, was steht da alles in der ”Beglaubigten Abschrift”, deren Richtigkeit sogar noch extra beglaubigt werden mußte. Ich selbst besinne mich aber, wenn auch dunkel, auf eine Cousine meiner Großmutter, ein Fräulein Halfpap, die auf mich einen so feinen Eindruck machte, daß ich vor Ehrfurcht fast erstarrte. Sie sah irgendwie wie eine Stiftsdame aus, schönes weißes Haar und ein weißes Bäffchen auf einer – wie ich annehme – schwarzen Seidenbluse. Meine Großmutter selbst war nicht minder fein. Uns Kindern erschien sie wie ein Engel mit all ihrer Liebe und Güte. Sie schenkte – wie auch meine gute Mutter – das Hemd vom Leibe. Mich selbst nannte sie oft ”kleine Hex”. Sie hatte gewiß ein schweres Leben mit all ihren vielen Kindern. Rudolf hat mich nach Photos von Euch und Euren Kindern, ebenso von Urschi gefragt. Sie sitzen da in Stralsund in einem so verkommenen Loch, kein Kino etc. Da würdet Ihr ihnen sicher eine Freude mit Photos machen. Er hat mich auch gefragt, ob meine Töchter auch so muntere Wesen seien wie ich. Na, das können sie selbst beantworten.
Brevet fortsätter en bit till, men jag stannar upp här och försöker mig på att översätta det. Ni som kan tyska ska förstås läsa det i original, för det har så mycket charm och just originalitet att en hel del nog inte går att få över till svenska. Ungefär så här skriver Oma till sin svärson, min far:
Kära Per Ivar!
Det här är alltså en del av släkttavlan du ville se, uppskriven av Rudolfs fru Elisabeth (bosatt i Stralsund). Ja, tänkt att just min goda mormor måste vara ett utomäktenskapligt barn. Därför var hon också född Halfpap (inte Helpap) och huvudattentatsmannen var en Konditor, som säkert ”bekirkade” Jette med sina bakverk (I Duden finns bara ”Circe” [på svenska Kirke, ni vet hon som förförde Odysseus]). Och systern var ”pigan” Mine. Numera skulle man väl kalla henne hemassistent och man skulle säkert slicka sig om munnen efter den arma pigan som var så bra på att arbeta. Ack, vad det står för saker i den ”bevittnade avskriften”, vars riktighet dessutom också extra måste bevittnas. Men själv minns jag, om också dunkelt, en kusin till min mormor, en fröken Halfpap, som på mig gjorde ett sådant utsökt intryck, att jag nästan stelnade till av vördnad. Hon såg på något vis ut som en ”stiftsdam”, vacker vitt hår och en vit (präst)krage till en – som jag antar – svart sidenblus. Min mormor själv var inte mindre fin. För oss barn verkade hon som en ängel med all sin kärlek och godhet. Hon gav bort – som min goda mor – allt hon hade ( egentligen: skjortan från kroppen). Mig kallade hon ofta ”lilla häxa”. Hon hade helt säkert ett svårt liv med alla sina många barn. Rudolf frågade efter foton på Er och Era barn, och också på Urschi. De sitter där i Stralsund i en förkommen håla, ingen bio etc. Ni skulle säkert ge dem en glädje med foton. Han frågade också om mina döttrar är lika muntra varelser som jag. Nå, det kan de få svara på själva.
Släkten Raddatz
26/3 -2009
En arm av den tyska delen av min släkt – mormorssidan – härstammar från Hinterpommern och kanske också från Westpreußen. Idag ligger båda dessa landområden i Polen.
Jag sitter och bläddrar i gamla papper som handlar om denna släktgren. Överst på den äldsta tavlan står namnet Michael Gotthilf Raddatz. Det står också att han var Freibauer och Bäckermeister. Vidare kan man läsa att han var född i Jazzingen (Pommern) och att han dog i Schlawe. Årtalen verkar inte stämma, för det står att han gifte sig 1803 – med Christina Luise Völzken (född i Pollnow) – och att han dog 1890. Detta är nog inte möjligt. Efter en stunds irrande med blicken över den otydliga kopian ser jag att hans son Johann Gotthilf Raddatz (Bäckermeister, född i Pollnow, död i Schlawe) föddes 1804, så det är alltså dödstalet som är fel.
Jag söker rätt på de båda i den här släkttavlan så ofta återkommande namnen Schlawe och Pollnow på en gammal Pommernkarta:
För att flytta in de två orterna i nutiden jämför jag med en modern Polenkarta och finner att Pollnow där heter Polanów och att Schlawe heter Sławno. Namnen är säkert urslaviska, ja, jag tycker faktiskt att de på ett närmast övertydligt signalerar sin slaviskhet.
Efternamnet Raddatz löper igenom hela släkttavlan och det är denna släkts ”urnamn”, tänker jag mig, fast finns det någon kvar som heter så idag? Jag minns att det för kanske tjugo eller trettio år sedan fortfarande fanns något som kallades ”Raddatz-Treffen” och att det var en släktträff som brukade äga rum i Timmendorfer Strand. Det var i stort sett så nordöstligt man kunde komma i det dåvarande Västtyskland. Jag var aldrig där. Eller pågår det kanske fortfarande sådana här ”Raddatz-Treffen”?
Sen begravning
13/11 -2008
På tjeckisk TV visade man igår en begravning. De som begravdes hade varit döda i sextiotre år. Under en del av mellantiden hade dessa 5500 döda förvarats i zinklådor i en militär lagerlokal.
De döda är tyska soldater som dog på tjeckiskt område under andra världskriget. Igår begravdes de vid en högtidlig ceremoni på krigskyrkogården – ”för alla krigets offer” – i Cheb. Tyske ambassadören och Chebs borgmästare var närvarande.
Det tjeckiska kommunistpartiet är emot detta, eftersom ”det kan utnyttjas av fascisterna”.
Kartan här är visserligen från 1920, men längst i väster, strax under ”ölöppnaren”, ser ni Cheb.
PS Här och här finns fler bilder och mer text (på tjeckiska).
Sikhall
7/6 -2008
Några mil norr om Vänerns sydspets på den västra stranden ligger mellan Timmervik och Gällnäs det lilla samhället Sikhall. Ute på en udde finns det berömda sädesmagasinet:
Under 1800-talet expanderade det dalsländska jordbruket mycket kraftigt. Åkerarealen fyrdubblades; i Sundals härad t.o.m. åttadubblades den. Det som stimulerade denna omfattande nyodling var att havren hade högt saluvärde och kunde exporteras, framför allt till England. Högkonjunkturen tog dock slut omkring 1880;den ensidiga och intensiva havreodlingen utan gödsel utarmade åkermarken och skördarna minskade drastiskt, med fattigdom och massutvandring som följd. Sädesmagasinet i Sikhall vid Vänerns strand är uppfört 1874 av tegel från Sikhalls tegelbruk. Fasaderna är grovt putsade och vitfärgade, taket tegeltäckt. Hit levererade bönderna sina havreskördar till uppköpare, som sedan fraktade säden sjöledes till Göteborg. ur ”Byggnadsminnen i Västra Götalands län”
Strax innanför udden på en höjd med blick långt över sjön står det som är kvar av förvaltarvillan (eller var det var det ägarens?).
Allra överst på höjden står den förfallna Lillstugen med ett måsbo i skorstenen och bredvid står flaggstången kvar, avflagnad och tapper med blank knopp. Den är gjord av ett glas som inte kan grumlas.
Ute på sjön syns märkliga silhuetter: Nessie? Med familj?
På klipporna syns andra och bekantare konturer:
Vägen från villan ner mot vattnet är fortfarande kantad av mäktiga rhododendronbuskar, som just i dessa dagar prunkar som allra skönast.
Äpple och syren – igen
28/5 -2008
För lite drygt en vecka sedan skrev jag några rader här om äppelträd och syrenbuskar. Jag kallade texten ”Det svenskaste”, ja, så här lyder den förresten:
Vid den här tiden på året är det lättare än annars att i landskapet upptäcka var alla de nu försvunna torpstugorna en gång stått. Som ett slags symbolduo för skönheten och nyttan, syns blommande äppelträd och syren i blom, oftast ljuslila bondsyren.
När stugan och lagården för länge sedan vittrat ner och jordkällaren rasat ihop står apeln ännu där omgiven av syrenbuskarna. Under resten av året knappt mer än anar man dem, men så här i maj lyser det i lila och vitt från de gamla boställena.
Äppelträd – Norskens brygga vid Vassbotten
Syrenbuskar – Dalaborg vid Vänern
Och nu under den tid då de båda blommar som skönast har jag gått och funderat lite på det här. Är det verkligen något så särskilt svenskt med det här? Kanske är de här träden lika vanliga i hela norra Europa, ja, i Mellaneuropa också? Hur brett är egentligen det här äppel-och-syren-bältet? Och vad har man på andra ställen? Jag har under mitt funderande också ställt lite frågor till människor från olika delar av Europa. Ännu har jag inte fått så många svar, men några har jag fått. I Tjeckien – fast där någonstans går kanske gränsen mot något annat – verkar äppelträdet och syrenbusken visst också som i Sverige stå på vakt i markerna efter att husen försvunnit. I Tyskland är det på ett liknande sätt, men från England har jag fått veta att syrenen där är ovanlig och att det där dessutom nästan inte finns några ödegårdar eller torpruiner från de senaste århundradena, eftersom den inte pågått någon avfolkning eller utvandring under den här tiden. Avfolkade byar för i England tanken till digerdödens tid och från den tiden finns väl inga äppelträd kvar (om det nu var äppelträd de hade).
Egentligen är det syrenen som fascinerar mig mest. Äppelträdet förstår man, det ger äpplen, så det är främst en nyttoväxt hur vackra de blommande träden än är i maj. Men syrenen? Den är bara vacker, ett slags fattigmanslyx. Det är något storslaget i detta. Kanske är det här det som är kärnan i det vi kallar kultur, när vi inte rätt och slätt menar odling av jorden?
