Kategori: Bilder/bildkonst

Hårda nordostliga vindar och snö förde tillbaka vintern hit efter en vecka av vår, men nu har de mojnat igen och snart, snart vänder det på allvar. Alla talar om att denna vinter har varit för lång.

Ännu igår bet kylan i händerna när man gick på skuggsidan, men barnen på skolans solbelysta idrottsplats levde vårliv med bollar, lätta kläder och språng.

Träden i parken stod i väntan på det som nu inom kort ska komma.

Och några av buskarna har redan klätt sig i små ljusa löv.

Idag är imorgon och idag är det vår.

Hamnen i Duino är ”minuscolo”. Innerst finns i en oregelbunden halvcirkel raden av pinjer som lutar sig en aning ut mot vattnet och säkert kastar en skön skugga sommartid. Längs kajerna ligger några fiskebåtar och några nöjesbåtar. Platsen har en lugn andning och lite påminner den mig om en av hamnarna vid någon av de små städerna på Krk.

En katt har ro att vila på näten.

Jag hade kunnat visa er den fallande snön och den nyvita marken, men det här är nog en sannare bild av senvinterns bistra gestalt. Detta är bilden av något som berövar oss en vårdag:

Nu när huset i Vänersborg är utrymt och placerat i det förflutna är Sverige för mig först och främst Varberg. Nyss var jag där på besök hos mina föräldrar och dessutom träffade jag syskon och vänner. Och jag gick de vanliga vägarna vid havet. Därför kan jag nu lägga ytterligare några Varbergsbilder under pausträdet – det finns redan många, men de här är de senaste (och det betraktas ju ofta som något bra):

blick från fästningshållet mot Subbe fyr

fästningen och kanske heter hunden till vänster Elsa af Brabant och den andra Torsten

kallbadhuset

vy över Skrivareklippan och fästningen från Hästhagabergen

Jag måste nu lite opassande men utan att rodna medge att jag ofta känt mig som Effi Briest på det viset att jag känt/känner mig mer hemma i Hohen-Cremmen (Varberg) än i Kessin (Vänersborg). Men Zagreb är något annat och har en helt egen plats. Min egen på det där egna viset som inte har med ägande att göra.

Snön är i upplösning och det droppar och skvalar överallt omkring oss och det finns mycket intressant att titta på, om man är lagd åt tittande och det är jag. Igår eftermiddag ägnade jag mig åt lite ”naturvetenskapligt” tittande på stuprören på den övergivna ungdomsvårdsskolan eller ”hemmet för vanartiga gossar”. Hur rinner egentligen vattnet genom det här stupröret, funderade jag, medan Londi hemlighetsfullt strök omkring längs husväggen och sannolikt grävde fram en och annan förbjuden matbit ur blötsnön.