Kategori: Berättelser ur livet

Nätterna har blivit kallare och ljustimmarnas antal har krympt så att kvällssolen hamnar bakom horisonten, men än finns det många vackra timmar under dagen under solen. Och vi – Londi och jag – följer så ofta vi kan stigen genom hagen ner mot Vassbotten. Vi går bland björkar och nyponsnår och gräset är nu så högt att Londi ibland blir till en skugga under de ljusa vipporna.

Snart är vi nere vid bryggan, Norskens brygga, ni vet.

en far och en mycket liten son fiskar från bryggan

Vi simmar ut. Än dansar solstrålarna på vattnet, än drar ett moln förbi och gör vattnet gråmörkt. Jag simmar i solstrimman så länge den finns där. Vattnet slår ibland kallt över axlarna, men ändå känner jag mig skyddad därinne i vattnet, särskilt när vinden sveper över ansiktet. Jag tänker: ”Ner i vattnet når du inte.” Londi simmar bredvid.

Och så är vi uppe på land igen och skakar och torkar av vattnet och rullar i gräset.

Jag samlar ihop sakerna, väskan är lite tung den här dagen för jag hittade ett äppelträd med vackra rödvita äpplen nere vid vattnet och några av dem plockade jag med mig, fast först delade Londi och jag på ett.

Vi följer stigen tillbaka igen.

Då och då hör jag någon säga något som avtecknar sig på ett särskilt sätt mot den vanliga ordströmmen:

En gravt dyslektisk flicka till sin farmor: Farmor, hur känns det att kunna läsa? Jag menar hur är själva känslan när man läser?

En dam till en annan: På Sydneys flygplats gråter alla. Det är för att det är så långt borta.

Salongen har just vaknat upp efter sommardvalan och vi inleder med en ny översättarintervju i vår ”evighetsserie”. Det är den mångspråkige översättaren Ervin Rosenberg som svarar på frågorna. Jag blev så fascinerad av svaret på den första frågan att jag vill visa det här under pausträdet också:
…

Hur kom du in på översättarbanan?

Sommaren 1991 stod jag inför ett svårt vägval. På grund av sjukdom kunde jag inte längre fortsätta som lärare, jag hade inga klara föreställningar om hur mitt liv skulle gestalta sig i fortsättningen. I juni det året flyttade jag till Stockholm och gjorde tafatta försök att komma in på översättarbanan. Jag ringde till förlag i Stockholm, berättade att jag var från Ungern och att jag hade universitetsexamen i franska, italienska och ryska. Jag vill minnas att jag inte har prålat med mina kunskaper i hebreiska. Snart stod det klart för mig: dessa samtal skulle inte leda till någonting.

Något tidigare det året kom min yngsta dotter hem från Israel. Hon hade arbetat några månader som volontär på en kibbutz. Vid hemkomsten hade hon med sig en bok i present. Hon visste att jag uppskattade Amos Oz författarskap, därför gav hon mig Oz senaste roman på hebreiska, den som två år senare skulle ges ut på svenska i min översättning med titeln Det tredje tillståndet. Men för detta måste det till en rad händelser som jag inte ha kunnat drömma om då. Då, på våren 1991, läste jag boken, tyckte väldigt mycket om den och … stoppade den i bokhyllan bredvid andra böcker på hebreiska.

Tidigt på hösten det året frågade min syster om jag ville göra henne sällskap till en sammankomst på Judiska Församlingen. Ett antal bemärkta personer, professor Georg Klein, ”radiodoktorn” (Peter Paul Heinemann hette, tror jag, denna under många år mycket omtyckta person, som brukade säga kloka ord i P1), andra. Ämnet var det ofta problematiska förhållandet mellan den generation som överlevt Förintelsen och barn och barnbarn till dessa överlevare. Jag följde med.

Vi anlände tidigt, vid en tidpunkt då det bara fanns några få personer i lokalen. En kvinnlig bekant till min syster frågade om jag inte kunde tänka mig att hjälpa en annan kvinna, åka bil till hennes arbetsplats på ett förlag i staden och hämta ett antal böcker, som publiken skulle kunna köpa när talen, frågorna, hela sammankomsten var över. Jag följde med den för mig då helt okända kvinnan i hennes bil.

Under den korta färden, på förlaget och på återfärden ställde hon ett antal personliga frågor till mig. Snart hade jag berättat om min belägenhet och vad jag skulle vilja göra. Jag nämnde vilka språk jag eventuellt skulle kunna översätta från. Hon noterade allt detta, men tillade, vilket var rena sanningen, att svenska inte var mitt modersmål, och detta faktum skulle ligga mig i fatet. Till min överraskning nämnde hon sedan att hon genom en vän hade fått höra att ett av förlagen i Stockholm sökte någon som kunde översätta från hebreiska. Hon skulle kunna nämna mitt namn för sin vän, sedan fick man se. Jag har inte fått veta vilket förlag, vilken författare, vilken bok som det gällde. Hon ville inte avslöja något mer, jag skulle ge mig till tåls, hon skulle tala med sin vän om mig. Jag fick nöja mig med hennes löfte.

Kvällen var intressant och givande, det som sagts under sammankomsten sysselsatte min hjärna medan jag åkte hem till min bostad i förorten. Men andra tankar kring mitt samtal med förlagskvinnan gav mig ingen ro.

Väl hemma sa jag till mig själv: tänk om den bok som förlaget X sökte en översättare till var just den som jag hade fått av min dotter några månader tidigare. Det var tänkbart, kanske inte särskilt troligt. Kanske. Jag gick till bokhyllan, tog fram böcker av Oz på svenska, jag ville veta vilket förlag som hade gett ut dem. Därpå tog jag fram hans senaste roman, Hamatsav haslishi hette den. Jag översatte första kapitlet. Dagen därpå försökte jag mig på kapitel två men fann det för knepigt, tredje kapitlet tyckte jag gick bättre. Några dagar senare åkte jag till förlaget, tilltalade första person jag såg gående i korridoren en trappa upp. Det råkade vara förlagschefen. Jag nämnde mitt ärende. Han bad mig in på sitt kontor. Vi hade ett trevligt och vänligt samtal, detaljerna minns jag ingenting av, till slut bad han mig att få läsa de översatta kapitlen.
Inte många dagar senare ringde någon från förlaget, jag minns inte om det var förlagschefen eller någon annan. Jag blev erbjuden att översätta boken.

Några veckor senare ringde kvinnan som hade lovat att föra fram mitt namn till sin väninna. Hon sa att hon visst inte hade glömt sitt löfte, hon hade nämnt mitt namn och sagt att jag kanske skulle klara uppgiften. Hon var inte så lite överraskad av … min berättelse.

Så började min verksamhet som översättare.

…

Och här finns resten av intervjun.

PS Jag drar mig tillbaka härifrån för ett par dagar, men någon gång i mitten av den kommande veckan dyker det upp en ny text under trädet.

Sommaren är här på besök – kort eller långt går inte att veta – och vi försöker så mycket som möjligt att flytta ner dagarna till vattnet. Vi följer stigen ner genom hagarnas grönska; synd bara att fästingarna bor där i gräset.

Vassbotten ligger lugn och loj mellan vassarna:

De små båtarna gungar sakta vid bryggan:

Londi och jag simmar omkring på den mjuka vattenmattan. Vi ska ingenstans:

Och andra strandens spegelbild viks ihop och vecklas upp av vågorna. Om och om igen.

…

PS För dem av er som inte sett det kan jag berätta att jag nu äntligen lagt in en liten text på min hemsidas framsida.

Igår kväll ålade jag mig mödosamt in under däcket på baksidan – den sida jag brukar kalla ”framsidan” när jag befinner mig där – av huset. Om det nu heter ”däck”; i alla fall är det väldigt trångt där under. Londi tittade in från den ena sidan och krafsade då och då glatt till med framtassarna, hon trodde väl att jag lekte en ny lek. Egentligen är den här lilla undre världen igelkottens och medan jag ålade omkring i halvmörkret, kom jag också i närheten av en liten lövhög, som väl är igelkottens bo eller gömställe. Vad jag gjorde där nere? En razzia. Under somrarna när vi sitter och äter på däcket, kan det hända att en tappad gaffel eller kniv hittar vägen mellan två av träspjälorna och – försvinner. Jag ville samla bestick. Allt jag hittade var en sked, en verkligt rostfri sked, för den såg ut som ny, fastän den väl legat där i, ska vi säga, tre år. Ja, jag hittade några bollar också och så den här:

Något att kakla badrummet med kanske?