När jag lyssnade till den tjeckiske författaren Jaroslav Rudiš på bokmässan i Leipzig fascinerades jag av den stora och samtidigt glada energi han utstrålade. Egentligen var jag på väg någon annanstans, men jag fastnade där i Forum für kleine Sprachen – große Literaturen. Rudiš talade om sin senaste roman ”Grandhotel” (2006) som förresten redan hunnit bli film i Tjeckien. Det Rudiš berättade väckte min nyfikenhet, men eftersom romanen än så länge enbart finns på tjeckiska, så har jag inte kunnat komma åt innehållet i den på egen hand. Därför bad jag R., min man, att läsa den och det gjorde han, så nu har jag de viktigaste handlingsstråken i den klara för mig. Eftersom jag förväntar mig att romanen blir översatt till svenska inom kort, ger jag här bara en summarisk och ganska abstrakt beskrivning av innehållet. Konkret kan jag säga att det mesta utspelar sig i och kring Liberec i norra Tjeckien.
Den här trakten hade före andra världskrigets slut en stor tysk befolkning – och ännu något tidigare också en judisk. Mycket i romanen kretsar kring det komplicerade och våldsmärkta tjeckisk-tyska förhållandet. Boken handlar också om befrielse på olika plan, om sanningen och om tillhörighet. Mycket av det svåra och ibland tragiska skildras med ett slags uppstudsig humor.
Förebilden till romanens Grand Hotel är ett hotell på ett berg utanför Liberec, ett hotell med ett mycket originellt utseende:
Härom kvällen gjorde R. och jag tillsammans en översättning av en central passage i ”Grandhotel”.
Bokens fullständiga titel är ”Grandhotel – román nad mraky”, som på svenska blir ”Grandhotel – roman ovan molnen”. På omslaget finns en kort text som kan sägas vara ett slags nyckel till romanen:
Mám rád mraky, protože mraky se hýbou.
Mám rád věci v pohybu.
Možná proto, že sám se pohnout neumím.
Jag tycker om molnen, eftersom molnen rör sig.
Jag tycker om saker som rör sig.
Kanske för att jag inte själv kan komma loss.
Och nu till textstället R. valt:
Min farfar hette Fleischman. Men inte Fleischman som jag utan Václav Fleischman. Till vår stad kom han från en by som ligger nära huvudstaden för att reparera värmeelement just den sommaren när kriget slutade och människor tänkte, att de aldrig mer skulle behöva sådana saker som avlyssningssystem för flygplan.
Och han träffade henne på järnvägsstationen. Hon stod där framför biljettluckan och hon hette Hannelore Richter. Min farmor.
De såg på varandra och så hände det.
Min doktor säger, att människor inte behöver säga ett ord till varandra för att förstå varandra, för vi kommunicerar genom hjärnsignaler. Hon har recht. Farmor kunde inte ett ord på tjeckiska, farfar inte ett ord på tyska. Farmors tåg skulle avgå strax, inte ett persontåg utan ett godståg, ett sådant som man forslade hela hennes familj hem till Riket med, till Riket där hon aldrig bott, eftersom hemma för henne var här under berget. Precis som för Frans’ familj och andra familjer. De var hemma här lika mycket som tjeckiska och judiska familjer, som från samma järnvägstation med samma tåg forslats bort av tyskarna tidigare, eftersom de inte ville leva med dem.
Jag frågade farmor vad det var för väder då. Hon ville inte säga det till mig. Farmor ville inte prata om någonting över huvud taget. Hon sa bara att farfar drog ner henne från tåget. De gifte sig även om farfars föräldrar var emot det, eftersom han, en rejäl tjeckisk arbetare, visserligen med tyskt namn, gifte sig med en Tyska; det är möjligt att hon är rejäl, men hur ska man veta det, hon är ju Tyska. Och från hans hemby blev de sedan bortjagade av prästen, för här skulle inte någon komma och smutsa ner i hans kyrka. Till slut gifte de sig här i stan. Inte i kyrkan men i rådhuset.
Jaroslav Rudiš är född i Turnov i norra Tjeckien 1972 och numera bosatt i Prag. Bakom sig har han studier i tyska, historia och journalistik i Prag, Zürich och Berlin. Han är kulturredaktör vid tidningen ”Právo”, han skriver prosa, teaterstycken och sångtexter för sitt rockband ”U-Bahn”.
Hans debutroman ”Nebe pod Berlínem” (på tyska ”Der Himmel unter Berlin” i översättning av Eva Profousová) kom 2004 – en Berlinroman ur tunnelbaneperspektiv. Tillsammans med tecknaren Jaromir har Rudiš skapat seriefiguren Alois Nebel.
