Författare: Bodil Z

I förrgår skrev jag lite om Artur Klinaus bok ”Minsk” här. Idag tänker jag läsa ett litet utdrag ur den för er – i min översättning:

Ingen kunde köpa en utresebiljett från Lyckans Land. Rätten att resa utomlands och sedan komma tillbaka hade bara en liten grupp speciellt bemyndigade människor. I gengäld hade vi möjligheten att röra oss på den kontinent utan gränser, som stolt betecknade sig som en sjättedel av jorden. Alla dess medborgare måste resa för att rent fysiskt, med hela kroppen, uppleva det storslagna i den Nya Värld, där hundratals folk levde och smiddes samman till en ny människoras, som förr eller senare skulle tillbakavisa nationen för att i stället stolt utropa: ”Jag är medborgare i Sovjetunionen!”

Även om någon under sin barndom inte själv haft möjlighet att resa, kunde han vara säker på att han efter sin artonårsdag skulle skickas långt bort för två år för att lära känna landet. Alla – utom kvinnorna – var ålagda att gå in i armén. För det mesta blev man fraktad flera tusen kilometer till den andra änden av denna ändlösa kontinent, där den ljusa framtidens konstruktörers brödraskap smältes samman i en jättelik kittel som kallas armén.

Jag var stolt över mitt land. Det var det största, starkaste och bästa i hela världen. Det var omgivet av stater, bland vilka de flesta planerade ett krig mot oss. Jag ville inte ha något krig och kämpade för fred i hela världen. Jag minns de jättelika banderollerna som hängde från hustaken i Solstaden. Bokstäverna, som var högre än flera människor uppklättrade på varandra, skrek mot himlen: FREE-D på JOOR-D-D-D-EN…, VI ÄR FÖR FREE-D I HELA VÄ-Ä-Ä-Ä-R-L-D-E-N… Ekot kom från banderollerna på de andra taken. LÄNGE LEVE FOLKETS HJÄLTEDÅD, FOLKETS HJÄLTEDÅD ÄR ODÖDLIGT…

För mig stod det klart: Om vi blir överfallna, kommer vi att bjuda värdigt motstånd. Vi kommer att segra. Jag var stolt över vårt land, det fredligaste och lyckligaste landet i världen.

Klinaus text tar på ett skickligt sätt fram det otäckt lockande infantila och förenklande i den kommunistiska retoriken.

När jag lyssnade till den tjeckiske författaren Jaroslav Rudiš på bokmässan i Leipzig fascinerades jag av den stora och samtidigt glada energi han utstrålade. Egentligen var jag på väg någon annanstans, men jag fastnade där i Forum für kleine Sprachen – große Literaturen. Rudiš talade om sin senaste roman ”Grandhotel” (2006) som förresten redan hunnit bli film i Tjeckien. Det Rudiš berättade väckte min nyfikenhet, men eftersom romanen än så länge enbart finns på tjeckiska, så har jag inte kunnat komma åt innehållet i den på egen hand. Därför bad jag R., min man, att läsa den och det gjorde han, så nu har jag de viktigaste handlingsstråken i den klara för mig. Eftersom jag förväntar mig att romanen blir översatt till svenska inom kort, ger jag här bara en summarisk och ganska abstrakt beskrivning av innehållet. Konkret kan jag säga att det mesta utspelar sig i och kring Liberec i norra Tjeckien.

Den här trakten hade före andra världskrigets slut en stor tysk befolkning – och ännu något tidigare också en judisk. Mycket i romanen kretsar kring det komplicerade och våldsmärkta tjeckisk-tyska förhållandet. Boken handlar också om befrielse på olika plan, om sanningen och om tillhörighet. Mycket av det svåra och ibland tragiska skildras med ett slags uppstudsig humor.

Förebilden till romanens Grand Hotel är ett hotell på ett berg utanför Liberec, ett hotell med ett mycket originellt utseende:

Härom kvällen gjorde R. och jag tillsammans en översättning av en central passage i ”Grandhotel”.

Bokens fullständiga titel är ”Grandhotel – román nad mraky”, som på svenska blir ”Grandhotel – roman ovan molnen”. På omslaget finns en kort text som kan sägas vara ett slags nyckel till romanen:

Mám rád mraky, protože mraky se hýbou.
Mám rád věci v pohybu.
Možná proto, že sám se pohnout neumím.

Jag tycker om molnen, eftersom molnen rör sig.
Jag tycker om saker som rör sig.
Kanske för att jag inte själv kan komma loss.

Och nu till textstället R. valt:

Min farfar hette Fleischman. Men inte Fleischman som jag utan Václav Fleischman. Till vår stad kom han från en by som ligger nära huvudstaden för att reparera värmeelement just den sommaren när kriget slutade och människor tänkte, att de aldrig mer skulle behöva sådana saker som avlyssningssystem för flygplan.

Och han träffade henne på järnvägsstationen. Hon stod där framför biljettluckan och hon hette Hannelore Richter. Min farmor.

De såg på varandra och så hände det.

Min doktor säger, att människor inte behöver säga ett ord till varandra för att förstå varandra, för vi kommunicerar genom hjärnsignaler. Hon har recht. Farmor kunde inte ett ord på tjeckiska, farfar inte ett ord på tyska. Farmors tåg skulle avgå strax, inte ett persontåg utan ett godståg, ett sådant som man forslade hela hennes familj hem till Riket med, till Riket där hon aldrig bott, eftersom hemma för henne var här under berget. Precis som för Frans’ familj och andra familjer. De var hemma här lika mycket som tjeckiska och judiska familjer, som från samma järnvägstation med samma tåg forslats bort av tyskarna tidigare, eftersom de inte ville leva med dem.

Jag frågade farmor vad det var för väder då. Hon ville inte säga det till mig. Farmor ville inte prata om någonting över huvud taget. Hon sa bara att farfar drog ner henne från tåget. De gifte sig även om farfars föräldrar var emot det, eftersom han, en rejäl tjeckisk arbetare, visserligen med tyskt namn, gifte sig med en Tyska; det är möjligt att hon är rejäl, men hur ska man veta det, hon är ju Tyska. Och från hans hemby blev de sedan bortjagade av prästen, för här skulle inte någon komma och smutsa ner i hans kyrka. Till slut gifte de sig här i stan. Inte i kyrkan men i rådhuset.

Jaroslav Rudiš är född i Turnov i norra Tjeckien 1972 och numera bosatt i Prag. Bakom sig har han studier i tyska, historia och journalistik i Prag, Zürich och Berlin. Han är kulturredaktör vid tidningen ”Právo”, han skriver prosa, teaterstycken och sångtexter för sitt rockband ”U-Bahn”.

Hans debutroman ”Nebe pod Berlínem” (på tyska ”Der Himmel unter Berlin” i översättning av Eva Profousová) kom 2004 – en Berlinroman ur tunnelbaneperspektiv. Tillsammans med tecknaren Jaromir har Rudiš skapat seriefiguren Alois Nebel.

Med mig från Leipzig har jag en rad spännande böcker. Just nu fördjupar jag mig i ”Minsk – Sonnenstadt der Träume” av Artur Klinau, född i Minsk 1965. Han är utgivare av ”pARTisan”, den enda tidskriften för modern konst i Vitryssland idag.

Så här beskrivs boken i introduktionstexten:

Wer zum erstenmal nach Minsk kommt, ist irritiert und überwältigt von den riesigen Boulevards, den endlosen Parks mitten im Zentrum, den vielen mit sonderbarem Dekor reich verzierten Palästen.Von den Sowjets als ideale Stadt, als Verwirklichung der kommunistischen Utopie entworfen, hat Minsk sich in einen Raum des Absurden verwandelt: architektonisches Monument einer Stadt des Glücks und Ausdruck der Unmöglichkeit, es zu erlangen. Hier findet der Kampf um die Zukunft statt, die Demokratie drängt hinein, die die Errichtung einer idealen Stadt schon immer torpediert hat. Der weißrussische Künstler, Architekt und Publizist Artur Klinau porträtiert die "Sonnenstadt der Träume", erzählt vom Widerstand gegen die Diktatur Lukaschenkos und konstatiert das Verschwinden Europas in der Dämmerzone Weißrußland.

Den som för första gången kommer till Minsk blir irriterad och överväldigad av de jättelika boulevarderna, de ändlösa parkerna mitt i centrum, de många palatsen så rikt utsirade med en märklig dekor. Minsk, som av sovjetkommunisterna planerades som idealstaden, som förverkligandet av den kommunistiska utopin, har blivit till en absurditetens stad: ett arkitektoniskt monument över Lyckans stad och uttryck för omöjligheten att uppnå denna. Här äger kampen om framtiden rum, demokratin tränger in och denna har ju alltid torpederat skapandet av en idealstad. Den vitryske konstnären, arkitekten och publicist Artur Klinau porträtterar ”Drömmarna solstad”, berättar om motstånd mot Lukasjenkos diktatur och låter oss se Europa försvinna i den vitryska skymningszonen. (ungefärlig översättning)

Både titeln, stilen och delar av innehållet anknyter till Tommaso Campanellas (1568-1639) ”Solstaden”. Stilen har också stråk av legend eller saga i sig. Klinau beskriver Minsk, dess människofrämmande dimensioner, dess stora tomma rum, ljusets obarmhärtighet över dessa ytor, de långa skuggorna (här associerar han inte helt överraskande till de Chiricos måleri). Han analyserar också kommunismens huvudlösa mastodontiska grymhet genom Minsks kalla palats och monstruöst överdimensionerade och folktomma avenyer.

Här är några av fotografierna ur boken:

Operapalatset

Oktobertorget

Republikens palats

Som (haltande) jämförelse: Någon i slutet av förra sommaren gjorde jag ett inlägg här om den friulanska staden Palmanova. Jag kallade det ”Palmanova – en matematisk önskedröm” och mina associationer gick i den texten bland annat till Campanella och de Chirico. Här är några av bilderna i miniatyr:

Palmanova, veduta aerea

Palmanova

målning av Giorgio de Chirico

Luciano Laureana: La città ideale

Tommaso Campanella: La Città del Sole

På bokmässan i Leipzig samtalade Herta Müller med Ernest Wichner under rubriken ”Schreiben und Erinnern” om sitt senaste romanprojekt.

Det hela började under resan till en litteraturfestival i Lana i Südtirol i september 2002, dit Herta Müller och Ernest Wichner (båda rumänientyska författare) var inbjudna. Müller berättade för Wichner att hon hade planer på att skriva en bok om rumänientyskarnas deportation till Sovjetunionen 1945. Hennes egen mor kom att höra till de deporterade och hon fick tillbringa fem år i ett arbetsläger i det som idag är Ukraina och Hertas barndom hade i hög grad att präglats av detta moderns öde.

Müller talade om att det var svårt att hitta människor som varit med om den här förvisningen som verkligen kunde berätta sakligt och detaljerat om platser och förlopp. Hur bodde de? Vilka regler gällde i lägren? Hur skedde fångtransporterna? Hur bestraffades fångarna? Förhållandet till den inhemska befolkningen, hur var det? Kärlek och sexualitet, vad fanns det för utrymme för det? Hon sa till Wichner att hon ännu inte funnit någon som kunde besvara de här frågorna på ett tillfredsställande sätt.

I Lana träffade de Oskar Pastior (också han rumänientysk författare), som de båda kände väl sedan tidigare. Av en händelse kom Pastior att börja tala om sin tid som lägerfånge i Sovjetunionen, han hade precis som Müllers mor tillbringat fem år i olika arbetsläger där. När Müller lyssande till Pastiors berättelser, så slog det henne att hon äntligen hade funnit någon som verkligen mindes och som inte heller försökte skydda sig mot sina minnen. Först tvekade hon lite, kanske ville han vara ifred, kanske skulle han tycka att det blev en plåga, men till sist frågade hon honom om han kunde tänka sig att prata igenom sina minnen från den här tiden mera systematiskt. Han sa ja direkt utan att tveka och snart började de träffas regelbundet för dessa samtal. Efter några möten kom ett verkligt författarsamarbete i gång. De började formulera texten tillsammans.

På hösten 2003 gjorde sedan Müller, Pastior och Wichner en resa till de områden i Ukraina där Pastior suttit i arbetsläger. Vid ankomsten dit var det först oerhört svårt att få någon som helst information om platserna för de olika lägren, men så småningom hittar de två historiker som mot en mindre summa pengar säger sig vara beredda att ge dem en viss vägledning. De får veta att man efter lägrens upplösning grävt upp de dödas ben och samlat ihop dem på hemliga ställen där de sedan grävdes ner i massgravar. I NKWD-arkiven i Moskva skulle det finnas upplysningar om ungefär var vilka döda grävts ner och ville Müller, Pastior och Wichner så kunde de två historikerna hjälpa dem att ta reda på sådana fakta. Men saken tog en annan vändning när Pastior plötsligt kände igen ett av sina gamla läger i Krivoj Rog. Medan de vandrade omkring i det övergivna lägret rullades hans minnen upp undan för undan med en märklig exakthet. Müller beskriver det som om han blev ung igen, som om han blev den artonåring han var när han kom till lägret.

Vid återkomsten från Ukraina kom samarbetet in i en ny fast och texterna växte fram allt snabbare. De ”rekonstruerade det förgångna litterärt och uppfann det verklighetstroget”.

I oktober 2006 dog Pastior och Müller fortsätter nu på egen hand verket. I litteraturtidskriften ”die horen” har jag hittat några i förväg publicerade avsnitt av boken. Jag väljer den korta texten ”Hungerengel I” och snabböversätter den här till svenska:

Hungerängel I

Ja, om man hade vetat hur många år som hungerängeln skulle hemsöka (inte hemföra) oss, så hade det varit lättare. Man tänkte ju: Från och med nu för alltid. Och det var det hemska.

Sömnen, alltid med den svullna gomspenen.

Jag drömmer: Jag rider hem genom himlen på en vit gris.

Trudi Krawatzki berättar för mig: Jag drömmer när jag är vaken. Vadå, frågar jag. Att en rik, vacker, ung – det är inte nödvändigt -, säger hon, amerikansk köttkonservfabrikant blir kär i mig – det är inte nödvändigt – säger hon, köper mig fri och gifter sig med mig. Jag berättar inte min dröm för Trudi Krawatzki.

Jag berättar min dröm för Bea utan grisen: Tänk dig, säger jag, jag rider hem genom himlen på en vit hund.

Bea säger: Det går snabbare att flyga, när jag drömmer sådant, då är det en svan.

Och jag säger: När en svan skriker, låter det hest som om den var rädd bli tvångsgödd. Man hör dess svullna gomspene.