Jag har precis läst Andrzej Stasiuks lilla novell ”Janek” i samlingen ”Navelsträngen i jorden”. Jag känner igen Stasiuk i texten: Det kosmiska perspektivet, den skarpa blicken in i materian, en viss sorts ”grabbighet” som inte stör mig och så den här märkliga ömheten för gamla maskiner:
När fordonet kör in i skogen försvinner det på en gång, upplöses i naturens allmänna röra, för maskinens ödmjukhet och grova oregelbundna former gör att landskapet erkänner den som sin egen skapelse, sitt eget barn – på samma villkor som sandhögarna, de mossbelupna timmerstockarna och alla andra naturens gåvor.
Det kosmiska perspektivet förresten – Stasiuk kan som få jonglera med världsrymden och liksom stoppa ner den i en solkig påse när han har lust med det eller tugga på den som ett pumpfrö eller låta några fyllon i en bar betrakta den med dimmig blick:
Vid sextiden på kvällen rullar kosmos ihop sig i askfatet likt en orm som sväljer sin egen stjärt och bara ett rop från servitrisen eller kompisens armbåge kan rycka upp vissa av gästerna ur deras mystiska kontemplation.
Plötsligt lämnar vi med Janek byn och far in i skogen, in i en ren mansvärld:
Lastade med bensindunkar, motorsågar, yxor, med gamla Colaflaskor fyllda med te uppstickande ur fickorna, och med alla nödvändiga prylar för att arbeta och överleva, bröd och köttkonserver också, släpar de sig uppåt som myror i Antarktis.
Vi är i en hård värld av trädfällning, timmerstockar, slit och faror: ”Men på tjugo år kan man lära sig var gränsen går mellan våghalsighet och självmord.” Männen och maskinerna och skogen. ”Det är trots allt ett rike för män, de där barackerna i skogen, lite som kosackernas fristad vid Dnjepr”. Inte längtar jag dit, tänker jag lite förstulet.
Och så slutet: Janek stiger på färjan till Sverige ”för att erövra det” och efter ett halvår kommer han tillbaka med ett byte bestående av ”jeansjackor fulla med märken och glitter” och en skjorta ”med gröna palmer och gula papegojor”. Och sedan reser han dit igen…
Kanske är det här en förvrängning av Stasiuks berättelse, men det var så frestande att berätta den just så här. Nu är det din tur. Eller din…
