att ha suttit vid samma bord som Nikola Tesla

Sedan igår eller i förrgår präglas nyhetssändningar och gatubild av den serbiske presidenten Aleksandar Vučićs officiella besök här i Zagreb på inbjudan av den kroatiska presidenten Kolinda Grabar-Kitarović. Vid korsningen mellan Vukovarska och Ulica Hrvatske bratske zajednice hängde serbiska och kroatiska flaggor sida vid sida på den monumentala platsen där.

1IMG_0104

Trafiken gick trögt när jag passerade där med spårvagn i eftermiddags och det var massor av poliser utkommenderade och polisbilar och anonyma svarta bilar passerade i snabb takt – det var bara de som fick vara snabba. Ett slags överspänt lugn härskade och jag blev inte klok på vad som kan ha rört sig i huvudena på människorna omkring mig. Fast å andra sidan, när brukar jag veta vad människor omkring mig tänker? Men å tredje sidan nästan osade det av tankar i det trånga utrymmet. Men detta är bara en ram, för egentligen vill jag i stället tala om något fantastiskt som jag stötte på i en av tentamensuppsatserna från andraårsstudenterna alldeles nyss. Jag ägnar nämligen kvällen åt att gå igenom högar av uppsatser. En student från Karlovac skriver så här om sitt gymnasium:

När du får veta att du suttit och skrivit vid samma bord som så betydande personer som Nikola Tesla och Stjepan Radić, blir det lätt att tro att dina drömmar och önskningar för framtiden inte är så omöjliga.

Det är möjligt eller kanske snarare troligt att detta inte är studentens helt egna tankar, men det gör inte intrycket svagare, snarare tvärtom. Vad jag ser här är en utgångspunkt för sann bildning. Detta är ett uttryck för kultur och levande tradition. Jag ska inte säga något om Sverige i det här sammanhanget, för vi vet ändå hur det är eller snarare inte är där…

Skvär

Jag har varit på bio igen och jag tänker nu på ”Kejsarens nya kläder”. Ni minns hur kejsaren kläddes i alla de där fjäderlätta plaggen och hur betjänterna famlade efter det osynliga släpet som de skulle bära under processionen. Ja, och ni minns barnet. Och nu har jag sett en film som verkade vilja handla om förnyelse, uppgörelser med falskhet och avklädande av gamla fördomar. Men vad jag såg var att alla gamla lögner (eller sanningar) täcktes över med nya lögner. Nå, det må väl vara hänt, sådant händer ju lätt och tätt. Värre är den infernaliska ”jätteduktiga” självbelåtenhet som strålar ur allt. Det är en ”Kejsarens nya kläder” i kvadrat som sedan blivit en ”Kejsarens nya kläder” i kubik, när så småningom de döda guldpalmerna från Cannes vajade över filmen och regissörens liv. Man ser ett iskallt, sterilt cocktailparty vars enda liv består i plötsliga brutaliteter. Skvärt så det förslår. Men det hjälper inte.

3IMG_9913

Kväll i ”parken”

Igår kväll såg jag den svensk-kurdiska dokumentärfilmen ”Flickan som räddade mitt liv” av Hogir Hirori på Kino Tuškanac. Fast jag ska inte prata om den nu, eller ja, några ord vill jag kanske säga. Jag tror det var lärorikt (eller vilket ord ska jag använda här?) för mig att se fasorna i flyktinglägren i Kurdistan: fattigdomen, hopplösheten, de splittrade familjerna, de lemlästade, de sörjande och det ständiga hotet från IS. Annars ser jag ju bara dessa bilder svepa förbi helt hastigt och kort under nyhetssändningarna och det är ju något annat, i alla fall när det gäller hur jag nås av det som visas. Men filmen som film var inget särskilt, ämnet var mycket större än filmen. Efteråt pratade jag en stund med Iva som jag hade sett filmen med, men så länge samtalet rörde filmen blev det mest till ett slags utbyte av vår känsla av hjälplöshet. Så skildes vi åt och var och en tog sin spårvagn hem.

När jag sedan steg av vid Radnička föll ett flortunt stilla regn. Det var kallt men ändå inte. När jag kom in på Hvarska, min gata, bestämde jag mig för att ta vägen in genom ”parken”, ett ganska stort beslut, eftersom jag egentligen inte har gått den vägen åt det hållet efter Londis död.

1IMG_9908

Jag märkte att man lagt plattar på den lilla vägen där det förut var grus eller jord. Det kändes lite främmande och jag undrade också lite över lyktorna. Hade ljuset i dem blivit starkare? Förut var den här vägen eller de här små vägarna och gräsplättarna däremellan under träden Londis och mitt revir. Vi var alltid där, varje dag eller nästan varje dag, ofta sent på kvällarna. ”Parken” på kvällen och natten är en skyddad värld – nej, inte mot allt – som liksom omsluter sina vandrare. Här kommer Miki och jag också att gå och mycket längre än så förstås, han är ju ung, men den sista kvälls- eller nattrundan kommer nog nästan alltid att vara här.

Under blodmånen

Igår skrev jag lite övermodigt att jag brukar sova gott och det lockade naturligtvis fram undantaget. Eller så berodde denna ovanliga sömnlöshet på månen, den där så omtalade blodmånen som dessutom skulle gå i par med sig själv som blå supermåne. Fast när jag gick ut någon gång strax före midnatt för att titta på den, såg den ut som den brukar när den är full. (bilden jag tog har däremot hittat en blå måne i sitt inre arkiv)

1IMG_9884

När jag stod där under träden nära Rapska (min granngata) slog det mig att jag inte hade gått genom de här buskagen sedan Londi levde. Så nära men ändå bortom.

Jag vände tillbaka in igen och gick efter en stund till sängs och läste lite i Andrzej Stasiuks Östern. De här raderna bland annat:

Stugorna och träkyrkorna fanns kvar i kollektivjordbrukets byggnader. Utan liv och helighet, vissnade, mättade med lukterna av gödsel, multnande halm och fukt. Man skulle kunna bygga ett slags antiby av byn. Eller ett slags antikyrka av kyrkan.

Så småningom släckte jag lampan och kort därpå föll jag i sömn, men bara för en stund. Sedan vaknade jag igen och undrade lite över det. Nu efteråt vet jag att Alexandra ungefär vid den tidpunkten i sin bolognesiska natt råkat spotta en mun vatten över sin dator, för att hon fått syn på en fluga i glaset som hon just tagit klunken ur. Kanske sände det en signal till mig, men då trodde jag att det var månen som tryckte sitt ljus mot jalusierna. Efter att ha vridit mig hit och dit några gånger medan jag började irritera mig på min dumma glidiga madrass som var på väg nerför från sängen, steg jag upp, gick fram till fönstret och drog upp jalusierna. Nej, ingen måne. För säkerhets skull öppnade jag fönstret också. Jag lutade mig ut och tyckte mig ana ett slags dunkelt ljus bakom den stora huskroppen, en utandning från den. Men jag såg ingen måne, så jag stängde och drog för och kröp in under täcket. Jag funderade på att läsa lite till, men kunde inte förmå mig att tända lampan. Det blev omöjligt att tända lampan. Jag vet inte om ni vet hur det är när det är omöjligt att tända lampan. Tankar och melodier rörde sig i spiraler genom mitt huvud. Länge åkte jag runt med den där dikten av Cesare Pavese, ”Verrà la morte e avrà i tuoi occhi”, och efter några varv hörde jag Léo Ferré sjunga den till sin egen melodi och jag mindes mig själv som kanske tjugoåring med Sandro, min första man, en natt på en strand i Ligurien, någonstans i närheten av Ventimiglia, man hörde vågorna rulla in. Jag vet att Léo Ferré redan då var gammal och att Cesare Pavese sedan länge död, men det finns nästan ingenting som talar så starkt om ungdom till mig som denna dikt om döden sjungen av en gammal man.

Min lantliga sida

Jag skriver inte för att tråka ut er – eller roa er – utan för att se mitt liv klarare. Ja, så är det. Det är en helt egocentrisk praktik som syftar till att lära känna mig själv och få lite överblick över dagarna som far fram över mig och nätterna jag simmar igenom, fast nätterna bryr jag mig nog mindre om eller jag tror mindre på att det går att hantera dem genom att beskriva dem. Dessutom sover jag oftast gott och minns bara korta fragment av drömmarna.

Idag gjorde jag en eftergift åt min lantliga sida, samtidigt som jag hälsade på en väninna och hennes lille son, men detta senare tänker jag inte prata om nu. Jag smet iväg några timmar från mitt uppsatsrättande och tog spårvagn efter spårvagn tills jag var uppe i Gračani på Medvednicas sluttningar. Det är mycket vackert däruppe, särskilt om man vänder blicken från husen och gatorna eller vägarna.

1IMG_9881

Jag stod en stund på en bro och försjönk i landskapet framför mig. Vad såg jag? Ganska hårt beskurna äppelträd, grön mark, mossa och gräs, kullar, bergets silhuett, några lantliga hus och en flik himmel mellan molnen. Och jag kände att luften var högre och renare än hemmavid. Jag kände också att jag nog behöver ströva i markerna igen.