Kategori: Berättelser ur livet

Eftersom ingen annan än jag har inflytande över vad som placeras på detta mitt enda bord, som för övrigt inte alls är mitt utan hyresvärdens, så blir det gång på gång så här. Översvämning och ”allt överst”, men jag hittar ju och manövrerar i flödet, ror omkring och vet var allt är. Om inte huvudet minns, så minns händerna eller rörelserna.

Vid det här bordet äter, dricker, läser och skriver jag. Här sitter ibland också någon eller några besökare, men då brukar jag ”mocka ihop” böckerna, åtminstone för stunden. Ja, och emellanåt, kanske så där varannan månad städar jag bort allt och sedan är jag fri att börja om igen med påfyllningen.

Det här blev inte vad jag hade tänkt. Egentligen ville jag skriva detta: Idag far jag till Trieste.

Människorna här går nu genom dagar i den femte årstiden. Ljuset är mjukt och trädens löv gör guld av det och luften är mild och vid dagens höjdpunkt varm.

Jag sitter på Simpa med Đurđica efter en runda till Marijans grönsaksaffär. Hon säger att hon vill vara fri att vandra genom världen, fri från alla nationella tillhörigheter, fri att korsa alla gränser. Jag säger inte emot för att det inte finns något att säga emot detta. Så blir Hajdi orolig och Đurđica måste ge sig av, men jag sitter kvar och låter tankarna vandra stödda av träden i ”parken”. Jag tänker på hur jag under gårdagen kämpat så hårt och liksom trubbigt med min recension av Antal Szerbs Resa i Månljus, denna glänsande vackra roman som talar så besvärjande om människans omöjliga vandring från mörker till mörker. Innanför låg ju hela tiden minnet av Danilo Kiš, hans Lutan och ärren, och jag kände att detta nog inte var rätt mot Antal Szerbs roman, men vad kunde det ändra?

Min tanke går också till något annat från igår kväll, den går till de där timmarna på Klub Botaničar, då Vesna och jag lyssnade på Goran Blažević, som till fots tagit sig flyktingarnas väg från Syrien och hit. Han sa att det svåraste i början varit hundflockarna, men att han sedan funnit en lösning på problemet, en franciskansk lösning: i stället för att hota dem eller slåss med käppar, valde han mildhetens väg och efter det var det ingen hund som gav sig på honom mer.

Jag tänker på ljusets makt över allt. Det finns inget större än solstrålarnas vandring över marken och träden och alla de små detaljerna som människan tappert knåpat ihop – hus och vägar. Så här såg det ut igår eftermiddags när jag gick längs Miramarska och strax kommer det att se ut ungefär på samma sätt när jag går förbi där igen.

Människans fantasier och drömmar, hennes bilder av paradiset har i skönhet aldrig någonsin kommit i närheten av den verkliga jorden under solljuset. Allt är skälvande och skört och utan evighet. Där evigheten börjar dör livet. Evigheten är inte för oss, även om vi ibland tror att det är dit vi vill. Att våga blicka in i förgängelsen är vår enda skärva av evighet.

Kanske beror det på att jag tillät mig en alltför gränslös lycka – detta att vara helt och hållet ett med en annan varelse, en varelse som dessutom aldrig gav någon annan tolkning av det vi var tillsammans. Vi var det jag trodde vi var och Londi hade inga invändningar.

Jag minns något lite otydligt om en idé – kanske från ”de gamla grekerna” eller från någon orientalisk tänkare, kanske från en poet från vilken tid som helst – om att människan en gång (före tiderna) varit inte man och inte kvinna, utan hel i sig på ett sätt som gjorde att ingen annan behövde sökas. Kanske var vi ett sådant slutet universum som lugnt cirkulerade runt sig självt, vänligt sinnat mot det mesta men utan någon starkare längtan efter någon eller något utanför sig självt.

Det är kanske därför den nu återstående ruinen är så skriande.

Det är nu tjugosex år sedan massakern i Vukovar och jag har den här morgonen gått utmed Vukovarska, som ju löper bara ett stenkast hemifrån mig. Jag har tittat på lyktorna som står uppställda där längs gatan för att hedra de döda, för första gången har jag gjort det utan Londi vid min sida.

Det är åttonde året jag ser detta och jag vet att jag ännu inte har förstått på djupet vad det betyder. För fyra eller fem år sedan skrev jag så här om människorna här i förhållande till den här dagen:

”En del tänker säkert på sina döda, andra på andras döda, några tänker på Kroatien och åter andra känner sig illa till mods för att de ser nationalism i manifestationen. Jag föredrar att tänka på dem som vill hedra minnet av sina döda.”

Jag tänker på ett liknande sätt nu, att det är en sorgens dag och inget annat. Och så tänker jag vidare på mig själv här i detta land. Jag vill gärna förstå hur människor här handskas med sitt hårda förflutna, hur de hanterar sitt nu. Och jag anar att jag att jag aldrig kommer att förstå helt och detta har inte bara med bristerna i min kroatiska att göra utan också och kanske ännu mer med att jag inte kom hit i unga och formbara år. Ändå lutar det mer och mer åt att jag stannar här, stannar som främling. Jag är ganska säker på att de flesta här ser på mig främst som utlänning, antingen de nu tycker det är något bra eller något dåligt. Och jag är väl bara partiellt välkommen här, tänker jag mig. Säkert är väl att jag aldrig kommer att kunna bli accepterad som ”en av oss” ur ett kroatiskt perspektiv. Kanske är jag lite ledsen för det, men just bara lite. Det räcker egentligen bra om jag är eller kan bli accepterad som främling. När jag säger detta menar jag inte mina vänner här utan jag tänker på människor i allmänhet här i landet. Och jag tror inte att främlingsskap i sig behöver vara något dåligt, särskilt inte om det som i mitt fall är självvalt. Fast när jag säger detta blir jag osäker: hur mycket av val finns det i detta? Visst låg det ett val bakom att jag kom hit – hur ologiskt och komplicerat det än var om man tittar närmare på det – men sedan? Åren gick och jag blev hemma här och jag är inte längre hemma där jag förut levde. Var finns valet i detta?