I väntan på Radetzky

Radetzkymarsch av Joseph Roth är bland de bästa böcker jag läst. Jag har inte romanen här i Zagreb men inne i mitt huvud kan jag ändå läsa delar av den, säkerligen med risk för vissa felläsningar och avvikelser från den verkliga romanen. Ofta andas jag in luften, middagsluften på förhösten kanske, i den lilla sömniga mähriska staden, där Radetzkymarschen spelades vid en återkommande bestämd tidpunkt. Och jag minns hur den gamle kejsaren Franz Josef vankar omkring på natten i sitt rum och vet att alla tror att han har gått i barndom. Och så minns jag en väg genom ett träsk långt borta i öster, kanske i dagens Ukraina, en ung man som hastigt blivit gammal följer den. Jag minns fel och rätt på ett sätt som jag kan leva med.

Men nu vill jag tala om verklighetens Radetzky som marschen i romanen och verkligheten är tillägnad. Han var fältmarskalk i den habsburgska armén och hans fullständiga namn var Johann Joseph Wenzel Anton Franz Karl Radetzky von Radetz. Och här återger jag lite fritt min slovenske vän Igors ord om Radetzky:

Han var en av de mycket få framgångsrika generalerna i den habsburgska armén. Därför impopulär bland sina kolleger och motverkad. Han var gift med en kvinna från Tržič i norra Slovenien där paret hade ett slott. Han återinsattes i tjänst när han var 70 och dog i tjänst till häst när han var 90.

Under tiden går Igor och jag genom parken Tivoli i Ljubljana upp till slottet där och jag ger nu ordet till Igor igen:

Radetzky fick slottet Tivoli i gåva från Franz Josef 1852, byggde Švicerija (ett hus i alpin stil), och öppnade parken för allmänheten. Innan han dog donerade han slottet till staden. Han var mycket populär bland slovenerna och hade två statyer i staden, en på Kongresstorget.

Utanför slottet stannar vi upp vid en sockel och Igor säger att nog nästan ingen lägger märke till dess egendomliga tomhet. Och att Radetzky var populär bland soldaterna och att det finns flera dikter om honom av slovenerna i Kärnten.

bild-80

Här stod Radetzky men sedan ungefär hundra år är statyn borta. Den togs bort 1918 efter Österrike-Ungerns fall och i anslutning till detta den första sydslaviska staten kom till. Inte heller det nya Slovenien vill ha något som pekar på denna del av det förflutna. Tiden är kanske inte mogen än. Sockeln står där den står.

Läs mer

Centraleuropa idag?

Igår kväll återvände jag till Kino Europa och ”Festival svjetske književnosti” för jag hade hittat ytterligare en lockande programpunkt: ”Što je srednja Europa danas?” ”Was ist Mitteleuropa heute?” ”Vad är Centraleuropa idag?” Dessutom hade jag sett att den österrikiske författaren/essäisten Karl-Markus Gauß var en av gästerna. Den som följer mig åtminstone lite sporadiskt i mitt skrivande har säkert stött på Die sterbenden Europäer (De döende européerna) hos mig åtminstone en gång. Ja, jag har säkert skrivit minst tio texter om den boken och något även om andra böcker av Gauß. Han sysslar – precis som Magris – med mitt Europa. De andra tre var nya för mig: Dragan Velikić författare, före detta serbisk ambassadör i Wien från Belgrad, Delimir Rešicki författare från Osijek i Slavonien. Den tredje eller fjärde var moderatorn Nadežda Čačinovič, filosof bland annat.

bild-58

Den här kvällen hade vi tyska och kroatiska i lurarna och jag höll mig med några undantag till tyskan. Undantagen kom ibland när Dragan Velikić talade. Jag kände att jag måste höra honom direkt för på något vis kom hans ord mig närmast. Det första som fick mig att lystra till var när han sa: ”Vojvodina har alltid varit Centraleuropa.”. Först ville jag värja mig lite men sedan insåg jag hur rätt han hade.

Gårkvällens ämne var svårt att hålla ordning på och kvar i huvudet på ett annat sätt än Magris’ långa intensiva och vidlyftiga anförande. Här måste jag hela tiden tysta ner mig själv för att höra vad de andra sa. Jag har tänkt alldeles för mycket på detta och det är alldeles för mycket mitt ämne och ändå är jag ju en främling här, men de samtalande kom å andra sidan fram till att just främlingen på ett särskilt sätt är hemma i Centraleuropa, tänk bara på det djupa judiska stråket i Centraleuropa. Och Velikić – ja, han igen – sa att de författare han håller högst är just centraleuropeiska judiska författare: Joseph Roth, Franz Kafka, Bruno Schulz… Jag blev för ett ögonblick osäker på om det var han eller jag som räknade upp dem. Samtalet böljade hit och dit och någon sa att det typiska för Centraleuropa är nazismen och fascismen. Någon annan nämnde den eviga introspektionen och lite trötta men efterhängsna självkritiken. Jag tänkte osökt (eller inte) på Imeldas och min vandring vid Otto Wagner-Spittal nu i maj och på allt detta som är Wien. Någon sa att Centraleuropa är en mängd kafébord där var och en sitter ensam eller i sin mycket lilla grupp men att alla sitter på samma kafé. Publiken applåderade. Var det Velikić som fällde detta yttrande? Då och då drog de samtalande lite fram och tillbaka i vad som är Balkan och vad som är Mitteleuropa och vad som är både och. Flyktingfrågan kom upp. De stängda gränserna kom upp. ”Centraleuropa måste uppstå på nytt”, utropade någon. Man spottade lite snabbt på Orbán och sedan, möjligen lite kompensatoriskt, på Hofer. Någon sa, jag tror det var moderatorn, att ”i Centraleuropa behöver man inte hela tiden tala engelska, man kan tala sitt eget språk – och vid behov finns det översättare”. Jag log lite för mig själv. Gång efter annan nämndes Maria Theresia och det är väl om något Centraleuropa, detta att fortsätta att kretsa kring Maria Theresia? Och så dök historien om några mångmiljonärer som planerar att utvandra till en annan planet upp, kanske i ett annat solsystem hamnade på bordet och avfärdades sedan med att detta inte är Centraleuropa, detta är ingen centraleuropeisk tanke. Vi behöver inga nya världar, vi kommer till rätta med vår gamla smuts. Här vrider jag kanske något på sanningen, men jag tror alla vid bordet ger mig denna lilla frihet med lätt hand.

Läs mer

Vid Lopudska

Jag har pratat om detta förut men nu vill jag vara lite noggrannare. Ganska många gånger har den lilla gatan Lopudska förekommit i mina pausträdstexter. Lopudska är en kvarlämnad bygatan som på ett ställe korsar min relativt moderna eller kanske jugoslaviska gata, Hvarska, men någonstans är de också parallella. Ja, ni vet det där med parallella linjer som möts i evigheten eller verkligheten, något fysikaliskt eller metafysiskt, de två begreppen är ju också grannar.

Under åren jag bott här har det skett en rad förändringar vid Lopudska, de flesta ganska små och liksom organiska. Man har renoverat hus, rivit lite skjul och gamla hönshus och gjort om i trädgårdarna, lagt plattor och satt upp nya staket. Men i höstas eller förra sommaren började det hända saker på Lopudska nummer 11. Fram till dess hade den förvildade trädgården med sina stora bananplantor bland ängsblommor och vildrosor dragit till sig det mesta av min uppmärksamhet när Londi och jag gick förbi där. Och bersån med alla druvklasarna om förhöstarna. Själva huset var nästan dolt bakom all grönska och vildhet, men ibland under varma sommarkvällar skymtade jag människor på den lilla dunkla verandan och jag hörde ett svagt sorl av röster. På tomten fanns också några fallfärdiga träskjul. Nyss hittade jag den här bilden från sensommaren 2011. Ja, så här var det.

286277_273156352699894_1866715_o

Men så kom ”den stora förändringen”. All växtlighet skrapades bort från tomten, också fikonträdet i hörnet, skjulen revs och huset kläddes av in på bara stommen. När jag gick förbi tittade jag misstroget och missnöjt på förändringarna och sörjde den försvunna grönskande växtligheten. Och så började nybyggnaden som man med lite god vilja eller en viss kall objektivitet skulle kunna kalla en ombyggnad eller restaurering för grundlinjerna eller skelettet var ju till största delen kvar. Där den förvildade trädgården med de rangliga träskjulen varit fanns mer eller mindre plötsligt en stor slät betongplan. Och huset hade fått skarpare konturer och en enhetlig färg. Dessutom hade en sidobyggnad stigit in på planen, lite längre in eller fram än platsen för den gamla bersån med alla de små mörkblåa druvorna. Det hade blivit lite trängre bland husen. Eller vilket tempus talar jag i egentligen? Det har blivit trängre bland husen. Och nu vet jag att en biluthyrningsfirma har sitt säte här.

bild-57

Jag har brottats lite med vad jag tycka om det hela men till slut – eller tillfälligt? – stannat vid att det är bra, för på det här viset får gatan finnas kvar. Inga stora hyreskaserner kommer att byggas här inom överskådlig tid. Hus kommer att renoveras lite här och där, annat kommer att sakta förfalla. Livet kommer att fortsätta med små steg.

Läs mer

Vackra bilder från ödeläggelsens platser

Under ett par dagar har man visat en serie bilder från förstörelsens Tjernobyl här på kroatisk tv. Bilderna har en egendomlig ödslig skönhet och varje gång de dyker upp stannar jag och följer dem till slutet. Det rör sig varje gång bara om två eller tre minuter och det är väl inget riktigt program egentligen utan just bara en serie bilder. Jag tänker på Pompei efter Vesuvius’ utbrott eller snarare på avbildningar av när staden långt senare grävdes fram igen och på berättelserna om den, om hur livet stannade av mitt i steget. Katastrofens hisnande skönhet. Och så tänker jag på sagan om Törnrosa och jag ser bilder framför mig från det där ögonblicket när allt liv låstes fast. När jag ser på bilderna från Tjernobyl ser jag också fruset liv, avklippt liv och jag förfäras, men samtidigt ser jag katastrofens skönhet.

bild1-51

bild2-51

bild3-51

Läs mer

Due fronti, una città – storie triestine

Vi gick på den stora utställningen ”Due fronti una città – storie triestine” i Salone degli Incanti (Vecchia Pescheria). Den handlar om Trieste under första världskriget och som sista delen av namnet på utställningen antyder är det inte historien med stort ”h” som står i centrum utan de små individuella historierna (storie).

bild1-45

Vi förs tillbaka till tiden för detta stora ödesdigra krig genom ett myller av röster. Vi ser bilder ur enskilda människors fotoalbum eller bildsamlingar. Bilderna visar unga män långt hemifrån eller i de förstörda hemtrakterna. De kommer väldigt nära oss.

bild2-45

Vi läser brev som uttrycker desperation och resignation. Här några rader ur Marija Košutas brev till maken Just Gruden från den 17 maj 1918 (lite fritt översatta):

Så länge jag lever […] kommer jag aldrig att glömma kriget. Hungern, uppoffringarna, svälten och nöden var outhärdliga. […] Åh, detta meningslösa krig. Vems är felet, så mycket blod har flutit, så stor hunger har härjat, särskilt i Istrien, längs kusten och i Trieste.

bild3-45

Och hur gick det för de tre bröderna Pitlik? Vi ser deras unga ansikten sväva högt uppe nära taket i utställningslokalen.

bild4-45

Och vad står det på alla korten som hänger där uppe? Vem längtar efter vem? Vem har förlorat vem?

bild5-45

Läs mer