Händelser vid Svansjön

Det är sant att jag inte är särskilt förtjust i svanar och att jag dessutom är lite rädd för dem, men när jag idag på förmiddagen såg en av de fyra stora svanungarna från Svansjön här mittemot hjälplöst gå längs stängslet i fåfängt sökande efter ett hål att krypa hem genom blev jag orolig. Det ser ut som om Svanhildur behöver hjälp, tänkte jag, utan att vet om svanen var en hon eller en han. Ett par gånger tittade jag genom fönstret för att se om hon – Svanhildur är förstås en hon – hittat ut eller snarare in, men nej. Vad ska jag göra? Jag ringde Toma för att höra om han visste något nummer till en djurhjälpsförening. Då visste han, men först tyckte han att jag kanske kunde göra något själv. Jag hade visat honom en bild av Svanhildurs belägenhet och på bilden fanns också ett bord. Kunde jag kanske flytta det närmare stängslet? Med någons hjälp?

Jag sa till Miki att jag måste ut på egen hand och så gick jag ner för trappan och träffade då min granne – den grannen som jag inte vet namnet på – och jag berättade saken för honom. Vi gick över gatan tillsammans. Där stod redan Greys matte med mobilen i högsta hugg och två män en bit bort verkade också försöka kontakta djurhjälpen. Min granne försökte få upp låset till grinden men misslyckades. Greys matte nådde Dumovec, djurskyddet, och de skulle komma, så jag gick upp till Miki igen. Då och då tittade jag ut genom fönstret och såg svanen vanka längs spjälorna. Det gick lite tid, tio minuter kanske, utan att jag tittade ut och när jag sedan kom fram till fönstret kunde jag inte se någon svan. Snabbt tog jag på mig skorna, sa till Miki att vänta och så sprang jag nerför trappan och ut och över gatan och fram till stängslet. Och där – hela svanfamiljen var samlad på vattnet, ja, en av föräldrarna var ivrigt upptagen med fiske och visade bara ändan.

Hur det hela hade gått till vet jag inte, men det behöver jag ju inte heller. Och inte vet jag vilken av ungarna som är Svanhildur, men det är ju ett gott tecken att det inte går att se.

Sensommar vid sjön

Vi upplever de sista augustidagarna. Idag var vi nästan hela dagen vid Jarun. Det är varmt, men inte hett, temperaturen rullar runt trettio grader på eftermiddagen, men det bränner inte. Allt är mycket stilla. Människorna, de få som syns till, ligger lata i vattnet eller står och pratar, all simning går långsamt och är mest ett vilande i vattnet. Miki dricker bland näckrosorna som är ganska många så här års.

Stora fiskar hoppar ibland upp ur vattnet och skapar sitt vågskvalp. Jag badar och simmar lite planlöst, går i och går upp med ojämna mellanrum. Vattnet ger en tunn svalka men ingen kyla finns i det. Det verkar inte ha någon speciell temperatur. Miki och jag ligger på stranden, jag läser och han spanar. Efter några timmar kommer matsäcken fram som vi delar: bröd, ost, plommon och persikor. Jag har vatten i en flaska, Miki har hela sjön.

Ön har ändrat utseende igen. Den har blivit borstig under träden och man kan inte längre titta tvärs igenom. Det tycker jag är bra för en ö behöver hemligheter. Dessa dagar är en flik av evigheten antingen de tar slut eller inte. Evigheten är bortom början och slut. Och allt är mycket stilla och liksom givmilt.

T’ga za Jug – Tuga za Jug – den smärtfulla längtan till Södern

Så långt jag kan minnas har jag haft en – nog oftast hemlig – längtan till Södern, detta utan att egentligen veta vad Södern är eller var den finns. Söder har alltid varit det manande väderstrecket, dit bar och bär vägarna. Redan som barn anade jag dess lockelse. Och nu lever jag sedan ganska länge söder om alla de platser där jag en gång bott, om än bara obetydligt sydligare än min ungdoms stad Domodossola. Men också från Zagreb kastar jag längtansfulla tankar mot Södern. Här har jag också insett att söder inte bara är ett väderstreck utan också en stämning, en livshållning kanske. Och namnet på det tjocka makedonska rödvinet T’ga za Jug talar om en längtan, en smärtfyllt vibrerande längtan hem till sig själv. Jag tänker på det varje gång jag dricker av det och det bär i sig en känslans visdom; den varma närvaron: tillvaron.

Under mina ofta inte särskilt långa resor söker jag Södern. Jag reser sedan snart åtta år alltid med min lille vän Miki, som går på fyra säkra fötter, alltid klädd i tjock svartkrullig ullrock. Vi hindras ibland tillfälligt av att han är hund, men vi finner utvägar. För några dagar sedan nådde vi in plats som fick mig att tänka att jag kanske nått fram. Vi kom söderifrån (!), från Pula, med ett nästan tomt lokaltåg. Resan tog tio minuter men vi hann ändå passera en station, Šijana. Vi steg av på en liten grustrottoar och klev sedan över spåren, för byn ligger på den andra sidan. Och så var vi i Galižana eller kanske snarare Gallesano, för här lever fortfarande många italienare kvar från den gamla tiden och många fortsätter att tala sin istro-veneto. I byn finns två barer som tillhör Circolo italiano och en mer kroatisk bar. Fast språkgränserna är ganska suddiga och jag lärde mig snart att hoppa hit och dit mellan språken. Och där på språktröskeln tänkte jag ibland: Är det detta som är hemma?

Av gubbarna på Circolo italiano lärde jag mig att den här delen av Istrien är den varmaste, här regnar det ”aldrig” och vintern tittar in en stund runt årsskiftet men utan snö och utan kyla. I den korta evighet då Miki och jag uppehöll oss i byn höll vi oss inne bakom tjocka murar mellan ett och sex för då glödde världen ute i solen. Livet levdes på morgonen, förmiddagen och kvällen och kvällen gick in i natten. Någon frågade mig vad jag gjorde i Zagreb och varför jag inte valt södra Istrien till hem. Jag svarade något svävande. En annan berättade att han varit i Zagreb en gång, men att det var förfärligt långt dit och att han inte kunde begripa hur man kunde leva där. Jag förstod honom bättre än jag ville, samtidigt som jag ju visste att jag inte kunde välja Gallesano framför Zagreb. Det saknas något i mig för att göra ett sådant val. För mig är paradiset inte en plats där jag kan slå mig ner och bara trava på och finnas. Avståndet behövs för att göra det till paradis och längtan till Södern måste levas från en plats en bit bort. Men jag anar att jag sällan varit så nära Söderns hjärta som just de där dagarna på terrassen till Circolo italiano under den brännande solen i Gallesano. Och under kvällarna när hettan så småningom lättade på sitt grepp.

Orient Express – Janica

Det var igår kväll och vi satt där i halvmörkret på Orient Express, vi, dina vänner från de olika tiderna. För varandra, och i hemlighet också för dig, lade vi fram flikar av den du varit och ännu är i våra liv.