Inspirerad av Johans text om Stig Dagerman och romanen ”Bränt barn” har jag plockat fram Dagermans reportagebok ”Tysk höst” som jag köpte för inte så länge sedan på ett antikvariat i Göteborg.
Under hösten 1946 gjorde Dagerman en reportageresa i det sönderbombade Tyskland och skrev en serie artiklar som längre fram kom att samlas i denna bok.
Innan jag började läsa boken tittade jag igenom kapitelrubrikerna. Så här lyder de: ”Tysk höst”, ”Ruiner”, "Bombad kyrkogård”, ”De fattigas tårta”, ”Konsten att sjunka”, ”De ovälkomna”, ”Rivalerna”, ”Förlorad generation”, ”Rättvisans gång”, ”Kall dag i München”, ”Genom de hängdas skog”, ”Retur Hamburg” och ”Litteratur och lidande”. Att läsa de här titlarna är som att glänta lite på varje kapiteldörr. De för också tanken till Wolfgang Borcherts texter.
Jag har nu läst den första artikeln, ”Tysk höst”, som har sin hjärtpunkt i en översvämmad källare i Ruhrområdet. Dagerman tittar in i källartillvaron och försöker leva sig in i den och gör sedan utblickar över Tyskland i denna tid av misär och elände. Han synar och kommenterar också utländska journalisters rapportering om landet och människorna.
Här följer nu några utdrag ur detta kapitel, som är tänkta att ge en föreställning om både innehållet och formen:
Det var en trist höst med regn och kyla, hungerkriser i Ruhr och hunger utan kriser i resten av det gamla Tredje riket. Hela hösten anlände tåg med östflyktingar till västzonerna. Trasiga, hungriga och ovälkomna människor trängdes i mörka stinkande bangårdbunkrar eller i den höga fönsterlösa jättebunkrar som ser ut som fyrkantiga gasklockor och höjer sig som väldiga monument över nederlaget i sammanstörtade tyska städer.
•
Det låter sig gott sägas att dessa aldrig sinande flyktingströmmar som översvämmade det tyska låglandet från trakten kring nedre Rhen och nedre Elbe till de blåsiga högplatåerna kring München var en av de viktigaste inrikespolitiska händelserna i detta land utan inrikespolitik.
•
Man vaknar, om man överhuvudtaget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst.
•
På kaminen står en gryta med vatten – vatten finns det gott om – och man böjer sig ner över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden ska bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem.
•
Den nazistiske aforistikern talade om att bödels barmhärtighet låg i det snabba eller var det det säkra hugget. Dessa föräldrars barmhärtighet ligger i att köra ut sina barn från vattnet inomhus till regnet utomhus, från den råa källarfukten till gatans gråväder.
•
Och ärligheten och det moraliska förfallet i denna vattenfyllda källare är bägge så ”obeskrivliga” att denna moder svarar att inte ens en befrielsearmés soldater är så barmhärtiga att de håller till godo med en smutsig, utsläpad och snabbt åldrad kropp när staden är full av yngre, starkare och renare kroppar.
•
Det är av vikt att minnas att uttalanden som tydde på missnöje med och till och med misstro mot de segrande demokratiernas goda vilja inte gjordes i ett lufttomt rum eller från en teaterscen med ideologisk repertoar utan i alldeles påtagliga källare i Essen, Hamburg eller Frankfurt am Main. Till den höstliga bilden av famlijen hör nämligen också en journalist som försiktigt balanserande på utlagda plankor intervjuar familjemedlemmarna om deras synpunkter på den nystartade tyska demokratin, frågar om deras förhoppningar och illusioner – och framför allt: frågar om denna familj hade det bättre under Hitler. Det svar besökaren får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimme senare vid en drink eller ett gott glas äkta öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ” Nazismen lever i Tyskland”.
•
Man frågade källartyskar om de hade det bättre under Hitler och dessa tyskar svarade: ja. Man frågar en drunknande om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja.
•
Om det förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kan givetvis inte råda mer än en mening, eftersom det om grymhet överhuvudtaget, på vilket sätt och av vilka den än utövas, inte kan råda mer än en mening. En annan sak är om det nu är riktigt, ja om det inte i sin tur är grymt att betrakta de tyska lidanden, som bland annat redovisas i denna bok, som rättvisa därför att de utan tvivel är följder av ett misslyckat tyskt erövringskrig.
•
Man krävde av dem som just genomled denna tyska höst att de skulle lära av sin olycka. Man tänkte inte på att hungern är en mycket dålig pedagog.
•
En lika klen pedagog är kriget. Försökte man pumpa källartysken på hans lärdomar av kriget fick man dessvärre inte veta att just det lärt honom att hata och förakta den regim som inlett det, helt enkelt därför att ständig dödsfara inte gärna har mer än två saker att lära ut, att vara rädd och att dö.
Den situation som besökaren hösten 1946 fann det tyska folket försatt i var med ett ord sådan att det framstod en moralisk omöjlighet att dra några som helst slutsatser av dess ideologiska inställning. Hunger är ju en form av otillräknelighet, inte bara fysiskt men också ett psykiskt tillstånd som ger ytterst lite plats åt de långa tankarna.
•
Eftersom förhållandena i källaren var var sådana som de var är det fel att säga att valresultaten tydde på en demokratisk instinkt hos det tyska folket men rätt att säga att rädslan är starkare än hungern.
Lika fel som det är att dra några generella slutsatser om nazismens insteg hos tyskarna med ledning av bittra glosor kastade ur tyska källare, ett lika stort misstag måste det vara att nämna ordet demokrati i samband med den tyska höstens röstsiffror. Lever man på svältgränsen kämpar man inte i första hand för en demokrati utan för att avlägsna sig så långt som möjligt från denna gräns.
•
Förutsättningarna för demokrati hette inte fria val utan en förbättrad försörjningssituation, en tillvaro med hopp. Allt som gjorde denna tillvaro hopplösare: sänkta ransoneringar och som kontrast de allierade soldaternas välmåga, de slarviga demontagen där beslagtagen materiel fick ligga och rosta sönder i höstregnen, sättet att låta fem tyska familjer bli hemlösa för att bereda plats för en allierad familj och framför allt metoden att söka utrota militarism med militärregim, att försöka uppamma förakt för tyska uniformer i ett land översvämmat av allierade, allt detta bidrog också till att göra jordmånen för demokrati ofruktbarare i stället för gynnsammare, vilket senare borde ha varit ett självklart intresse.
Journalisten som backade ut ur den höstliga källaren borde med andra ord ha varit ödmjukare, ödmjuk inför lidandet, hur förskyllt det än var, därför att det förskyllda lidandet är lika tungt att bära som det oförskyllda, det känns lika mycket i magen, bröstet och fötterna, och dessa tre konkreta smärtor bör inte glömmas för den råa fläkt av bitterhet som slog upp ur en regnig tysk efterkrigshöst.
Kanske undrar nu någon om jag inte har något bättre att ta mig för än att skriva av Dagermans text. Nej, det har jag inte.
