Kategori: Berättelser ur livet

Ganska oförmodat har jag fått en ny väg som det artar sig till en vana att följa. I stället för att susa förbi med spårvagnen går jag en gång i veckan den korta sträckan mellan hållplatserna Strojarska och Držićeva till fots – och se jag går under höga träd, som just nu är lummigt gröna! Och jag går varje gång i samma riktning, österut.

Jag tänker på hur nära mina invanda vägar det alltid finns något helt okänt och nu går jag alltså i en ny värld kanske tjugo eller trettio meter från den värld som tillhörde fleråriga vanor. Och när jag går där under träden – är det lönnar kanske? eller lindar? – så påminns jag om platser i andra länder och städer där jag också gått. Den här vägen är därmed en ny förbindelse med sedan länge glömda minnen.

Efter gårdagens strövande runt katedralen har jag funderat en del över några av bilderna jag tog av muren på katedralens nordöstra sida (det här med väderstrecken ska nog inte tas på för stort allvar). Insprängda i eller kanske snarare smugna intill muren finns några små hus med tätt lagda spröda tegelpannor i skiftande brandgulröda färger på taken. Skorstenarna sticker upp smala alldeles invid den höga muren och husen är alltså egentligen bara halva, den andra halvan är en luftskiss eller fantasi inne i muren. De små husen är ganska förfallna, men märkligt välkomnande och ”hemliga”. Runt omkring dem grönskar buskar och små träd och det är som om husen och buskarna vore ett organiskt helt. Jag urskiljer fikon, lager och kanske lönn – jag talar om bilderna nu – och i de bulliga krukorna står ett slags små palmer. Bor det någon här? En gammal kyrkotjänare av något slag kanske, tänker jag. I ett fönster anar jag ett lampsken och i det ena lilla huset står ett fönster öppet. Och jag tittar på den lite oregelbundet lagda stengången som leder fram till ytterdörren till just det huset. Gräset spirar mellan stenarna. Jag behöver väl inte säga att jag tänker återvända hit?

Just nu är jag riden av kaos i mer än en gestalt, så jag önskar mig lite fegt en rak och enkel väg, som man ser alla möjligen uppdykande nya hinder ifrån redan på långt håll. Så här som den enformigt raka Vukovarska i solsken önskar jag mig den. Innan jag tröttnar och vill ha omväxling och hemliga möjligheter intrasslade i risker igen.

Egentligen kan man ju tycka att jag har annat att göra och kanske också saker att verkligen bekymra mig över, men jag tänker inte tala om det senaste dråpslaget, inte här. Fast världen rullar ändå gång på gång över till den ljusa sidan eller jag kanske skulle kalla den den glatt mörka sidan. Under de senaste tre veckorna har vi haft tre Babylon Café, ett reguljärt på ”det nya stället” och två egna eller fria tillbaka i Kino Gričs dunkla källarlokal. Igår satt vi där igen på de omöjliga tältstolarna och drack Nikšićko, detta utmärkta montenegrinska öl, eller något annat. Och vi pratade om allt, ganska mycket om Kina. Vi talade om luftföroreningar i svindlande stora städer på märkligt uppsluppet sätt, fast hur ska man tala om luftföroreningar? Och det blev ganska sent.

Hemvägen blev lite trög, eftersom spårvagnarna glesnat åt mitt håll. Jag gick till fots mellan Branimirova tržnica och Držićeva, men det var egentligen bara välgörande.

Ja, som sagt, morgonen är min eller vår, min och Londis, så vi avnjuter den långsamt. Allt annat kommer sedan. Brådskan har inte tillträde till morgonen. I parken (”parken”?) under ”vårt” hus blommar nu de där små träden som jag inte vet vad de heter, men som har bland de vackraste blommor jag vet. Kanske viskar de sitt namn, när vinden far genom dem, men jag kan inte tyda det.

Vi är just tillbaka från en ringlande promenad förbi ”Patriotens hus” och över det gröna där bakom. Londi har nosat.

Och vi har varit ända bort hos min postolar Mario – som kanske inte heter Mario, kanske är det hans farfars namn? – och hämtat mina nu kanske sjuttonåriga stövletter.

35 kuna kostade byte av blixtlås, en liten lagning och en noggrann och stolt upputsning. De lever vidare för att ”Mario” sköter dem och egentligen blir de bättre och bättre, dessa fötternas handskar eller fotskar kunde jag väl kalla dem?

Och sedan satt och låg vi i halvskuggan på kafé Dalija en god stund.