Kvällarna är mycket vackra här. Och tecknen står på himlen.
Pappa vänder sig till mig och frågar i lugn ton: ”Och vem är du?” Jag rullar tillbaka frågan: ”Vem är du?” Han funderar och säger dröjande: ”Vem jag är – det vet jag inte.” Och detta känns helt riktigt.
Dagarna går här uppe i den varma, förtorkade Norden. Igår for Rudolf tillbaka till sitt Sydafrika, men innan dess hann vi tillbringa flera härliga dagar tillsammans, Alexandra, Rudolf, Miki och jag med familjen runt omkring oss. (foto Eileen)
Jag är precis tillbaka från mina dagar i Sarajevo, rika, fullproppade dagar, och nu har jag hämtat Miki hos Vesna och allt har gått bra, men trött är jag efter nio timmars bussfärd. En enda bild vill jag ta fram ikväll och den visar den undersköna kalla Vrbas, en av dess krökar – grönt i grönt och böjt i böjt.
Bilden är från hemvägen för då råkade chauffören – av en nyck eller för att han är annorlunda än de andra – inte köra så där rasande fort just där det är som vackrast. På nervägen var allt bara brus och fart, men så brukar det ju vara.
Gornji Grad. Välkomna till en ögats promenad in i bilden!
Ovanliga dagar, dagar utanför tideräkningen. För en vecka sedan kom Rudolf och Alexandra hit och det var första gången på sju år som vi sågs alla tre samtidigt. Nu har Alex åkt tillbaka till Italien, men bara till Trieste, så kanske ses vi alla tre igen imorgon i Ljubljana – tillsammans med Miki, Federico och Igor.
Jag låter bilderna tala eftersom detta är svårt att beskriva.
