Kväll i Biarritz

Jag sitter en dag och bläddrar omkring i en bunt gamla Merianhäften hemma hos en god vän. Min blick stannar på en bild. Konstigt att man avbildar det där förfallna huset och den där risiga, förvildade trädgården i en sådan här tidning, tänker jag först. Men vad är det med huset? Jag känner ju igen det. I den trädgården har jag ju sovit en gång för länge sedan, just bland de där risbuskarna ovanför branten. Och nedanför branten var havet. Jag minns:

solnedgång

Vi hade hittat en skyddad plats bland klipporna nere vid stranden. Här, tänkte vi, kan vi slå läger för natten. Havet skymtade långt, långt ute, var det verkligen havet? Vi strövade omkring på sluttningen ovanför vår tilltänkta lägerplats och samlade ris och torrt gräs att sova på. Så småningom hade vi fått ihop till en bädd. Överst lade vi vår trasiga filt, min ”poncho”. – Det blir nog ingen kall natt, sade jag. Vi tittade utåt havet igen och såg att solens färg börjat gå över i rött. Jag öppnade min ryggsäck för att leta fram min tjocka tröja, det var ju ändå november. – Det kommer någon, sade du. Ja, där ute på den torrlagda havsbotten kom en kvinna med en liten svart hund gående i rask takt. Hon gick rakt emot oss. Jag satte mig på en sten och väntade och tittade på kvinnan och hunden och solen och strimman av hav. När kvinnan var alldeles inpå oss stannade hon tvärt. Hennes ansikte var spänt och minen uttryckte att hon hade något hon absolut måste säga. Jag tittade snabbt på dig, vad är det här? – Vad gör ni här, kom den ganska väntade frågan. – Vi tänker, vi tänker sova här, svarade jag lite tveksamt, eller var det du som sade de orden… – Idioter, fortsatte hon och gjorde en gest ut mot havet, ser ni inte att vattnet är på väg in? Om en halvtimme kommer det att nå dit; hon pekade på klipporna bakom oss – snett ovanför våra huvuden.

Molokna klättrade vi uppför branten, kröp in genom ett tätt snår och slog läger i den förvildade trädgården bakom det fallfärdiga huset – som nu finns avbildat i Merianhäftet…

strand

Vad heter staden?

Jag sitter här och försöker fördriva novembermörkret med hjälp av sommarens bilder. Titta på de här två bilderna! Vilken stad kan det vara, tror ni?

stad 1

stad 2

I den här staden finns Palazzo Ducale, där jag varje sommar brukar titta på tavelsamlingen – barnen är uppvuxna med tavlorna i Palazzo Ducale. Det här är två av de mest kända (visserligen på dåligt avfotograferade kort):

tavla 1

tavla 2

Greifswald, DDR 23.11 1981

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452.jpg @alignleft)Det är dags för ytterligare en liten anteckning från min tid som utlandslektor i Greifswald. Tiden från slutet av november fram till julledigheten 1981 minns jag fortfarande som en period av missmod och uppgivenhet. Isoleringen, alla misstankarna tillsammans med rädslan för att av misstag sätta någon i min omgivning i en obehaglig sits gjorde livet allt trögare och tyngre och dagboksanteckningarna blev alltmer innehållslösa eller så handlade de bara om missmod. Det kommer nu att dröja till en bit in i januari innan nästa anteckning publiceras här, för det finns ingenting vettigt att publicera innan dess:

23.11 1981

Här framför mig har jag ett brev och på det kan man tydligt se att det har varit öppnat och sedan klistrats till igen. Jag hämtade det idag på expeditionen på min institution; all min post går nämligen den vägen. Jag antar i och för sig att min post alltid kontrolleras, men för det mesta märker jag inget av det. Men den här gången hade man efter kontrollen av brevet använt så mycket klister när man klistrade igen kuvertet att brevet satt fast i kuvertet. Jag fick alltså rycka loss det. (Anka Scholz, som lämnade posten till mig idag som hon brukar göra, förstår naturligtvis inte varför jag är så upprörd.)

Sagan om de två slotten

Och ibland om sommarkvällarna i barndomen brukade han berätta sagan om de två slotten för oss. Om Stenslottet och Lövslottet. De två var systrar. Stenslottet var så fint, så fint och därinne fanns det jättelika kristallkronor, glänsande sidentapeter, gobelänger med vilda djur från Indien och Kina och tavlor med ramar av guld med inlagda ädelstenar. Stenslottet tittade aldrig åt Lövslottet. Stenslottet tittade rakt upp i himlen bort från allt som fanns på jorden.

slott

Lövslottet var ett virrvarr av grönt som ringlade sig runt parken. Och Lövslottet kikade alltid upp mot Stenslottet som skimrade vitt under himlens blåa.

slott i fönster

I Lövslottet fanns ingenting mer än lövsalar, oändliga lövsalar både raka och slingrande. Överallt nådde solens strålar in och ut igen.

lövsal

Och i Lövslottet bodde prinsessan. Här levde hon sitt knoppliv djupt inne i det gröna. Någon gång smög hon sig fram till ett av lövfönstren och såg ut över lavendelkullen.

prinsessan

Kłodzko – Glatz

En och annan läsare kanske minns att jag i september gjorde en resa till trakten kring Nowa Ruda i Polen – en resa i sökande efter platserna i Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus”. En dag under den här resan tillbringade vi i Kłodzko ett stycke söder om Nowa Ruda. I Tokarczuks roman reser man för övrigt vid flera tillfällen till Kłodzko:

bro

utblick

gata

Förutom att titta på sjäva staden ville jag också av en särskild orsak se fästningen. Nu vet jag inte om ni minns handlingen i Fontanes roman ”Effi Briest” så för säkerhets skull kommer här först en liten resumé och bakgrundsteckning (som en del av er känner igen):

Den roman som kom att ge Fontane världsrykte skrev han med en del avbrott under åren 1889-1894. Romanen, som är sprungen ur en skandal i Berlinsocieteten, heter ”Effi Briest” efter sin huvudperson och är en skildring av ett äktenskap. I första kapitlet möter vi Effi, knappt sjutton år och ovanligt leklysten och barnslig för sin ålder, mitt i leken med väninnorna. Samma dag, två korta kapitel senare är hon förlovad med baron Innstetten – hon känner honom inte och han är drygt 20 år äldre än hon och en gång i sin ungdom hade han friat till hennes mor, får läsaren veta. Redan här anar man mycket av det som ska komma. Effi får svårt att inordna sig i sitt liv som fru von Innstetten. Kessin, staden vid Östersjön dit paret flyttar, har knappast alls något spännande eller roligt att erbjuda henne, Innstetten ägnar sig mest åt sitt arbete – han har en prestigefylld politisk position i staden – och Effi har tråkigt. Tiden går, de får en dotter, men Effi känner sig ändå inte till freds med livet i Kessin och när charmören major Crampas dyker upp, låter hon sig så småningom lockas till en kärleksaffär med honom. Allting ser ändå ut att ta en lycklig vändning, när Innstetten blir utnämnd till ministerråd i Berlin. Familjen flyttar dit, Effi trivs mycket bättre och Innstetten är glad åt att hon finner sig till rätta i den nya hemstaden. Sex, sju år går och allt verkar lugnt och relativt harmoniskt, då historien plötsligt tar en våldsam vändning. Innstetten upptäcker av en händelse en bunt gamla brev från Crampas till Effi. Han läser några på måfå valda ställen i dem och – hans värld rasar samman. Allt går sedan mycket fort: Innstetten dödar Crampas i en duell, Effi förskjuts inte bara av Innstetten utan också av sina föräldrar. Hon får leva ensam i en liten lägenhet i Berlin och först efter att flera år har gått öppnar fadern föräldrahemmet för henne igen. Sina sista år lever hon på godset Hohen-Cremmen, där hon tillbringat hela sin barndom. Romanen slutar med att hon dör i en lungsjukdom eller kanske av ”brustet hjärta”.

Innstetten dödar alltså Crampas i en duell. Som straff för detta (dueller var officiellt inte längre tillåtna på den här tiden) får Innstetten tillbringa sex veckor i fängelse. Så här står det om detta i romanen – det är barnflickan Roswitha som berättar för Effi, när de båda åter träffas efter en lång tid:

Endlich aber fand sie sich und sagte, daß der gnädige Herr nun wieder aus Glatz zurück sei; der alte Kaiser habe gesagt, ”sechs Wochen in solchem Falle sei gerade genug”, und auf den Tag, wo der gnädige Herr wieder da sein würde, darauf habe sie bloß gewartet, wegen Annie, die doch eine Aufsicht haben müsse.

Innstetten fick alltså tillbringa sex veckor på fästningen i Glatz och Glatz heter idag Kłodzko och det här är ett hörn av fästningen:

fästning