Just nu är jag riden av kaos i mer än en gestalt, så jag önskar mig lite fegt en rak och enkel väg, som man ser alla möjligen uppdykande nya hinder ifrån redan på långt håll. Så här som den enformigt raka Vukovarska i solsken önskar jag mig den. Innan jag tröttnar och vill ha omväxling och hemliga möjligheter intrasslade i risker igen.
Ja, jag tror ju att jag vet precis vad du menar och också givetvis att det också igen måste drivas mot det tilltrasslade. Vad går det annars ut på.
Jag började läsa din blog för att jag måste ha sökt på balkan på något sätt. Och där är intresset ska jag med en gång säga fiktivt och med lite motstånd till och med. Jag seglade med vänner i Medelhavet på 80-talet, från Capri, runt vulkanöarna norr om Sicilien genom Messinasundet, rundade klacken och seglade slutligen uppför Jugoslaviens kust. Och jag slogs av den nostalgi och längtan som fanns kvar hos männen från tiden som partisaner i världskriget och jag minns att jag tänkte, de vill kriget igen. Men det är inte hela saken,det är antikens begynnelse i födelsen innan ”vaggan”. Farvägarna som korsats och som aldrig slutat korsas. Balkan som palett om jag får uttrycka mig banalt och lite vulgärt.
Sen när jag läste förstod jag också att du skrev och jag läste, lite från samma monopolruta. Vi har haft ”allt”, någonting ändrades, vi lever ett annat liv nu. Inte sämre. Annorlunda. Det tröstar och stagar upp när man får och tror sig dela lite av samma.
Och jag är oavlåtligt fascinerad av det landskap du befinner dig i. Som du berättar så väl ifrån. Städerna, floderna, bergen. Trieste. Och sugen blir jag på Montenegrinsk öl.
Hej Anneli,
jag bor och lever här för alltid så länge alltid är möjligt och om inte Trieste en dag får mig att ta steget dit. Trieste är för mig porten till Balkan (långt mer än Ljubljana) förutom att det är en egen värld. Och Balkan går inte att beskriva på något uttömmande sätt…
har väntat ut publiceringen av flera inlägg (och förstås med intresse följt dem) för att slippa närheten till det omedelbart offentliga. Antar att du får meddelande vid varje kommentar som görs. Oavsett var i kronologin.
Ska göra en till innan jag drar mig bakåt, inte tillbaka för jag kommer att fortsätta läsa din rapportering från litterärt liv och från städer och landskap som jag är uppriktigt nyfiken på.
Jag anar, och förstår vill jag understryka, en förargelse över min tidigare kommentar.
Som inte var så övervägd och skickad på snabb känsla.
Det är ju detta med nätet som man mkt passivt kan förhålla sig till och då utsätter man inte och utsätter sig inte.
Så lägger man sig ändå i för man blir både nyfiken och entusiastisk.
Och är förstås inte på det klara med hur otydlig man är.
Dvs hur stolpaktig man blir.
För vi känner inte varandra och kontexterna som i verkliga livet gör hastiga repliker begripliga och nyanserade
har vi inte tillgång till.
Jo, jag vågar påstå att jag är mer nyanserad än vad som kom fram.
Och haha det är det jag vill säga.
Ser ju inte klokt ut med detta haha men det skriver jag för att berätta, nä, detta är inte gravallvarligt. Det är skrivet med en känsla av Aha och förstås, tänkte inte på det…och det vill jag ändå förklara med lite humoristisk skamkänsla i botten.
Som ett tonfall, inte en bokstavlighet.
För övrigt uppskattar jag just mycket ditt allvar.
Att jag har lucka att lägga krut på detta (för det kan du nog undra över) är att jag legat i sängen störtförkyld hela helgen.
Hälsningar Anneli