Hemvägen från Bologna och Trieste förde mig som vanligt till Ljubljana och till Igor i hans makalösa ”kråkslott” och en lång kväll bland viner, ostar, korvar och rakija rullades upp. Som vanligt talade vi om ”allt”. Jag vet ingen som jag har så väglösa samtal med, vi går lika stadigt (eller utmanande ostadigt) på månen som på kalfjället. Och aldrig vet vi vart vi är på väg när vi låter tankarna sätta sig i rörelse. Efteråt ligger allt utspritt på ett oöverskådligt sätt som splitter efter en sprängning och jag hittar bara tillbaka till en eller annan flisa som slumpen bjuder mig på.
Genom bilden jag tog minns jag i alla fall stunden då vi talade om orden ”förstånd”, ”intelligens”, ”klokhet” och ”visdom” och dessas synonymer på diverse språk (inte minst slovenska), fast det finns förstås inga synonymer, men det var inte det nya. Det nya – eller så var inte heller det just nytt – var hur djupt vi kom in i de här orden och hur nyfiket och halsbrytande vi lutade oss in i våra hjärnor, hjärtan och själar, när det gällde dessa ords alla skikt och speglingar.
Jag vet också att vi vände och vred på den där märkliga svenska hyperkorrektheten och marken försvann sakta under fötterna på oss när vi undan för undan upptäckte eller visade varandra allt det som inte längre finns bland det som är sägbart i Sverige.
Balkan och balkanfolken var som alltid ett centralt tema för oss, dessa folks blodiga, arga, sorgsna lidande, deras sturska steg över markerna och över varandras lidande. Ingenting kan vi tala så länge om som om Balkan. Men nu minns jag inte några detaljer, fast kanske handlade mycket om Kosovo.
Ja, och resten dränktes i vin och minneslöshet. I minneslösheten gömmer sig mycket. En del kommer upp igen.
Fantastisk text och underbart inspirerande bild! Tack för att du tar oss med på dessa resor.
Hej Thomas, ja, jag var glad åt bilden som återger Igors glada upptäckarsinne så förbluffande väl. Detta var en fantastisk kväll. En av inte så få.