Stargard
29/8 -2010
Ett mål jag lät oss ha under den annars ganska oplanerade polska delen av resan var min Omas uppväxtstad Stargard (numera Stargard Szczeciński). Här är en bild från 1931, då hon inte längre bodde där. Kyrkan till höger är Marienkirche och den till vänster är Johanniskirche, så vitt jag har kunnat räkna ut:
Och här är två stadsvyer från den tyska tiden (som jag har hittat på polska wikipedia):
Bodde Oma vid någon av dessa gator? Vid Pyritzer Straße eller Bahnhofstraße? Bahnhofstraße hade ju passat bra, eftersom hennes far arbetade vid järnvägen, eller var det inte så?
Nuets Stargard Szczeciński har ganska lite kvar av den gamla bebyggelsen, men några av husen vid torget finns kvar eller har återuppbyggts och de två stora kyrkorna och delar av stadsmuren med stadsporten som förr hette Pyritzer Tor och numera Brama Pyrzycka.
Regnet silade ner över staden den här dagen, så allt ser väl lite dystrare ut än det egentligen gör, föreställer jag mig.
torget med Marienkirche (på polska Kolegiata Najświętszej Marii Panny Królowej Świata)
Marienkirche igen med Pfarrhaus (”prästgården” om det nu heter så i en stad) i förgrunden
ett stycke av stadsmuren med Pyritzer Tor/Brama Pyrzycka
blick mot Marienkirche genom Pyritzer Tor
”Gula eländet” och ”Bautzen II”
21/4 -2010
När jag nyss var i Bautzen kunde jag inte låta bli att tänka på hur det var när jag var där för fem år sedan och besökte fängelserna tillsammans med min väninna Jelena Selin. Det hela började med min översättning av Erika Riemanns Die Schleife an Stalins Bart på vintern 2004-2005. Medan jag slet med den kom Erika en gång upp från Hamburg och besökte mig här i Vänersborg bland annat för att hjälpa mig med en del svåröversatt i boken. Mycket klarade vi ut under våra samtal men fängelsemiljöerna i sig var svåra att föreställa sig och jag sade det till Erika. ”Då måste du åka och titta på ett av dem”, svarade hon. Hon föreslog fängelset i Bautzen, som under DDR-tiden var den plats dit de flesta oliktänkande fördes. För många människor i Östtyskland, särskilt sådana som var kritiska mot systemet, var redan själva namnet Bautzen synonymt med fängelse. ”Kanske kan jag visa dig fängelset själv eller så ska jag leta reda på någon som kan ge dig en grundlig visning”, fortsatte Erika.
Så Jelena och jag gav oss av från Berlin till Bautzen en vårdag 2005. Det blev inte Erika Riemann utan en bekant till henne, Gunter Domschke, som tog emot oss vid fängelseporten där.
Gunter Domschke
Också han är en före detta Bautzenfånge. Som tjugoåring hade han tillverkat flygblad som vände sig emot valsystemet som gjorde DDR till en enpartistat. Straffet blev tre år (1950-53), två år i Bautzen II, det nya fängelset och ett år i Bautzen I, ”Gula eländet”. Gunter, ja, vi blir faktiskt du med varandra redan i början av samtalet, visar oss olika typer av straffceller som mörkerceller eller celler där fönstret var öppet också på vintern. ”Hit kunde man komma om man blev upptäckt när man försökte få kontakt med medfångar genom knackningar eller om man inte kunde låta bli att skrika ut sin förtvivlan”, svarar han på min fråga. Han berättar att mattillgången under långa tider var så knapp att en extraranson kunde var avgörande för en fånges överlevnad. ”Fast man blev också avtrubbad”, sade han, ”efter några veckor var vi vana vid hungerkänslan och eftersom vi var så försvagade förorsakade den ingen smärta.” Gunter berättar att han vid två tillfällen under fängelsetiden höll på att duka under av hunger.
cell
Han pekar ut isoleringscellen där han satt i nio månader. Vi stannar upp och tittar på raden av celldörrar på motsatta sidan av gången. ”Jag försökte på alla sätt att orientera mig i den nya tillvaron. Jag lärde mig att lyssna och förstå alla ljud. Jag försökte att alltid titta ut de korta ögonblick då min celldörr öppnades. Efter en tid upptäckte jag små vita eller gula kors som var målade över vissa celldörrar. Senare fick jag veta att ett gult kors betydde livstid och ett vitt en dödsdom. Jag grubblade ofta över om det kunde finnas ett sådant tecken över min dörr.”
dörren till Gunters cell
En sak som gör att dagens besökare i fängelset inte får något riktigt intryck av ”hur det verkligen var” är att det numera finns värme överallt och detta är ett fängelse där många omkom på grund av just kölden. Erika beskriver på ett ställe i sin bok iskristallerna på väggarna. En annan sak som är annorlunda är lukten. Smutsen och stanken från toaletthinkarna är borta, fast Gunter säger att ”lukten kände man inte så mycket av, man var en del av den”.
Gunter visar oss en liten plastask i ungefär en tändsticksasks storlek, fast kvadratisk. Det är en ask för ”Zahnseife” (tandtvål) och i den hade han lyckats konstruera en dubbel botten – i lönnfacket mellan bottnarna gömde han texter som han skrev på minimala lappar med myrstil under tiden han satt fängslad.
asken för Zahnseife
Texterna skrev han med en liten pennstump han tillverkat själv som han höll gömd under tungan så snart någon vakt fanns i närheten. Han skrev för att hålla tankarna klara, för att inte bli galen eller frestas att begå självmord. Lapptexterna blev utgångspunkten för de böcker han senare skrev om umbärandena i fängelset. En av dem heter ”In den Krallen des Unrechts” (”I orättvisans klor”) och den fick jag av honom innan vi skildes åt.
Många av Gunters medfångar försvann under hans tid till andra fängelser och läger, så de vänskapsband som uppstod, slets ofta av och den ene visste inte om den andre levde. I Erika Riemanns bok finns en passage som beskriver hur hon flyttades från ”Gula eländet” till ett annat fängelse:
”Vi drivs genom Bautzen. Som alltid när man föser oss till en station är gatorna vi går längs folktomma. Ingen är ute och promenerar, inga skolbarn syns till, inte ens en hund visar sig. Kanske har mänskligheten gått under i någon mystisk farsot. Om det hade varit så, hade vi aldrig fått veta det i vår isolering. Eller är alla bara väldigt bra på att titta bort? Är det så att ingen vill vara vittne till det som händer här? Egentligen borde det höras ett ramaskri över hela den lilla staden Bautzen, när ryssarna driver hundratals tyska kvinnor framför sig som boskap längs gatorna. Men ingen skriker, ingen ser, ingen sätter sig upp emot den här förnedrande behandlingen av människor.Vi lastas på tåget och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.”
fängelseinteriör
Precis som Erika Riemann kunde Gunter Domschke knappast tala om fängelsetiden efter att han släppts ut. Ämnet var tabu i DDR och nästan ingen ville lyssna på något sådant, så han fick försöka förtränga sina upplevelser. För att minska det inre trycket skrev han om livet i fängelset, trots att han inte fick publicera något. Under de första sju åren efter frigivningen var han dessutom utsatt för något som kallades ”Sühnemaßnahmen” (botgöringsåtgärder), vilket innebar att han till exempel inte fick köra bil, bara fick utföra vissa typer av arbete och att han stod under nästan ständig observation.
Både Erika Riemann och Gunter Domschke hann bli mycket gamla innan deras lidandeshistorier fick komma fram i ljuset. De fick stora delar av sina liv förstörda, dels av det som hände under själva fängelsetiden, dels av att de i nästan femtio års tid inte godkändes som offer. Nu har den tid kommit då man äntligen har börjat tala om offren för kommunismens brott, men för många av Erikas och Gunters olyckskamrater är det för sent….
matlucka
Fakta i korthet:
Bautzen, stad på ca 40 000 invånare i Tysklands östligaste hörn
Bautzen I, ”Gula eländet”, fängelse grundat 1904: Här hamnade under nazitiden, den sovjetiska ockupationen och DDR-tiden ett stort antal politiska fångar och även många helt godtyckligt ihopplockade människor (byggnaden är invändigt moderniserad och används fortfarande som fängelse).
Bautzen II, fängelse som kom till under DDR-tiden, specialinriktat på regimkritiker och människor som försökt fly från DDR
Gedenkstätte Bautzen finns inrymt i Bautzen II och har till uppgift att informera om offren i de båda fängelserna. Här finns untställningar med foton och beskrivningar av förhållandena och man kan besöka celler och rastgårdar.
Karnickelberg, begravningsplats för offren från de båda fängelserna
(En liknande text av mig publicerades i Göteborgsposten på våren 2005)
Umgebindehäuser
10/4 -2010
I Oberlausitz liksom i Niederschlesien och norra Tjeckien finns det ännu kvar rätt många av de egenartade Umgebindehäuser. Jag har läst och hört att de ska vara ett slags ”fusion” av de slaviska blockhusen (Blockbau) och de tyska korsvirkeshusen (Fachwerkhäuser). Här är ett vackert renoverat sådant hus i den lilla staden Schirgiswalde som ligger mellan Bautzen och tjeckiska gränsen:
Der Begriff Umgebinde kommt von umbinden, das heißt einen Baukörper durch ein wenigstens zweiseitiges Stützgerüst zu umgeben. Beim Umgebindehaus wird eine Stützkonstruktion (bestehend aus Ständern, Rähm und Kopfstreben) um einen Baukörper, die Blockstube, errichtet. Diese Stützkonstruktion hat die Aufgabe, die Blockstube von der Last des Daches und gegebenenfalls des Obergeschosses zu entlasten.
(Begreppet ”Umgebinde” kommer från ”umbinden”, det vill säga att omge en byggnadskropp med en åtminstone tvåsidig stödställning. ”Umgebindehuset” byggs så att en stödkonstruktion (som består av xxx) reses kring byggnadskroppen, ”blockstugan”. Stödkonstruktionen har till uppgift att avlasta ”blockstugan” från takets och i förekommande fall från övervåningens tyngd.)
Många av de här husen beboddes enligt vad jag har fått veta en gång i tiden av vävare och den här stödkonstruktionen runt den hushalva där människorna bodde och där vävstolarna stod utgjorde dels ett skydd mot skakningarna från vävstolarna, dels hade de en ljudisolerande funktion och man hade dessutom ofta veden staplad i trävvalven kring fönstren.
I Schirgiswalde står Umgebindehusen tätt, de flesta är fint skick, men några är stadda i förfall, fast alla är de vackra:
I byn Weifa strax intill finns det också många hus som är byggda i den här stilen:
Här finns lite mer fakta om husen.
Lite grann får de här vackert funktionella husen mig att tänka på de randiga husen i Krkonoše/Riesengebirge.
Ur DN söndagen den 13 december 1953
17/2 -2010
Bland bladen i Bertil Malmbergs diktsamling Under månens fallande båge som någon lockat mig att börja läsa om, har jag hittat ett urklipp ur Dagens Nyheter från söndagen den 13 december 1953. ”Framsidan” av klippet har rubriken ”Ur anteckningsboken – av Bertil Malmberg”. Jag vill nu läsa en sådan här ”anteckning”:
Inspiration
Mina krafter äro oerhörda.
Jag slet ett träd
ur jorden
och svängde det som ett tecken – för vad?
Ack, den ömkliga plantan
av en skälvande asp
som bevisade sin svaghet och min.
När jag, efter det där storslagna med tecknet, läste ”för vad?”, hoppade det till av skratt i mig, men sedan blev jag strax sorgsen över aspen.
På ”baksidan” av klippet fann jag ett stycke (resten hör till det bortklippta) av en artikel med överskriften ”Utvandrarnas själavårdare”. Låt mig läsa lite där:
För den stora utvandringen, den som försiggick närmast före världskriget och som kostade oss Karl Oskar Nilsson från Korpamoen och ytterligare en miljon svenskar, för den behöver man inte alldeles glömma den äldre och långt äventyrligare svenska framstöten mot möjligheternas land i väster. Kolonisationsäventyret Nya Sverige är som officiellt företag mycket kortlivat (1638-1655), och det lockade aldrig mer än några hundra svenskar till Delaware, men denna folkspillra växte, och den assimilerades påfallande långsamt. Ännu sent på 1700-talet var svenskan familje- och kyrkospråk i flera små samhällen i närheten av nuvarande Philadelphia.
De utttänjda förbindelserna mellan hemlandet, företrädesvis representerat av domkapitlet i Uppsala, och dessa förskingrade landsmän är en rätt nedslående, om inte tragisk historia.
(I det som följer har saxen tagit en bit av spalten, men jag gissar lite.)
Många av de utskickade prästmännen tycks ha varit moraliskt eller intellektuellt underhaltiga, och domkapitlets övervakning fungerade som man kan tänka sig ytterst ojämnt.
Här blir det svårare att läsa men jag ser något om en Carl Magnus Wrangels biografi med titeln Bland svenskamerikaner och gustavianer – sedan är den läsbara delen av texten slut.
De ting som för mig låter mest fantsieggande eller lockande i artikeln är dels avsnittet ” men denna folkspillra växte, och den assimilerades påfallande långsamt”, dels det där om de ”moraliskt eller intellektuellt underhaltiga” prästmännen som skulle övervakas.
Fornstora dar…
16/2 -2010
När jag växte upp var Sverige ett slags Nordens Mittens Rike. Sverige var störst, rikast och mäktigast, storebror till alla de andra i Norden. De andra länderna låg liksom ”i utkanterna”, ja Island låg bortom kanten och var mest en gammal saga. Ett av utkantsländerna var Danmark, som befolkades av öldrickande gemytliga varelser. Till Danmark åkte man ibland för att rumla lite, äta smørrebrød och dricka øl vid Strøget och slappna av från sin duktighet. Ett annat kantland var Norge, där det fanns människor i toppluva som ”gick på tur” och som alltid lät som om de på ett entusiastiskt sätt undrade något och som det gick att skoja om i det oändliga. Det svårbegripligaste randlandet var Finland. Finlandssvenskarna visste man inget om; man tyckte bara att de talade förvånansvärt bra svenska. De riktiga finnarna skrämde lite, eftersom de som kom till Sverige ofta vara fattiga och sällan verkade finna sig till rätta i det nya landet. De söp och var olyckliga och ibland berättades det att några bar kniv.
Sverige var inte bara nordisk storebror, det var dessutom världsberömt – också utanför Norden – för sina recept på konfliktlösning, jämlikhet, lagomskhet…
Idag är nästan allting annorlunda, utom detta att Island ligger utanför kartan som förr, fast nu har bilden moderniserats något genom bankskandaler. Ja, och man tycker förstås fortfarande att finlandssvenskarna är rätt duktiga på svenska; det är bara det där med uttalet… Men mycket har förändrats och småbröderna har vuxit storebror över huvudet, fast vi låtsas ofta som inget här i landet och tycker att åtminstone vi själva är som vi alltid varit. Vi tycker lite grinigt att Danmark blivit mindre gemytligt, nu när Danmark agerar mer på världsscenen än Sverige. Och så är ju Danmark på ett störande sätt mera Europa än Sverige (fast egentligen kan det där med Europa väl kvitta), trots att man inte heller där har någon euro. Och till Norge åker numera mängder av svenska gästarbetare och bor i trista svenskhus i Oslo och tar de jobb norrmännen ratar eller så sliter man dag och natt på fiskfabriker i Nordnorge. Svenskarna skär guld åt de listiga norrmännen (när blev förresten de smartare än vi?), som det knappast alls går att skämta om längre. Och Finland! Finland är numera ett nordiskt föregångsland när det gäller nästan allt: ekonomi, teknologi och utbildning för att bara ta några exempel. Och ingen i Norden är så svalt stilsäker och världsvant elegant som finländaren.
Det är kanske bara den grekiska krisen som kan pigga upp lite här oss i dessa dagar: Vi hör tack och lov inte till euro-zonen, det där får andra betala. Dessutom har vi ju Saab.
Hermann Schreibers intervju med Leni Riefenstahl
15/2 -2010
I en av bokhyllorna här fick jag härom dagen syn på en intervjubok från 1982 av den tyske journalisten Hermann Schreiber (född 1929 i Ludwigshafen am Rhein). Lebensläufe heter den och på omslaget här kan ni se namnen på intervjupersonerna:
Innan de här intervjuerna hamnade i en bok, sändes de på TV av Südwestfunk mellan 1978 och 1980. I förordet till boken skriver Schreiber att han i den har velat bibehålla intervjuernas muntliga karaktär. Jag har valt att återge en del av intervjun med Leni Riefenstahl, bland annat eftersom jag förmodar att hon är den för en svenskspråkig publik mest kända (möjligen om man bortser från konstnären Joseph Beuys) och också mest ”nyfikenhetsväckande”. (Rätta mig gärna om ni tycker att jag har fel.) Intervjun med Riefenstahl sändes den 22 mars 1980.
I inledningen talar Schreiber till TV-publiken och förklarar att han inte tänker agera domstol mot Riefenstahl, om det är det man väntar sig. Han är, som i de andra intervjuerna, ute efter intervjupersonens biografi. Texten sträcker sig över 17 relativt tättryckta, så jag begränsar mig till några utdrag.
På ett ställe i intervjun talas det om Hitlers karisma och om hur människor, som först varit helt emot honom, blivit helt fascinerade av honom, när de mött honom personligen.
Schreiber: Aber diese Angst vor der persönlichen Magie hat ja wohl Verehrung nicht ausgeschlossen?
(Men den här rädslan för den personliga magin uteslöt väl inte vördnad?)
Riefenstahl: Nein gar nicht, überhaupt nicht. Ich habe das, was in ”Triumph des Willens” so stark zum Ausdruck kommt und was Hess sagt: Hitler ist uns der Garant des Friedens – das habe ich geglaubt, und das haben die anderen auch geglaubt…
(Nej, inte alls, över huvud taget inte. Jag trodde på det som kommer så starkt till uttryck i ”Triumph des Willens” och det som Hess säger: Hitler är för oss en garant för freden – det trodde jag på och det trodde de andra också på…)
…
Schreiber frågar Riefenstahl när hennes tilltro till Hitler egentligen började vackla. Riefenstahl svarar att misstron kom gradvis och inte alls med en gång. Det första tvivlet kom i samband med ett tal Hitler höll om det moderna måleriet:
Riefenstahl: …Um Gottes Willen, wenn auf einem anderen Gebiet Hitler so irrt, wie er sich in der Malerei irrt, das wäre ein ganz großes Unglück. Da ist mir das erste Mal dieser Gedanke gekommen.
(…För Guds skull, om Hitler har så fel på något annat område, som han har när det gäller måleriet, skulle det vara en mycket stor olycka. Det var där den här tanken kom upp för mig för första gången.)
Schreiber: Wann war das?
(När var det?)
Riefenstahl: Ich sage ja, das war 1938 oder 1937. Aber von der Politik selbst verstand ich nichts. Daß ich niemals ein Anhänger der Rassenideologie war, das ist ganz bekannt. Das habe ich auch Hitler bei meiner ersten Begegnung gesagt, daß ich schon deshalb nicht in die Partei eintreten könnte, das sei für mich unmöglich. Aber ich habe nie geglaubt, daß das alles wirklich so durchgeführt würde. Das habe ich mir gar nicht vorstellen können.
(Jag säger ju 1938 eller 1937. Men av själva politiken förstod jag ingenting. Att jag aldrig var någon anhängare av rasideologin är redan bekant. Det sa jag också till Hitler vid mitt första möte med honom, att jag redan av det skälet inte kunde gå in i partiet, det var omöjligt för mig. Men jag trodde aldrig att att allt skulle genomföras så. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig.)
Schreiber fortsätter här med en fråga om Riefenstahl ändå inte känt till detta, hon hade ju läst ”Mein Kampf”, eller hade hon inte det? Riefenstahl svarar att hon inte läst hela och att hon ändå hade trott att det var skillnad mellan det Hitler skrev och det han sedan verkligen genomförde eller hade för avsikt att genomföra. Slutet på hennes svar lyder så här:
Riefenstahl: Ich habe das, glaube ich, schon mal gesagt bei einem Fernseh-Interview, daß mir erst nachträglich in den Sinn kam, wie Churhill begeistert war 1935, wie er in seiner Rede gesagt hat: ich beneide Deutschland um seinen Führer. Und Churchill gilt ja als ein historisch wichtiger und kluger Mann.
(Jag har, tror jag, redan sagt i en TV-intervju att det först senare fallit mig in, hur entusiastisk Churchill var 1935 och hur han sa i sitt tal: jag avundas Tyskland dess Führer. Och Churchill anses ju vara en historiskt viktig och klok man.)
Schreiber: Ich bin sicher, daß er sich korrigiert hat.
(Jag är säker på att han rättat sig.)
Riefenstahl: Na ja, er hat das noch 1935 gesagt, und ich habe ”Triumph des Willens” 1934 gemacht.
(Nåja, han sa fortfarande det här 1935 och jag gjorde ””Triumph des Willens” 1934.)
…
Samtalet kommer in på Riefenstahls olympiadfilmer och Schrieber vill veta om inte Riefenstahls Hitler-fascination fortfarande var vid liv då. Riefenstahl svarar att hon varken tagit med de nazistiska ceremonierna före spelen eller Hitlers ankomst till arenan i filmerna. Hitler figurerar bara kort som det statöverhuvud som förklarar spelen öppnade. Vidare berättar hon om sin turné runt om i Europa med olympiadfilmerna. Jag skär ut två avsnitt ur hennes svar:
Riefenstahl: Also, ich habe den Jesse Owens nicht herausgeschnitten, was Goebbels von mir verlangt hat, und ich habe den Hitler nicht herausgeschnitten, was die anderen verlangt haben.
(Alltså, jag klippte inte bort Jesse Owens, som Goebbels krävde av mig, och jag klippte inte bort Hitler, som de andra krävde.)
Och slutet av svaret på den frågan lyder så här:
Riefenstahl: Wissen Sie, was geschehen ist? Nicht nur in Oslo, in jeder Stadt, wo ich war: Als Hitler das erste mal im Film erschien, hat das ganze Theater geklatscht. Das war in Paris, das war in Belgien, das war in Rumänien, das war in Helsinki. Jedesmal, wenn Hitler erschien, haben die Leute geklatscht. Das war 1938, ein Jahr vor dem Kriegsbeginn. Und als 1937 der ”Triumph des Willens” aufgeführt wurde, in Paris bei der Weltausstellung, und ich die Goldmedaille erhielt, da haben sie mich auf den Schultern getragen, die Franzosen, und mir fast die Kleider vom Leib gerissen vor Begeisterung. Das war 1937, zwei Jahre vor Kriegsausbruch. Heute kann man das nicht verstehen, aber es war so.
(Vet Ni vad som hände? Inte bara i Oslo, i varje stad, dit jag kom: När Hitler dök upp i filmen för första gången applåderade hela teatern. Så var det i Paris, så var det i Belgien, så var det i Rumänien, så var det i Helsingfors. Varje gång som Hitler visade sig, applåderade folk. Det var 1938, ett år före krigets början. Och när ”Triumph des Willens” uppfördes 1937 på världsutställningen i Paris och jag fick guldmedaljen, då bar de mig på sina axlar, fransmännen, och de slet nästan kläderna av kroppen på mig av entusiasm. Det var 1937, två år före krigsutbrottet. Idag kan man inte förstå det, men så var det.)
Intervjun innehåller ytterligare en rad intressanta passager, men jag väljer ändå att avsluta här med intervjuns båda slutrepliker:
Schreiber: Gesetz der Fall, Sie könnten alles noch einmal anders machen: Würden Sie es tun? Oder würden Sie es wieder genau so machen?
(Ponera att Ni hade ett tillfälle att göra alltsammans på ett annat sätt: Skulle Ni göra det? Eller skulle Ni göra allt likadant igen?)
Riefenstahl: Ich habe ja nicht gewußt, was kommt. Und wenn ich das gewußt hätte – das ist doch selbstverständlich: Nicht nur ich sondern jeder würde dann anders machen.
(Jag visste ju inte vad som skulle komma. Och om jag hade vetat det – det är ju självklart: Inte bara jag utan var och en hade handlat annorlunda.)
Om Banattyskarna
29/10 -2009
Eftersom jag förmodar att de flesta inte – som jag – ägnar sig åt att fundera över och gräva efter fakta och myt om försvinnande folkspillror på den här kontinenten eller andra, så tror jag att en essä av Bo Lönnqvist om banattyskarna i Hufvudstadsbladet kan vara en spännande och upplysande läsning.
klicka för lite större bild
Så här börjar texten:
Nobelpristagaren Herta Müller tillhör – språkligt och etniskt – en verklig minoritet som i dag till största delen lever i exil, i Västtyskland, men även i USA, Australien, Österrike och Ungern. I distriktet Banatet i nordvästra Rumänien, främst kring Temesvár (Temesburg), är tyskarna snart ett musealt minne. Folkgruppens och individernas öden är ett flagrant exempel på imperial försvars- och erövringspolitik, nationalistisk chauvinism, etnisk och språklig marginalisering, folkloren som politisk förtrycksmekanism, religiös fanatism – och litteraturen som utanförstående andningshål.
Lönnqvists text upplyser bland annat läsaren om de stora historiska skillnaderna mellan de två tysktalande minoriteterna i Rumänien och angränsande områden. Banater Schwaben kom till Banatet först på 1700-talet, medan Siebenbürger Sachsen bott i Siebenbürgen/Transsylvanien ända sedan 1300-talet:
I över 250 år har de bebott ett område i nordvästligaste Rumänien, en del av Transsylvanien söder om floden Marosch, norr om Sydkarpaterna, i väster gränsande till Vojvodina i Serbien, i norr till Ungern och i öster till Siebenbürgen. I sistnämnda område finns en äldre, medeltida tysk befolkning, de s.k. saxarna, med en helt annan historia, men i dag också i utdöende.
Vi får vidare veta något om den etniska befolkningssammansättningen i Banatet vid 1900-talets början:
De talrikaste var ungrarna, tyskarna och rumänerna, men även serber, kroater, bulgarer, tjecker, slovaker, judar och zigenare levde här i enklaver inom varandra i daglig konfrontation, i relation till småborgerligt stadsliv och katolsk klosterkultur. I senare tid tillkom ukrainska, ryska och andra minoriteter.
Men jag ska inte fortsätta att ”läsa sönder” texten för er utan lämnar här i stället en länk till helheten. Buona lettura!