Sedan igår eller i förrgår präglas nyhetssändningar och gatubild av den serbiske presidenten Aleksandar Vučićs officiella besök här i Zagreb på inbjudan av den kroatiska presidenten Kolinda Grabar-Kitarović. Vid korsningen mellan Vukovarska och Ulica Hrvatske bratske zajednice hängde serbiska och kroatiska flaggor sida vid sida på den monumentala platsen där.
Trafiken gick trögt när jag passerade där med spårvagn i eftermiddags och det var massor av poliser utkommenderade och polisbilar och anonyma svarta bilar passerade i snabb takt – det var bara de som fick vara snabba. Ett slags överspänt lugn härskade och jag blev inte klok på vad som kan ha rört sig i huvudena på människorna omkring mig. Fast å andra sidan, när brukar jag veta vad människor omkring mig tänker? Men å tredje sidan nästan osade det av tankar i det trånga utrymmet. Men detta är bara en ram, för egentligen vill jag i stället tala om något fantastiskt som jag stötte på i en av tentamensuppsatserna från andraårsstudenterna alldeles nyss. Jag ägnar nämligen kvällen åt att gå igenom högar av uppsatser. En student från Karlovac skriver så här om sitt gymnasium:
När du får veta att du suttit och skrivit vid samma bord som så betydande personer som Nikola Tesla och Stjepan Radić, blir det lätt att tro att dina drömmar och önskningar för framtiden inte är så omöjliga.
Det är möjligt eller kanske snarare troligt att detta inte är studentens helt egna tankar, men det gör inte intrycket svagare, snarare tvärtom. Vad jag ser här är en utgångspunkt för sann bildning. Detta är ett uttryck för kultur och levande tradition. Jag ska inte säga något om Sverige i det här sammanhanget, för vi vet ändå hur det är eller snarare inte är där…