Kategori: Bilder/bildkonst

Längs Vänerns östkust har det under en tid blåst upp isvatten på klippor, stränder, buskar och träd. Om och om igen har sjön målat på nya isskikt, så att klipporna är täckta av ett bubbligt skal som det sticker fram isfingrar ur. Och det finns träd och buskar som är helt inneslutna i vackert taggiga isblock. Ingen snö kan se så kall ut som denna svepning av is. Lever träden ännu därinne?

För att bryta upp isens grepp lite och släppa in en fläkt av värme och liv, låter jag Londi skutta fram tillsammans med en nyfunnen hundvän.

Under sådana här kalla klara vinterdagar är det lätt att locka fram Eugène Janssons bilder för det inre ögat. Jag menar då de blåa målningarna, som liksom kallar in världsrymden för att avbilda jordiska fjärdar och holmar. Och stadens slingor av ljus kunde vara girlander av stjärnor.

Gryning över Riddarfjärden (1899)

Tanken vandrar på ett osökt vis vidare till Vítězslav Nezvals Edison och ljuskedjorna längs Prags broar.

Nu är det den tiden då det aldrig blir dag. För en stund är det morgon, sedan kväll. Resten är natt och mörker. Man mera anar än ser och ljuden fyller landskapet: ett kråkkrax, grenar som bryts, snögnissel…

Det är tyst här bland träden och landskapet ser ut som frusna bilder. Solen håller sig borta eller bjuder på sin höjd på en blå timme. Fast Londi hittar ändå något att lukta på.

För de flesta är Karl Friedrich Schinkel (1781-1841) en framstående klassicistisk arkitekt och stadsplanerare och inget annat. Och visst tänker jag mig också Schinkel som en skapare av byggnader, som till exempel de välkända Neue Wache och Schauspielhaus i Berlin eller det vackra och visserligen inte ursprungligen schinkelska Schloß Neuhardenberg som jag minns från en resa utmed Oder och Neiße.

Precis som Theodor Fontane är Schinkel en son av den lilla staden Neuruppin i Brandenburg. I det gammalrosa huset ”Predigerwittwenhaus” (predikantänkehuset) vid Fischbänkenstraße 8 tillbringade han – efter faderns tidiga död – tillsammans med mor och syskon några år av sin barndom.

Inte långt därifrån i ett hörn av Kirchplatz finns det 2003 återinvigda Schinkel-monumentet:

Men det jag egentligen ville visa är en målning av Schinkel, en målning jag har letat efter i åratal, ett slags hägring och fantasi, en arkitektonisk dröm. För en kort tid sedan återfann jag den. ”Dom über einer Stadt” heter den och den ser ut så här:

klicka för förstoring