Kategori: Berättelser ur livet

Nu är det fem år sedan Lev lämnade oss. Hans död kom så helt oväntat för mig, han var ju så ung och han hade en sådan stor gärning framför sig. Sista gången vi pratades vid var under sommaren 2020, en sommar som inte gick lätt fram över någon av oss, men att det skulle bli den sista i hans liv gick inte att ana, inte för mig i alla fall.

Vi träffades på nätet över en text i min blogg som hade titeln ”Erz-Herz-Perz – Jurij Andruchovytj igen” (9.4 2006). Till det här stycket:

”Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ’björnliknande huzul’ ställs inför namnet ’Erzherzog Ritter von Toskana’ och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ’Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!’, på tyska blir det ’erz-herz-perz – Rübe mit Spagat’ … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ’spagat’ på tjeckiska betyder ’snöre’ och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzulske soldatens sätt att hantera situationen som ’den lekfulla olydnanden à la Svejk’.”

skrev Lev den här kommentaren: ”Jag skulle oversatta ’erz-herz-perz – ripa z motuzkamy’ som ’erz-herz-perz – rova med rep’.” (17.4 2006)

Det här var på den tiden när Jelena Selin och jag drev nättidskriften Salongen om europeisk litteratur och lite längre ner i kommentarsfältet skrev Lev så här:

”Vad sags om jag skickar nagra mina oversattningar av ukrainsk poesi/prosa till salongen.de och sa kan vi gora nagon slags Oversattning In Progress 🙂”

Där föddes ett samarbete som kom att sträcka sig över år, ganska många år. På hösten samma år träffades vi på bokmässan i Göteborg och då hade Lev och Jelena och jag hunnit en bit med vår introduktion av ukrainsk poesi och prosa i Salongen. På bokmässan fick vi oss tilldelad en liten scen att läsa ifrån och jag vet att en av dikterna vi läste var ”Repetitionstid” av Natalka Bilotserkivets som Lev och jag arbetat med rätt länge bakom Salongens scen innan den fick möta läsarna och fortsätta sin omgestaltning. Så här såg den nog ut när vi – åtminstone tillfälligt – tyckte den var färdig:

Repetitionstid av Natalka Bilotserkivets

För varje gång blir förälskelsen intimare och innerligare

Floret och dimman är broderade med en dödsbringande nål

Vänd månen så att dess ljus faller på det älskade ansiktet

och darra som en målare och gråt som en mördare

Det är repetitionstid och träden uppenbarar sig på scenen

den gamle aktören blöder och det är november, november

Å naiva publik som tror att den här döden är äkta!

Döden är alltid äkta lär Skådespelet dig

På trädgården som nu dör för att återuppstå om våren

på det gamla bergets vissnande och nakna axlar

och på det älskade ansikte som bleknat framför dig

lägger Konsten sin allting döljande sminkning

Det är repetitionstid men läpparna har för mycket

av det stora dramats ord – replikerna glöder i mörkret

Låt de roller vi valt slippa kärlekens förbannelse

Vi är som träden redan förberedda för vintern.

°°

Och så här såg Lev ut i pausen efter vårt framträdande. Suddig bild men ändå så tydlig.

Lev kom att bli en introduktör av ukrainsk litteratur för en svenska publik samtidigt som han blev en introduktör av svensk litteratur, främst poesi, för en ukrainsk publik. Och han hade en lång och fruktbar väg framför sig, eller hade haft om inte kriget och sorgen över världens olycka kommit och spärrat den.

Jag minns att Lev och jag tillsammans översatte en rad dikter av flera ukrainska poeter. Här är tre dikter av tre av de poeter vi ägnade oss åt genom åren:

Amor fati: Kostyantyn Moskalets

Jag tänker ofta på varför du är så ensam –
ditt öde är ju ett av de vackraste i världen
dessa ögon vaksamma, sorgsna –
varför finner ni ingen, bara speglar,
och i speglarna er själva och ert dubbla väsen,
knappt täckta av det fulländades flor,
av tidens dagg,
väntans rimfrost
klockans tålamod – vad
å vad skulle jag annars kalla dig?

Men kanske är det så det ska vara? Kanske
kommer du att dö i handflatan som en snöflinga
när någons värme förintar denna ensamhet?

Och kanske är denna ensamhet blott en form
av din oförklarliga varelse?

Och den kärlek som finner dig
förgör den dig?

Jag älskar dig.

°°

Enhörningen: Jurij Andruchovytj

Min enda…
Mörkrets timme finner mig i skogarna,
som när musik i en stad dyker upp runt hörnet.
Jag hör: i utkanten av skogen betar en en- 
hörning (skall ej förväxlas med en noshörning).


Jag bestormade dig, som fästningsmurar,
och lät mig stickas full med pilar.
Och nu är natten här, som en stor morian,
och enhörningen klagar bedrövad.


Den är ett sällsynt djur. Jag tränger mig in
i gläntor och bland väldoftande buskar. Där
dricker den, som drucke den vatten, varje skönhet,
men jag ger den inte ens din utandning.

Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn:
spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.
Jag somnar upprätt vid det dödade djuret,
genomborrad av hornet.
…Min enda.

°°

Sjöjungfrun: Natalka Bilotserkivets

Sjöjungfrun gråter på nätterna under Dnipros broar:
sommaren förgår.
Förgått har kärleken, cigaretten i handen brinner ut –
och brinner inte ut.

Tre somrar, fyra: jag öppnar fönstret mot Dnipro,
går upp vid midnatt:
cigaretten brinner – brinner, likt antänt blod,
högt ovan broarna.

Hundra år förflöt: ögonen mina skälvde till
i underjordisk virvelvind,
medan fingrarna dina – som höll både mig och cigaretten –
brann upp till skuldrorna.

Genom evigheterna glöder den gamla cigaretten
och bedrövat – som vore hon
redan under icke-Dnipros icke-broar –
gråter sjöjungfrun.

Det är sant att jag inte är särskilt förtjust i svanar och att jag dessutom är lite rädd för dem, men när jag idag på förmiddagen såg en av de fyra stora svanungarna från Svansjön här mittemot hjälplöst gå längs stängslet i fåfängt sökande efter ett hål att krypa hem genom blev jag orolig. Det ser ut som om Svanhildur behöver hjälp, tänkte jag, utan att vet om svanen var en hon eller en han. Ett par gånger tittade jag genom fönstret för att se om hon – Svanhildur är förstås en hon – hittat ut eller snarare in, men nej. Vad ska jag göra? Jag ringde Toma för att höra om han visste något nummer till en djurhjälpsförening. Då visste han, men först tyckte han att jag kanske kunde göra något själv. Jag hade visat honom en bild av Svanhildurs belägenhet och på bilden fanns också ett bord. Kunde jag kanske flytta det närmare stängslet? Med någons hjälp?

Jag sa till Miki att jag måste ut på egen hand och så gick jag ner för trappan och träffade då min granne – den grannen som jag inte vet namnet på – och jag berättade saken för honom. Vi gick över gatan tillsammans. Där stod redan Greys matte med mobilen i högsta hugg och två män en bit bort verkade också försöka kontakta djurhjälpen. Min granne försökte få upp låset till grinden men misslyckades. Greys matte nådde Dumovec, djurskyddet, och de skulle komma, så jag gick upp till Miki igen. Då och då tittade jag ut genom fönstret och såg svanen vanka längs spjälorna. Det gick lite tid, tio minuter kanske, utan att jag tittade ut och när jag sedan kom fram till fönstret kunde jag inte se någon svan. Snabbt tog jag på mig skorna, sa till Miki att vänta och så sprang jag nerför trappan och ut och över gatan och fram till stängslet. Och där – hela svanfamiljen var samlad på vattnet, ja, en av föräldrarna var ivrigt upptagen med fiske och visade bara ändan.

Hur det hela hade gått till vet jag inte, men det behöver jag ju inte heller. Och inte vet jag vilken av ungarna som är Svanhildur, men det är ju ett gott tecken att det inte går att se.

Vi upplever de sista augustidagarna. Idag var vi nästan hela dagen vid Jarun. Det är varmt, men inte hett, temperaturen rullar runt trettio grader på eftermiddagen, men det bränner inte. Allt är mycket stilla. Människorna, de få som syns till, ligger lata i vattnet eller står och pratar, all simning går långsamt och är mest ett vilande i vattnet. Miki dricker bland näckrosorna som är ganska många så här års.

Stora fiskar hoppar ibland upp ur vattnet och skapar sitt vågskvalp. Jag badar och simmar lite planlöst, går i och går upp med ojämna mellanrum. Vattnet ger en tunn svalka men ingen kyla finns i det. Det verkar inte ha någon speciell temperatur. Miki och jag ligger på stranden, jag läser och han spanar. Efter några timmar kommer matsäcken fram som vi delar: bröd, ost, plommon och persikor. Jag har vatten i en flaska, Miki har hela sjön.

Ön har ändrat utseende igen. Den har blivit borstig under träden och man kan inte längre titta tvärs igenom. Det tycker jag är bra för en ö behöver hemligheter. Dessa dagar är en flik av evigheten antingen de tar slut eller inte. Evigheten är bortom början och slut. Och allt är mycket stilla och liksom givmilt.

Så långt jag kan minnas har jag haft en – nog oftast hemlig – längtan till Södern, detta utan att egentligen veta vad Södern är eller var den finns. Söder har alltid varit det manande väderstrecket, dit bar och bär vägarna. Redan som barn anade jag dess lockelse. Och nu lever jag sedan ganska länge söder om alla de platser där jag en gång bott, om än bara obetydligt sydligare än min ungdoms stad Domodossola. Men också från Zagreb kastar jag längtansfulla tankar mot Södern. Här har jag också insett att söder inte bara är ett väderstreck utan också en stämning, en livshållning kanske. Och namnet på det tjocka makedonska rödvinet T’ga za Jug talar om en längtan, en smärtfyllt vibrerande längtan hem till sig själv. Jag tänker på det varje gång jag dricker av det och det bär i sig en känslans visdom; den varma närvaron: tillvaron.

Under mina ofta inte särskilt långa resor söker jag Södern. Jag reser sedan snart åtta år alltid med min lille vän Miki, som går på fyra säkra fötter, alltid klädd i tjock svartkrullig ullrock. Vi hindras ibland tillfälligt av att han är hund, men vi finner utvägar. För några dagar sedan nådde vi in plats som fick mig att tänka att jag kanske nått fram. Vi kom söderifrån (!), från Pula, med ett nästan tomt lokaltåg. Resan tog tio minuter men vi hann ändå passera en station, Šijana. Vi steg av på en liten grustrottoar och klev sedan över spåren, för byn ligger på den andra sidan. Och så var vi i Galižana eller kanske snarare Gallesano, för här lever fortfarande många italienare kvar från den gamla tiden och många fortsätter att tala sin istro-veneto. I byn finns två barer som tillhör Circolo italiano och en mer kroatisk bar. Fast språkgränserna är ganska suddiga och jag lärde mig snart att hoppa hit och dit mellan språken. Och där på språktröskeln tänkte jag ibland: Är det detta som är hemma?

Av gubbarna på Circolo italiano lärde jag mig att den här delen av Istrien är den varmaste, här regnar det ”aldrig” och vintern tittar in en stund runt årsskiftet men utan snö och utan kyla. I den korta evighet då Miki och jag uppehöll oss i byn höll vi oss inne bakom tjocka murar mellan ett och sex för då glödde världen ute i solen. Livet levdes på morgonen, förmiddagen och kvällen och kvällen gick in i natten. Någon frågade mig vad jag gjorde i Zagreb och varför jag inte valt södra Istrien till hem. Jag svarade något svävande. En annan berättade att han varit i Zagreb en gång, men att det var förfärligt långt dit och att han inte kunde begripa hur man kunde leva där. Jag förstod honom bättre än jag ville, samtidigt som jag ju visste att jag inte kunde välja Gallesano framför Zagreb. Det saknas något i mig för att göra ett sådant val. För mig är paradiset inte en plats där jag kan slå mig ner och bara trava på och finnas. Avståndet behövs för att göra det till paradis och längtan till Södern måste levas från en plats en bit bort. Men jag anar att jag sällan varit så nära Söderns hjärta som just de där dagarna på terrassen till Circolo italiano under den brännande solen i Gallesano. Och under kvällarna när hettan så småningom lättade på sitt grepp.

Sommaren har ställt upp sitt stora skåp, solhettan har snart svett bort det svindlande lindruset, svanungarna börjar bli stora.