Vackra bilder från ödeläggelsens platser

Under ett par dagar har man visat en serie bilder från förstörelsens Tjernobyl här på kroatisk tv. Bilderna har en egendomlig ödslig skönhet och varje gång de dyker upp stannar jag och följer dem till slutet. Det rör sig varje gång bara om två eller tre minuter och det är väl inget riktigt program egentligen utan just bara en serie bilder. Jag tänker på Pompei efter Vesuvius’ utbrott eller snarare på avbildningar av när staden långt senare grävdes fram igen och på berättelserna om den, om hur livet stannade av mitt i steget. Katastrofens hisnande skönhet. Och så tänker jag på sagan om Törnrosa och jag ser bilder framför mig från det där ögonblicket när allt liv låstes fast. När jag ser på bilderna från Tjernobyl ser jag också fruset liv, avklippt liv och jag förfäras, men samtidigt ser jag katastrofens skönhet.

bild1-51

bild2-51

bild3-51

Läs mer

Due fronti, una città – storie triestine

Vi gick på den stora utställningen ”Due fronti una città – storie triestine” i Salone degli Incanti (Vecchia Pescheria). Den handlar om Trieste under första världskriget och som sista delen av namnet på utställningen antyder är det inte historien med stort ”h” som står i centrum utan de små individuella historierna (storie).

bild1-45

Vi förs tillbaka till tiden för detta stora ödesdigra krig genom ett myller av röster. Vi ser bilder ur enskilda människors fotoalbum eller bildsamlingar. Bilderna visar unga män långt hemifrån eller i de förstörda hemtrakterna. De kommer väldigt nära oss.

bild2-45

Vi läser brev som uttrycker desperation och resignation. Här några rader ur Marija Košutas brev till maken Just Gruden från den 17 maj 1918 (lite fritt översatta):

Så länge jag lever […] kommer jag aldrig att glömma kriget. Hungern, uppoffringarna, svälten och nöden var outhärdliga. […] Åh, detta meningslösa krig. Vems är felet, så mycket blod har flutit, så stor hunger har härjat, särskilt i Istrien, längs kusten och i Trieste.

bild3-45

Och hur gick det för de tre bröderna Pitlik? Vi ser deras unga ansikten sväva högt uppe nära taket i utställningslokalen.

bild4-45

Och vad står det på alla korten som hänger där uppe? Vem längtar efter vem? Vem har förlorat vem?

bild5-45

Läs mer

Judendom och islam i Sarajevo

Sedan min resa till Sarajevo har jag alltid på något vis en förbindelse med den märkliga staden, genom minnen, tankar, elektroniska kontakter, bilder och så läser jag om och om i kapitlet ”Att vara de sista – sefarderna i Sarajevo” i Markus Gauß’ bok De döende européerna. Igår läste jag om avsnitt sju i kapitlet. Författaren och några andra österrikare befinner sig i Baščaršija tillsammans med författaren Đevad Karahasan, som kom till Salzburg som flykting 1993 och nu (eller i alla fall i bokens tid) bor halva året där och halva året i Sarajevo. Jag läser för er:

Denna gång träffades vi på Café Bosna, och Đevad visade oss sin stad under en eftermiddag. Först de fyra religionernas helgedomar i Baščaršija: Ferhadija-moskén, synagogan, katolikernas katedral, de ortodoxas dom – alla uppförda nästan inom hörhåll i en fyrkant i gamla stan. Som rentav livsfrånvänt och livsfientligt betecknade Karahasan det politiska beslut från 1945 som innebar att nationalitet och religion identifierades med varandra, alltså att katolikerna förklarades vara kroater, de ortodoxa serber och muslimerna så kallade bosniaker. Det stred inte bara mot vad den enskilde upplevde i sitt vardagsliv utan bar också på fröet till uppdelning inom sig: människor som känt sig som bosnier eller jugoslaver – såvida nationaliteten över huvud taget spelat en roll för dem – kom nu att skiljas åt genom religionen, som de ofta inte alls, i varje fall inte uteslutande, identifierade sig med.

Sedan talar han om Nationalbiblioteket som brändes under kriget på 1990-talet, men det ska jag komma tillbaka till senare. Det kräver sin särskilda textplats.

bild-43

Den lilla gruppen går sedan ett stycke längs Miljacka, som ni kanske skymtar på bilden. I alla fall anar ni en bro. Den korsar de och går sedan upp till det muslimska gravfältet Alifakovaz. Đevad berättar och Karl-Markus reflekterar över det han hör:

Jag förstod att för Đevad Karahasan var Sarajevo beviset på att islam och judendom hörde samman och att Europa behöver islam och judendom. Detta bevis hade en enorm betydelse inte bara för Sarajevo, inte bara för Europa. Det kommer inte längre att finnas någon judenhet i Sarajevo, och det kommer att finnas en annan islam i Sarajevo än den som under mer än 500 år utvecklades till en sådan livsbejakande och gentemot världen öppen kraft.

Läs mer

Lyktor längs Vukovarska 2015

Varje år vid den här tiden tänds tusentals lyktor utmed Vukovarska, den breda gatan som löper i väst-östlig riktning genom Zagrebs södra del. Jag bor kanske 50 meter söder om Vukovarska, så jag ser alltid på nära håll förloppen med lyktorna: uppställandet, tändandet och deras lysande i mörkret.

bild-43

Lyktorna tänds för att högtidlighålla minnet av offren för massakern i Vukovar för nu 24 år sedan.

Det här året med sina massiva flyktingströmmar till och genom Europa och med återkommande terrorattacker i Europa och världen flyttar – för mig – Vukovarmassakern närmare. Nyss hörde jag om en terrorattack utanför Sarajevo med minst två döda…

Läs mer

Jag återvänder till Sarajevo i text och tanke

Resan till Sarajevo lever kvar i mina tankar, så det är helt naturligt att jag plockat ut Karl-Markus Gauß’ ”De döende européerna” för att läsa det första kapitlet ”Att vara de sista – sefarderna i i Sarajevo”. Kapitlet är indelat i nio delkapitel och jag har just läst om de första två. Här möter Gauß Jakob Finci, föreståndare för den judiska församlingen i Sarajevo, en församling på några hundra individer, och de två inleder ett samtal. Innan de börjar tala stannar jag upp lite inför namnet Finci och tänker: Det är ju samma namn som finns i den italiensk-judiske författaren Giorgio Bassanis roman ”Il giardino dei Finzi-Contini” (både ”c” och ”z” i namnet uttalas ”ts”). Jag tittar runt på nätet och hittar många Finzi i till exempel Genua. Och så letar jag lite efter Jakob Finzi själv och hittar en text på bosniska, där han säger att han är en av de yngsta eller kanske den yngste som ännu talar ladino, det språk som de sefardiska judarna hade med sig till Sarajevo, när de fördrevs från Spanien i slutet av 1400-talet, ett språk baserad på spanskan. I den bosniska texten tillägger Finzi att alla judar i Sarajevo som är äldre än han själv kan ladino.

Finci berättar att Sarajevo länge var ett centrum för de sefardiska judarna och kallades på ladino för ”Jerusalajim chico”, Lilla Jerusalem. Under lång tid var ladino ett lingua franca bland handelsmännen längs Medelhavets kuster. Och ända in på 1800-talet var judiskt liv på Balkan detsamma som serfardisk kultur, men när Bosnien 1878 kom under Dubbelmonarkin, kom stora grupper av ashkenaziska judar att bosätta sig i Sarajevo. För sefarderna framstod dessa som mycket främmande, eftersom de både hade ett annat språk och andra traditioner, fortsätter Finci.

De två herrarna besöker den gamla judiska begravningsplatsen som ligger på en brant sluttning och de trampar omkring där på snötäckta små vägar och ser på namnen på stenarna, de ashkenaziska som Prohaska, Farkas och Dr Rothkopf och de långt fler sefardiska som till exempel Kampos, Montiljo och Papo. Och medan de går där och samtalar, tänker jag på att jag inte alls varit där, att jag inte ens kan komma på var den här sluttningen finns. Jag måste tillbaka. Och Finci säger att denna begravningsplats var nästan bortglömd före kriget, trots att den är synlig från halva stan. Han tillägger att den muslimske diktaren Abdullah Sidran före kriget skrev en dikt om den övergivna eller bortglömda begravningsplatsen, en dikt som slutar med raden: ”Sov, himlen äger inget minne.” Platsen föll för en längre tid ur stadens minne, men säger Finci eller Finci genom Gauß – och här måste jag följa boken ordagrant:

Kriget om Sarajevo inleddes på den judiska begravningsplatsen, som fram till dess knappast någon längre lade märke till eller besökte. Ett par hundra meter nedanför begravningsplatsen leder en oansenlig bro vid namn Vrbanja över Miljacka och förbinder de båda stadsdelarna Marindvor i norr och Kovačići i söder. Den femte april 1992 hade många sarajevobor gått ut på gatan för att demonstrera mot uppdelningen av deras stad i etniska zoner. Det är en lögn att invånarna i Sarajevo själva förstörde sin stad, att de var för dess etniska sönderfall och åstadkom det av egen kraft. I tusental stormade de vecka efter vecka fram mot de barrikader som den jugoslaviska folkarmén, sedan länge förvandlad till serbisk nationalarmé, rest tvärs genom de sedan gammalt etniskt blandade stadsdelarna. Med uthållighet hade Sarajevos serber, kroater, muslimer och judar satt sig upp mot delningen av sin stad, och först när de märkte hur ensamma och förrådda de var av alla i denna kamp kapitulerade i synnerhet unga män, undan för undan, för den anstormande nationalismen och gav sig av från de stora hyrsehusen upp i bergen till belägrarna för att sälla sig till mördarna och skjuta ner mot den egna staden.

Jag stannar lite här för att titta tillbaka till de sista radernas försök till förklaring… Men nu läser jag vidare:

Kriget började den femte april 1992 när hundratals människor ställde sig framför barrikaderna med vilka Radovan Karadžićs parti över en natt hade spärrat av stadsdelen Grbavica. Från ett hus inte långt från den judiska begravningsplatsen siktade en prickskytt mot fredsmarschen som just passerde Vrbanja-bron och träffade den kvinnliga medicinstudenten Suada Dilberović. Det var en olycklig slump att just hon blev det första dödsoffret i kriget om, i kriget mot Sarajevo, men flera personer sa till mig att slumpen inte valt just denna unga kvinna alldeles av en tillfällighet.

Ty medicinstudentens familj hade flyttat till staden från Dalmatien, offret kom alltså från Kroatien men var inte katolik utan muslim, ja, hon var muslim men inte en sådan som de förenade kristna fundamentalisterna helst vill att de ska vara, hon bar alltså inte slöja eller ens huvudduk där hon gick, nej, hon var en vacker, blond och självmedveten kvinna som ville bli läkare och i allt personifierade det Sarajevo som var förhatligt för den etniska separatismens krigare: en människa med oklar etnisk tillhörighet, en urbant präglad kvinna: så kom Suada Dilberović, som söndagen den femte april 1992 förblödde på Vrbanja-bron – i dag heter den Suada Dilberović-bron – att bli det första dödsoffret i det krig som världens alla tevekanaler rapporterade ifrån.

Och jag vet att nästa gång jag är i Sarajevo vill jag gå över Suada Dilberović-bron och tänka på detta. Det är så mycket jag inte såg eller visste eller förstod, när jag var där första gången.

(Översättningen av Die sterbenden Europäer är gjord av Per Nilson, som också givit ut boken på sitt förlag perenn.)

bild-40

Läs mer