Februari är här

Februari är här så även om våren skulle backa någon dag så betyder det så lite, ja nästan ingenting alls. Och så var det dags för Miki och mig att bli stadsmässiga igen. Iförda koppel och skor och en del annat gick vi upp mot stan. Vi tog den vanliga vägen och snart var vi vid Glavni kolodvor där vi svängde åt höger och sedan gick vi längs parkerna och jag tog för omväxlings skull en bild på den danska ambassaden som ligger så mycket vackrare än den svenska.

Vid Trg tog vi åt höger och slog en liten ögla runt Europski Trg och jag upptäckte att man med ett högt plank spärrat av den där lilla gränden vars namn jag inte minns och inte heller kan hitta. Den har visst flyttats till en annan dimension, det otydliga minnets dimension kanske.

När vi kom ut från denna ögla var vi i ett av de övre hörnen av Dolac – ja, nu trollar jag kanske lite. Vi strök längs ena sidan av torget och gick nerför trappan till ”burekhålet” där jag snabbt fick ut ett hett paket. Ja, vi kom precis när en omgång var färdig. Nu kan ni skriva fortsättningen: … Ja, vi korsade Trg Krempuha och så var vi uppe på Opatovina där vi satte oss vid ett bord på ”Carpe diem” och jag packade upp vår burek medan Miki väntade.

Den här gången slipper ni titta på maten och kaffet. Jag säger bara att vi åt och drack och att vi när tiden var inne började gå neråt igen. När vi kom till Glavni kolodvor gjorde vi ett avsteg från vanan och gick in där och jag tittade på tidtabellen för att se om man fortfarande kan åka till Dugo Selo, Jastrebarsko eller Mraclin eller till någon annan liten ort. För säkerhets skull frågade jag om det verkligen går tåg dit eller dit eller dit, Miki får ju inte åka buss. Det blev ja på allt, så kanske gör vi en resa på någon halvtimme någon dag snart.

När vi kom till Branimirova tržnica såg jag att baren på hörnan såg inbjudande ut i solskenet och att den dessutom heter ”Roberto”. Fast ovanför står det fortfarande ”Ribarnica”.

Igår var det vår

Ja, igår – idag är det annat fastän förmiddagen var rätt dräglig. Men nu vänder jag blicken till gårdagen: Miki och jag träffade Gabi på vår vanliga mötesplats i parken och så började vi gå ner mot Folka, Borovje och Sava. Vi tog en paus på ”vår” bar bakom moskén och drack njutningsfullt vårt kaffe kisande mot solen, Miki tuggade på en bra skinnbit. Vi pratade om det som hänt sedan sist vi sågs, det var ju rätt länge sedan, faktiskt ända sedan vi satt på Sofras veranda och firade jul med begova čorba och japrak. Vi pratade också lite om planer nu när Gabi har bil: kanske en dagstur till Samobor eller Trakošćan eller en långhelg i Slavonski Brod. När vi sedan reste oss bestämde vi oss lite vagt för att gå ner mot Sava på smågator kanske i sicksack allteftersom riktningarna valde sig åt oss.

Och vi gick mot den värmande solen och mot floden och tittade in i trädgårdarna och funderade över vad man kunde se från fönstren. Så nådde vi fram till nasip och klättrade uppför gräsvallen.

Vattenytan blänkte lite här och där mellan träden i strandkanten och vid toplana/värmeverket blev blicken över vattnet vid.

Där gjorde vi en skarp gir och hamnade inne på smågatorna igen. Vi tittade på husen och funderade på var man skulle kunna bo, ett bra område egentligen med både nya och gamla hus och här och där väldigt lantligt och ändå inte långt från allt sådant där som man kan tycka sig behöva.

En busslinje finns också och det förkortar ju avstånden ytterligare, så kanske här? Två små, inte särskilt arga vakthundar får tacka för oss eller sig själva säger jag nu med en något luddig formel.

Frukostätandets konst

En härlig morgon! Nyss kom Miki och jag in från vår runda som avslutades med en kaffestund på Lagunas terrass. Och nu är det dags för en utdragen frukost för mig i balkongrummet som denna morgon är riktigt varmt. Miki har redan ätit snabbt och effektivt.

Jag har gjort mig mitt fläderte av de torkade blommorna jag köpt på Branimirova tržnica. I hemlighet beklagar jag lite, men verkligen bara lite, att jag idag får de yttersta, lite hårda bladen på mitt nya surkålshuvud att tugga på. Men man kan ju inte alltid vara inne i surkålhuvudets hjärta, tänker jag pudelklokt.

Himlen är hög och blå över ”parken” och björkarnas och valnötsträdens grenar är alldeles stilla. Idag ska vi gå långt, kanske ner mot Sava.

Mina frukostar är sig alltid lika men ändå förskjuts innehållet från dag till dag genom årstiderna och jag tror att jag snart till fullo behärskar frukostätandes konst – en betydelsefull del är tiden eller rättare sagt tidlösheten. Vitlöken är en annan.

Skimmelryttaren

Härom dagen kom ”Skimmelryttaren” ut på Hasturs förlag. Det dröjer säkert innan boken som bok med blad och pärmar kommer hit till staden mellan berget och floden, men jag gläder mig förstås åt att det hela nu är i hamn. Under tiden är jag i min ”nya” översättartillvaro redan två böcker bort. Men nu är det den här det gäller.

Här är några rader ur förordet jag skrivit till den:

I sitt sista och kanske mest uppskattade verk ”Skimmelryttaren” låter Storm det övernaturliga om och om igen möta det detaljerat sakliga. Han var uppvuxen i ett landskap där genom århundraden mycket i tillvaron hade handlat om kampen för att skydda den landremsa där man levde, det land som havet om och om igen hotar att återerövra. Och som novellens början antyder hade Storm burit stoffet med sig länge, först under många år på ett mer omedvetet plan men så småningom på ett alltmer konkret sätt. I början av 1885 skriver han bland annat följande rader i ett brev till sin äldsta dotter: ”Nu spökar en vallsaga, som jag läste om som barn, i mig; men förstudierna är mycket krävande och invecklade.” För sitt novellprojekt använde han mer än femtio angivna källtexter om allt från vallbyggande och lagar och förordningar gällande detta till krönikor om katastrofer vid de återkommande stormfloderna. Dessutom lät han sig i detta vägledas av lantmätare och andra experter på området som exempelvis vännen Christian Eckermann. När det gäller de spöklika och kusliga elementen kan man också märka inflytandet från den av honom beundrade store romantikern, skräckromantikens mästare E.T.A. Hoffmann, men mycket kom från honom själv eller den egna läggningen, hans fascination för det oförklarliga, det som ligger bortom det vi ser. På samma gång var det muntliga draget i hans novellkonst hela tiden påfallande, inte minst i ”Skimmelryttaren”. Berättelserna kommer ur berättarens mun och detta blir extra tydligt genom ramberättelserna som samtidigt framkallar en känsla av pendlande mellan närhet och avstånd. ”Skimmelryttaren” har två ramar, en yttre som bara finns som början och en inre som ett par gånger bryter igenom eller avbryter det inre kärnförloppet. Berättaren sitter där nog så påtaglig i värdshuset vid vallen med tunga ylleförhängen framför fönstren och grogg på spisen, så det är svårt att inte ta honom på orden.

Och här ett litet stycke ur själva texten:

I februari i den ständiga frosten fann man lik som spolats mot land; ute vid det öppna havet på det frusna vadehavet hade de legat. En ung pratsam kvinna som varit med när man burit in dem till byn ställde sig framför gamle Haien och ropade: ”Tro inte att de såg ut som människor; nej, som marulkar! Så stora huvuden”, och hon höll händerna långt isär, ”svartglänsande och blanka, som nybakt bröd! Och krabborna hade gnagt på dem; och barnen skrek högt när de såg dem!”

För gamle Haien var detta inget nytt. ”De har väl drivit omkring i havet ända sedan november!” sade han lugnt.

Hauke stod tigande bredvid; men så snart han kunde smög han sig ut på vallen; det gick inte att avgöra om han ville leta efter fler döda eller om han drogs till skräcken som ännu måste ruva på platserna där de döda legat. Han sprang längre och längre bort, tills han stod ensam i ödsligheten där bara vindarna ven över vallen; där ingenting fanns utom de klagande rösterna från de stora snabbt förbijagande fåglarna; till vänster om honom var det tomma vida marsklandet, på andra sidan den oöverskådliga stranden med den nu av isen skimrande vadehavsytan; det var som om hela världen låg försänkt i vit död.

Hauke blev stående uppe på vallen och hans skarpa blick svepte hit och dit; men några fler döda kunde han inte se; bara där de osynliga strömmarna rörde sig under isen, höjde och sänkte sig isytan i böljande linjer.”

°°°

Förlaget Hastur är ett litet djärvt förlag vars utgivning är väl värd att utforska.

Hår

När Miki kom hit för snart fyra år sedan var han mycket vild och han hade aldrig förr bott i möblerade rum eller befunnit sig ovanför bottenvåningen, så första dagen försökte han därför hoppa ut genom fönstret men jag fångade honom i luften. På ett liknande sätt fortsatte vårt liv sedan under de kommande veckorna, liknande men inte riktigt lika vilt, fast vilt ändå. Jag hade dessutom mycket att göra på mitt arbete, så för att spara lite tid eliminerade jag en sak ur vardagssysslorna: Jag slutade ”hålla på med håret”: ingen kamning, borstning eller tvätt. Förfärligt kan man tycka. Månaderna gick och åren. Någon gång tvättade jag håret genom att efter förmåga hälla schampo och vatten genom det. Det blev som det blev och fram till någon gång den här vintern tyckte jag att det var rätt bekvämt, även om själva tyngden började bli störande. Och nu under de senaste veckorna har tanken på att göra mig av med tyngden kommit allt oftare. Det går inte att ha ett torn på huvudet, tänkte jag. Och idag för en timme sedan tog jag fram saxen, satte mig på golvet, spände musklerna och började klippa lite här och där. Nej, ingen spegel, jag har ju känsel. Det var svårt och tungt att pressa ihop saxens skänklar genom de filtiga tovorna, men så småningom hade jag fått av en hel del, jag har en bra sax, för vänsterhänta till och med. På huvudet finns en del hårtovor kvar, ganska lagom egentligen och jag har ett hårband som skapar lite normalitet. Och jag är fylld av en stormande känsla av att kunna flyga, allt är så lätt, jag studsar genom rummen. Och här ser ni tovan, flerfärgad för vissa delar har genom åren fått mer sol än andra.