Efter gårdagens strövande runt katedralen har jag funderat en del över några av bilderna jag tog av muren på katedralens nordöstra sida (det här med väderstrecken ska nog inte tas på för stort allvar). Insprängda i eller kanske snarare smugna intill muren finns några små hus med tätt lagda spröda tegelpannor i skiftande brandgulröda färger på taken. Skorstenarna sticker upp smala alldeles invid den höga muren och husen är alltså egentligen bara halva, den andra halvan är en luftskiss eller fantasi inne i muren. De små husen är ganska förfallna, men märkligt välkomnande och ”hemliga”. Runt omkring dem grönskar buskar och små träd och det är som om husen och buskarna vore ett organiskt helt. Jag urskiljer fikon, lager och kanske lönn – jag talar om bilderna nu – och i de bulliga krukorna står ett slags små palmer. Bor det någon här? En gammal kyrkotjänare av något slag kanske, tänker jag. I ett fönster anar jag ett lampsken och i det ena lilla huset står ett fönster öppet. Och jag tittar på den lite oregelbundet lagda stengången som leder fram till ytterdörren till just det huset. Gräset spirar mellan stenarna. Jag behöver väl inte säga att jag tänker återvända hit?
Jag är så glad att du ser de här husen och visar dem för oss, husen som är slitna och inbodda och som många skulle vilja putsa upp. Men ivern att rusta upp kan skrämma mig ibland. Så länge husen är täta och har värme, vatten och el (eller något av det i alla fall) behöver man inte genast laga och måla om.
Jenny, jag tänker något liknande, tror jag. De här husens mycket stora charm ligger delvis i deras bräcklighet. Nu vet jag inte hur det är att bo i dem, om det kanske är svårt för att det kanske är kallt på vintern eller opraktiskt på olika sätt, men så här när jag bara sett dem från utsidan, kan jag tillåta mig att tycka om dem just i deras svaghet.