Kanske har ni också sett dem – guldfåglarna? Under blekblåa vintermorgnar vid vårt vilda Västerhav lyfter de ibland helt oförmedlat och flyger över vikarna som fria stänk av ljus eller som en nyss splittrad kedja av levande guldlänkar.

Kanske har ni också sett dem – guldfåglarna? Under blekblåa vintermorgnar vid vårt vilda Västerhav lyfter de ibland helt oförmedlat och flyger över vikarna som fria stänk av ljus eller som en nyss splittrad kedja av levande guldlänkar.

Nej, det här är inte Londi, det är Bea, egentligen Beatrice, som sitter så här privat och ullrufsig i den tidiga sommarmorgonen och tittar ut över havet vid Baia Flaminia i Pesaro. Vem vet vad hon tänker på…


Med lite fantasi känner ni nog igen de tre vise männen som vägledda av stjärnan just nått målet för sin färd från Österland.

För den som vill finns en allvarligare tolkning av händelsen här. Fast har ni besökt Jorun på Life de Luxe på julafton, så har ni kanske redan läst texten.
Slutet av december bjöd på varma dagar med något av ett slags hemlig vår i luften och för tre dagar sedan kom solen fram riktigt och vattnen på fälten bakom skogen skimrade och himlen log i dem. Nu har snön kommit och förändrat världen här. Den ligger i ett visserligen oansenligt, tunt och lite osäkert skikt, men den ligger. Men så här såg det ut den där solskensdagen innan den kom:

.

.


Se – detta är handikappbryggan vid Lilla Apelviken i Varberg. Här kommer man på slät plan betongmark, med rullstol eller till fots, över stenarna och klipporna långt ut i havet – också så här i natten. Och längst ute lyser det nya årets två lyktor mot oss.