Lyktor längs Vukovarska 2015

Varje år vid den här tiden tänds tusentals lyktor utmed Vukovarska, den breda gatan som löper i väst-östlig riktning genom Zagrebs södra del. Jag bor kanske 50 meter söder om Vukovarska, så jag ser alltid på nära håll förloppen med lyktorna: uppställandet, tändandet och deras lysande i mörkret.

bild-43

Lyktorna tänds för att högtidlighålla minnet av offren för massakern i Vukovar för nu 24 år sedan.

Det här året med sina massiva flyktingströmmar till och genom Europa och med återkommande terrorattacker i Europa och världen flyttar – för mig – Vukovarmassakern närmare. Nyss hörde jag om en terrorattack utanför Sarajevo med minst två döda…

Läs mer

Jag återvänder till Sarajevo i text och tanke

Resan till Sarajevo lever kvar i mina tankar, så det är helt naturligt att jag plockat ut Karl-Markus Gauß’ ”De döende européerna” för att läsa det första kapitlet ”Att vara de sista – sefarderna i i Sarajevo”. Kapitlet är indelat i nio delkapitel och jag har just läst om de första två. Här möter Gauß Jakob Finci, föreståndare för den judiska församlingen i Sarajevo, en församling på några hundra individer, och de två inleder ett samtal. Innan de börjar tala stannar jag upp lite inför namnet Finci och tänker: Det är ju samma namn som finns i den italiensk-judiske författaren Giorgio Bassanis roman ”Il giardino dei Finzi-Contini” (både ”c” och ”z” i namnet uttalas ”ts”). Jag tittar runt på nätet och hittar många Finzi i till exempel Genua. Och så letar jag lite efter Jakob Finzi själv och hittar en text på bosniska, där han säger att han är en av de yngsta eller kanske den yngste som ännu talar ladino, det språk som de sefardiska judarna hade med sig till Sarajevo, när de fördrevs från Spanien i slutet av 1400-talet, ett språk baserad på spanskan. I den bosniska texten tillägger Finzi att alla judar i Sarajevo som är äldre än han själv kan ladino.

Finci berättar att Sarajevo länge var ett centrum för de sefardiska judarna och kallades på ladino för ”Jerusalajim chico”, Lilla Jerusalem. Under lång tid var ladino ett lingua franca bland handelsmännen längs Medelhavets kuster. Och ända in på 1800-talet var judiskt liv på Balkan detsamma som serfardisk kultur, men när Bosnien 1878 kom under Dubbelmonarkin, kom stora grupper av ashkenaziska judar att bosätta sig i Sarajevo. För sefarderna framstod dessa som mycket främmande, eftersom de både hade ett annat språk och andra traditioner, fortsätter Finci.

De två herrarna besöker den gamla judiska begravningsplatsen som ligger på en brant sluttning och de trampar omkring där på snötäckta små vägar och ser på namnen på stenarna, de ashkenaziska som Prohaska, Farkas och Dr Rothkopf och de långt fler sefardiska som till exempel Kampos, Montiljo och Papo. Och medan de går där och samtalar, tänker jag på att jag inte alls varit där, att jag inte ens kan komma på var den här sluttningen finns. Jag måste tillbaka. Och Finci säger att denna begravningsplats var nästan bortglömd före kriget, trots att den är synlig från halva stan. Han tillägger att den muslimske diktaren Abdullah Sidran före kriget skrev en dikt om den övergivna eller bortglömda begravningsplatsen, en dikt som slutar med raden: ”Sov, himlen äger inget minne.” Platsen föll för en längre tid ur stadens minne, men säger Finci eller Finci genom Gauß – och här måste jag följa boken ordagrant:

Kriget om Sarajevo inleddes på den judiska begravningsplatsen, som fram till dess knappast någon längre lade märke till eller besökte. Ett par hundra meter nedanför begravningsplatsen leder en oansenlig bro vid namn Vrbanja över Miljacka och förbinder de båda stadsdelarna Marindvor i norr och Kovačići i söder. Den femte april 1992 hade många sarajevobor gått ut på gatan för att demonstrera mot uppdelningen av deras stad i etniska zoner. Det är en lögn att invånarna i Sarajevo själva förstörde sin stad, att de var för dess etniska sönderfall och åstadkom det av egen kraft. I tusental stormade de vecka efter vecka fram mot de barrikader som den jugoslaviska folkarmén, sedan länge förvandlad till serbisk nationalarmé, rest tvärs genom de sedan gammalt etniskt blandade stadsdelarna. Med uthållighet hade Sarajevos serber, kroater, muslimer och judar satt sig upp mot delningen av sin stad, och först när de märkte hur ensamma och förrådda de var av alla i denna kamp kapitulerade i synnerhet unga män, undan för undan, för den anstormande nationalismen och gav sig av från de stora hyrsehusen upp i bergen till belägrarna för att sälla sig till mördarna och skjuta ner mot den egna staden.

Jag stannar lite här för att titta tillbaka till de sista radernas försök till förklaring… Men nu läser jag vidare:

Kriget började den femte april 1992 när hundratals människor ställde sig framför barrikaderna med vilka Radovan Karadžićs parti över en natt hade spärrat av stadsdelen Grbavica. Från ett hus inte långt från den judiska begravningsplatsen siktade en prickskytt mot fredsmarschen som just passerde Vrbanja-bron och träffade den kvinnliga medicinstudenten Suada Dilberović. Det var en olycklig slump att just hon blev det första dödsoffret i kriget om, i kriget mot Sarajevo, men flera personer sa till mig att slumpen inte valt just denna unga kvinna alldeles av en tillfällighet.

Ty medicinstudentens familj hade flyttat till staden från Dalmatien, offret kom alltså från Kroatien men var inte katolik utan muslim, ja, hon var muslim men inte en sådan som de förenade kristna fundamentalisterna helst vill att de ska vara, hon bar alltså inte slöja eller ens huvudduk där hon gick, nej, hon var en vacker, blond och självmedveten kvinna som ville bli läkare och i allt personifierade det Sarajevo som var förhatligt för den etniska separatismens krigare: en människa med oklar etnisk tillhörighet, en urbant präglad kvinna: så kom Suada Dilberović, som söndagen den femte april 1992 förblödde på Vrbanja-bron – i dag heter den Suada Dilberović-bron – att bli det första dödsoffret i det krig som världens alla tevekanaler rapporterade ifrån.

Och jag vet att nästa gång jag är i Sarajevo vill jag gå över Suada Dilberović-bron och tänka på detta. Det är så mycket jag inte såg eller visste eller förstod, när jag var där första gången.

(Översättningen av Die sterbenden Europäer är gjord av Per Nilson, som också givit ut boken på sitt förlag perenn.)

bild-40

Läs mer

Minnesgalleriet över folkmordet i Srebrenica

En av dagarna i Sarajevo besökte jag ”Minnesgalleriet över folkmordet i Srebrenica”. Jag såg delar av en film om massmordet i Srebrenica och delar av en film om massakern i Sarajevo. Men efter en stund flydde jag från filmerna – nästa gång ska jag samla mig för att se mer, lovade jag mig själv. Jag betraktade tavlorna med alla namnen på de tusentals mördade. Och jag försökte titta på några av bilderna men det gick inte riktigt. Till sist stannade jag framför en karta över massgravar i Bosnien-Hercegovina. Jag tog en lite skakig och oskarp bild.

bild1-36

Texten bredvid kartan är på engelska: ”Mass graves in Bosnia and Herzegovina created by the Army of Republika Srpska and the Yugoslav People’s Army (JNA)”. Jag studsade inför ordet ”created” och tänkte att jag aldrig sett ordet i en sådan kontext. Och så tittade jag på de många, många röda punkterna som markerar massgravarna. Inbillat rationellt försökte jag räkna dem. Någonstans efter 160 tappade jag räkningen för på vissa ställen var punkterna så nära varandra att det inte gick att skilja dem från varandra. Och så många det är runt om eller söder om Prijedor, som jag bara kände till från kex- och rånfabriken, tänkte jag. Dagen innan hade jag med tåget åkt längs sträckan Prijedor-Banja Luka. Hur många massgravar hade jag då passerat förbi? Jag kom att tänka på namnet Omarska, som givit mig en oklar signal av obehag, när jag såg det. Finns en av massgravarna där?

Läs mer

Bauhausutställning i Zagreb – fria associationer kring socialism, frihet och det judisk-tyska

I lördags var jag tillsammans med några vänner på den stora Bauhausutställningen på Muzej suvremene umjetnosti i Novi Zagreb.

Jag tänker inte beskriva utställningen eller hålla något föredrag om Bauhaus (finns länk ovanför för den som vill) utan jag vill tala om något jag tänkte medan jag gick omkring i salarna där, fast först ett citat av Walter Gropius ur Bauhaus-Manifest:

Das Endziel aller bildnerischen Tätigkeit ist der Bau! […] Architekten, Bildhauer, Maler, wir alle müssen zum Handwerk zurück! […] Der Künstler ist eine Steigerung des Handwerkers.

Och så visar jag den bästa bilden jag lyckades ta under fotoförbudet. Bäst på mitt sätt.

bild1-31

Någon i min närhet tyckte att det socialistiska draget hos Bauhaus inte kom fram tillräckligt tydligt i utställningen. Jag funderade över detta. Inom utställningen såg jag en film som tog avstamp i bostadsbrist, trångboddhet och allmänt elände i husen vid de mörka smutsiga bakgårdarna i Berlin och andra städer i området. Barn lekte i smutsen bland råttor och ohyra, kvinnor slet från morgon till kväll i trånga slitna svårskötta kök och rum och män kom utmattade hem från fabrikerna, en del tog till flaskan. Sedan kom Bauhaus och bostäderna blev i ett slag både ljusare och rymligare. Och vackrare. De mörka gårdshusen revs. En ny tid strömmade in. Ljuset i filmen visade det. Min tanke rutschade iväg till Strindbergs dikt Esplanadsystemet och raden ”Här rivs för att få luft och ljus”, men jag fångade in den igen och ställde den på spåren, här byggdes ju i första hand. Jag funderade över det här med det socialistiska draget och tyckte att det visst kom fram i filmen, men att Bauhaus inte får klämmas in under rubriken socialism, det frihetliga konstnärliga lekfulla måste ges sin rymd och – luft.

Jag tittade på konstnärernas och arkitekternas namn och tänkte på hur många av dem som lät judiska. 1920-talet var en den tysk-judiska tankens och skaparkraftens guldålder. Och jag tänkte på detta att Europa förlorade sin själ när denna syntes bröts sönder i miljonmorden på kontinentens judar. Och jag tänkte på att mitt Europa egentligen har sin kärna i den tysk-judiska eller judisk-tyska enheten. Ni ska förresten få en bild till, annars kanske ni inte förstår vad jag menar (fast varför skulle den här bilden hjälpa?):

bild2-31

Im himmlischen Jerusalem står det under den märkliga guldfågeln och jag tänker på Else Lasker-Schüler, även om det nog inte är hon som skrivit just den raden. Och jag tänker att detta var den fantastiska värld som sedan för alltid krossades. Och jag sörjer den och vet att det land i Europa som står mig närmast är ett judiskt-tyskt som inte finns. Men det höll på att födas en gång.

Läs mer

På nytt lyser lyktorna vid Vukovarska

På nytt lyser de tusentals lyktorna vid Vukovarska. Det är Vukovar-dagen igen, minnesdagen av slaget och massakern vid Vukovar.

bild

Förra året skrev jag så här denna dag:

Jag anar att människor här tänker mycket olika saker, när de ser lyktraderna och det stora plakaten med texten I reći ću vam samo još jednu stvar – zapamtite Vukovar (Och jag ska bara säga er ännu en sak – kom ihåg Vukovar.), ord som tydligen är hämtade ur en sång. En del tänker säkert på sina döda, andra på andras döda, några tänker på Kroatien och åter andra känner sig illa till mods för att de ser nationalism i manifestationen. Jag föredrar att tänka på dem som vill hedra minnet av sina döda.

Läs mer