Författare: Bodil Z

Under den senaste veckan har jag gjort en ny och mycket intressant bekantskap: Klara Johanson (1875-1948). Just nu läser jag hennes essäsamling ”Det speglade livet”. Det är en fascinerande läsning som låter mig lära känna en mycket ovanlig kvinna med ett sällsynt klarsynt sätt att se på både människor och litteratur och en hel del annat också. Jag kommer med största sannolikhet att återkomma till henne i olika sammanhang här framöver. Så här presenteras hon i Schück/Warburgs litteraturhistoria (1952):

En fin och egenartad profil bland tidens verksamma kritiker är Klara Johanson (f. 1875), recensent i Stockholms Dagblad från 1900 till 1910. Hon låter inte inpassa sig i raden av skribenter som påverkat litteraturen i realistisk riktning, men hon var likafullt ett stöd för många unga svårförstådda skribenter, inte minst Hjalmar Bergman. Hon uppskattade också Ludvig Nordström, Elin Wägner och – efter hand – Gustaf Hellström. Klara Johanson saknade visserligen inte sociala intressen – hon har introducerat Fredrika Bremer, hon väckte 1907 ett våldsamt uppseende genom att ge ut en gatflickas memoarer – hon avvisade ingalunda sådana tendenser i sin kritik, men hon var själv orienterad mot tysk romantisk litteratur, och hennes grundsynpunkt var estetisk. Bland alla tidens recensenter företrädde hon ensam vad man kunde kalla den estetiska djupdimensionen; hon levde i böcker på ett sätt som endast få, och hennes fina personliga kvickhet hade alltifrån den tid då hon i Uppsala skrev studentikosa spex haft en uttalat litterär prägel. Den intellektuella lidelsen hindrade dock all snäv begränsning; hon skrev om tysk expressionism och om Amerika tidigare än de flesta.

Två essaysamlingar (Det speglade livet 1926, Det rika stärbhuset 1946), en volym aforismer, några samlingar humoresker och satirer under signaturen Huck Leber, det är hennes i bokform tryckta oeuvre. Där kommer även framtidens läsare att möta en personlighet med sälta och finess, en grundlig beläsenhet, en viss preciös elegans och stor förmåga att destillera fram djupt liggande drag hos de diktare hon ägnar sig åt. Hon har – skriver en gång Margit Abenius – förmågan att läsa innantill, stegrad till snille. I ärlighet och egenart är hon jämförlig med Vilhelm Ekelund, men trots allt mera utåtriktad och aktiv än denne, en exklusiv ”litteraturmänniska” med gåvan att förvandla litteratur till liv.

Jag läser Andrzej Stasiuks ”Opowiesci galicyjskie” (1995) i tysk språkdräkt ”Galizische Geschichten”; boken finns inte på svenska (ännu). Kanske beror detta på att marknaden för kortare berättelser är för begränsad i Sverige – romaner är ett säkrare kort för förlagen. Jag vet inte hur sant det är, men jag har flera gånger fått höra att svenskar i allmänhet inte läser noveller eller kortprosa.

Berättargreppet i de här galiziska historierna skiljer sig delvis från det man finner i ”Världen bortom Dukla” och ”Nio”. Man skulle kunna säga att här berättas det mer och att det finns mer av en sammanhängande handling, personerna talar också mer med varandra och avståndet till det som iakttas är mer ”traditionellt” – berättaren tittar varken med lupp eller oändlighetskikare på det han vill skildra – åtminstone gör han det mycket mer sällan än i de båda romanerna. Och ändå är Stasiuk fullt igenkännbar.

Jag tänker här inte återge händelseförloppet eller förloppen utan jag ger bara ett par små fragmentariska inblickar: En av berättelserna handlar om en mycket gammal kvinna. Hon går böjd, hon ser och hör knappt och hon är mycket trött. I den här lilla historien sätter Stasiuk fingret på några av åldrandets aspekter:

Av och till satt hon under ett träd och en dröm plågade henne. Åldern upphäver på ett sätt dag och natt. Ansträngning och vila följer på varandra med kortare avstånd. Kanske för att livet har bråttom.

I flera berättelser dyker den kringresande småhandlaren Jan Zalatywój upp, ja, han är en av huvudpersonerna i boken som helhet:

Jan Zalatywój åkte just förbi en ängel av sten, som under vackra dagar såg ut att vara beredd att flyga sin kos från sin kulle, men nu stod den där tung och grå med hängande genomblöta vingar. Sedan kom inget mera. Jord och himmel var fasthäftade vid varandra med en osynlig söm.

I berättelsen ”Natt” finns den här lilla scenen, där en man betraktar en annan:

Lewandowski satt i sitt hus, i det mörka rummet, som Jona i valfiskens buk och möblerna liknade glänsande inälvor. Den heta, druckna natten gungade den jättelika byggnaden och försökte kasta upp den på land, men Lewandowski satte flaskan till munnen och sköt upp katastrofen. I bildskärmens undervattensljus gjorde män och kvinnor det som de alltid gör. Deras kroppar såg ut som svettiga, vackra maskinerier, Lewandowski tog fjärrkontrollen och lät figurerna stanna upp, lät dem fortsätta igen, stoppade dem, satte igång dem på nytt, ökade farten eller lät dem börja om från början igen. De fungerade oklanderligt.

Den lilla berättelsen ”Maryska” handlar om en flicka som i början påminner mycket om flickan som plötsligt dyker upp från ingenstans på dansbanan i det gröna flodlandskapet i ”Världen bortom Dukla” och förvrider huvudet på alla i sin närhet:

Alla huvuden vände sig åt hennes håll. Nej, hon var inte naken. Något hade hon på sig, men det var blåsigt och hennes svarta hår fladdrade, kanske var det därför hon såg så naken ut. Och tyst blev det… Hon gick till mitten av vallen. Vattnet var grönt, det hade visst regnat dagen innan, alldeles grönt var vattnet, det nådde till fotknölarna på henne och hon var brun, som om hon hade legat i solen i hela sitt liv. Hon tittade på pojkarna, det var som om hon ville skratta ut dem och sedan gjorde hon ett smidigt avstamp mot stenplattorna och dök i.