Kategori: Berättelser ur livet

Under min första kväll i Trieste den här gången tog Alex och jag bussen från Piazza Oberdan upp till en osmiza någonstans i universitetsområdet, en osmiza hon lärt känna tillsammans med Federico. När vi kom upp var det mörkt, så jag kunde inte orientera mig och det gjorde väl egentligen ingenting just då, det är bara nu som det stör mig lite. För sådan är ju min absurda belägenhet i världen: jag tycker om att veta var jag är, just för att jag på ett närmast passionerat sätt tycker om platser, men jag har ett odugligt lokalsinne som gång på gång lurar mig. Men nog om detta. På gården bakom eller framför själva lokalen stod det några bord och bänkar och en grupp ungdomar satt där tappert, trots att det inte var mycket kvar av värmen från dagen som gått till ända. I ingången stötte vi på ett gäng spanska ERASMUS-studenter, så Alex lotsade oss snabbt in i ett rum, där det bara satt en grupp lite tufsiga äldre män och sjöng till den enes gitarrspel vid ett hörnbord i skenet av en sådan där typisk italiensk elakt lysande glödlampa. (Det är bara nordliga folk som förstår sig på belysning, men det är å andra sidan bara de som behöver det. Detta har vi sagt förr.)

Nå, vi satte oss två bord ifrån dem och fick så småningom in lite ost, salame och prosciutto och rödvin av ett enkelt och bra slag, ett sådant där som färgar tänder och läppar blåröda. Mannen med gitarren frågade vad vi ville höra och jag sa att han gärna fick sjunga något triestinskt eller istrianskt. Och så började de sjunga och jag tänkte att det är just detta jag inte har i Zagreb. Jag blir aldrig tillfrågad om något sådant och även om jag bleve det så skulle jag nog inte veta vad jag skulle svara. Fast sedan blev jag osäker på om det var sant.

Från vårt bord fick vi syn på en underbar tjock och tusen gånger tummad och bläddrad bok som låg uppslagen på männens bord och efter en stund gick vi fram till deras bord och bad att få titta på den. Mästersångaren – ja, jag kallar honom så, för det var han som liksom höll i trådarna och det var hans bok – berättade att han genom åren skrivit ner över tusen sångtexter med tillhörande ackord i boken. Och vi fick bläddra lite i den.

Här är uppslaget med sångerna ”La canzone di Orfeo” och ”La folle corsa”, där man till exempel kan läsa:

nel mio cuore non c’è più fuoco
nei miei occhi è sceso un velo
nel mio mondo non c’è più cielo
allora tu dammi la fede persa
dammi la fede persa
dammi la fede persa

Och så konstaterade de att vi var mor och dotter och sedan bestämde en av dem att vi var från Bosnien, bara för att jag sagt att jag bodde i Zagreb, men egentligen inte var därifrån. Vi lät det bli vid det bosniska, eftersom det ju faktiskt lät rätt övertygande.

Eftersom ingen annan än jag har inflytande över vad som placeras på detta mitt enda bord, som för övrigt inte alls är mitt utan hyresvärdens, så blir det gång på gång så här. Översvämning och ”allt överst”, men jag hittar ju och manövrerar i flödet, ror omkring och vet var allt är. Om inte huvudet minns, så minns händerna eller rörelserna.

Vid det här bordet äter, dricker, läser och skriver jag. Här sitter ibland också någon eller några besökare, men då brukar jag ”mocka ihop” böckerna, åtminstone för stunden. Ja, och emellanåt, kanske så där varannan månad städar jag bort allt och sedan är jag fri att börja om igen med påfyllningen.

Det här blev inte vad jag hade tänkt. Egentligen ville jag skriva detta: Idag far jag till Trieste.

Människorna här går nu genom dagar i den femte årstiden. Ljuset är mjukt och trädens löv gör guld av det och luften är mild och vid dagens höjdpunkt varm.

Jag sitter på Simpa med Đurđica efter en runda till Marijans grönsaksaffär. Hon säger att hon vill vara fri att vandra genom världen, fri från alla nationella tillhörigheter, fri att korsa alla gränser. Jag säger inte emot för att det inte finns något att säga emot detta. Så blir Hajdi orolig och Đurđica måste ge sig av, men jag sitter kvar och låter tankarna vandra stödda av träden i ”parken”. Jag tänker på hur jag under gårdagen kämpat så hårt och liksom trubbigt med min recension av Antal Szerbs Resa i Månljus, denna glänsande vackra roman som talar så besvärjande om människans omöjliga vandring från mörker till mörker. Innanför låg ju hela tiden minnet av Danilo Kiš, hans Lutan och ärren, och jag kände att detta nog inte var rätt mot Antal Szerbs roman, men vad kunde det ändra?

Min tanke går också till något annat från igår kväll, den går till de där timmarna på Klub Botaničar, då Vesna och jag lyssnade på Goran Blažević, som till fots tagit sig flyktingarnas väg från Syrien och hit. Han sa att det svåraste i början varit hundflockarna, men att han sedan funnit en lösning på problemet, en franciskansk lösning: i stället för att hota dem eller slåss med käppar, valde han mildhetens väg och efter det var det ingen hund som gav sig på honom mer.

Jag tänker på ljusets makt över allt. Det finns inget större än solstrålarnas vandring över marken och träden och alla de små detaljerna som människan tappert knåpat ihop – hus och vägar. Så här såg det ut igår eftermiddags när jag gick längs Miramarska och strax kommer det att se ut ungefär på samma sätt när jag går förbi där igen.

Människans fantasier och drömmar, hennes bilder av paradiset har i skönhet aldrig någonsin kommit i närheten av den verkliga jorden under solljuset. Allt är skälvande och skört och utan evighet. Där evigheten börjar dör livet. Evigheten är inte för oss, även om vi ibland tror att det är dit vi vill. Att våga blicka in i förgängelsen är vår enda skärva av evighet.

Kanske beror det på att jag tillät mig en alltför gränslös lycka – detta att vara helt och hållet ett med en annan varelse, en varelse som dessutom aldrig gav någon annan tolkning av det vi var tillsammans. Vi var det jag trodde vi var och Londi hade inga invändningar.

Jag minns något lite otydligt om en idé – kanske från ”de gamla grekerna” eller från någon orientalisk tänkare, kanske från en poet från vilken tid som helst – om att människan en gång (före tiderna) varit inte man och inte kvinna, utan hel i sig på ett sätt som gjorde att ingen annan behövde sökas. Kanske var vi ett sådant slutet universum som lugnt cirkulerade runt sig självt, vänligt sinnat mot det mesta men utan någon starkare längtan efter någon eller något utanför sig självt.

Det är kanske därför den nu återstående ruinen är så skriande.