Selly – Rossella Iannone

Idag vill jag visa er en blogg – en oerhört vacker blogg – jag hittade av en tillfällighet eller snarare via en dikt av Erich Fried. Selly heter den och den är skriven av en ung italienska som heter Rossella Iannone. Hon skriver alltså på italienska, men jag tror att man kan få ut mycket också av att bara titta på detta vackra. Här ser ni hennes ögon eller här ser hennes ögon på oss:

Rossella

Överst till höger finns två citat och mellan dem en ballettfilm där Rossella själv är en av dansarna.

Dwell in possiblity… Emily Dickinson

Si scrive, perché una vita sola non basta. Cervantes

Cervantescitatet skulle på svenska lyda ungefär ”man skriver för att ett enda liv inte är nog”. Kanske kan någon ge mig det spanska originalet också…

Rossella skriver allra mest om litteratur. Jag hittar texter om till exempel Paul Auster, Amélie Nothomb, Wislawa Szymborska, Erich Fried, Elio Vittorini, Charles Baudelaire, Roland Barthes, Hermann Hesse, Luigi Pirandello, Dostojevski, Tolstoj och Dante. Detta är alltså bara ett urval och hon började blogga i mars i år.

Jag hittar det här lilla citatet på tyska som jag inte vet var det kommer ifrån, men som griper mig:

Erinnern
das ist
vielleicht
die qualvollste Art
des Vergessens
und vielleicht
die freundlichste Art
der Linderung
dieser Qual.

Rossella skriver också om film och om dans, om ballett och hon dansar ballett – när hon inte läser och skriver…

ballettskor

Dalaborg

För första gången på länge gjorde vi härom dagen en utflykt till Dalaborg. Borgen ligger högt uppe på en udde som sticker ut i Vänern från den dalsländska sidan – på andra sidan vattnet ser man vid klart väder Kinnekulle. Och det här var en klar dag.

borgen 1

Jag läste – som jag säkert gjorde förra gången också – på en liten skylt intill fästningen, att borgen byggdes 1304 av två söner till Magnus Ladulås, hertigarna Erik och Valdemar. Så vitt jag kunde se så har man restaurerat murarna sedan vi sist var här. Kanske beror det att man sedan några år firar en medeltidsfest här i början av juni.

borgen 2

Det bästa med Dalaborg är egentligen själva platsen, den höga udden med den långa blicken över vattnet. Jag förstår precis varför man valde att bygga borgen just här.

Vänerblick

Tallarna överst på åsen verkar nå upp till himlen.

tall

Går man lite nedåt från den högsta punkten kommer man in i en lockande trädvärld som är både skyddad och öppen.

bland träd

Labyrint

Nej, jag syftar inte på det där tjeckiska bokförlaget, som försöker med att reading is sexy, fast det är förstås där labyrintfunderandet tog fart. Ordet ”labyrint” verkar finnas i en nästan identisk form i en rad europeiska språk, fast de flesta språk också har en inhemsk variant som lever undanskymd av det här märkliga ordet som på någon vis verkar avbilda det hemlighetsfulla i labyrintens vindlingar. ”Labyrint” är ursprungligen ett grekiskt ord, fast ursprungligen är kanske inte rätt ord för ”labyrint” går, antas det, tillbaka på ett kretensiskt ord från förindoeuropeisk tid.

Idén om labyrinten har fascinerat oss människor sedan urtid. För den blicken och tanken bort från vår dödlighet, från den ”raka” vägen från födelse till död? Eller ger den oss kontakt med vårt undermedvetna? Om man vandrar om kring i en så kallad trädgårdslabyrint – det har nog många av oss gjort – bärs man av instinkten snarare än av den analytiska tanken. Och man är skyddad av labyrinten, fast kanske också hotad, men på ett milt sätt, man kan ju inte ramla ut, för alla vägar leder ju egentligen inåt. I en labyrint råder framför allt centripetalkraften.

Jag har tittat på lite bilder på labyrinter, många föreställer trädgårdar, ofta vackra med just det där inåtsuget, men den bild som kanske grep mig mest var den här på sätt och vis ganska oansenliga:

Ser den inte ut som en stiliserad avbildning av en hjärna? Är labyrinten kanske just en bild av hjärnan, dess nästan obegränsade möjligheter och omöjligheter, dess irrgångar och gömslen. Ur den kommer vi aldrig ut.

Till sist den här fingerlabyrintenten från år 2000, modern och uråldrig, en stram schematisk avbildning av vår bundenhet vid här och nu i alla tider. Med fingret kan vi följa skåran varv efter varv, hit, dit, runt, alltid in, kanske någon gång ut, sedan in igen.

Reading is sexy

reading is sexy

Det tjeckiska bokförlaget Labyrint försöker alltså locka till läsning så här: Reading is sexy. Sträcker sig den unga kvinnan på bilden efter en bok? Nej, det kan vi nog vara ganska överens om att hon inte gör. Är det kanske i stället så att det är hon som är boken? Böcker är som hon – alltså vill man läsa eller alltså vill män läsa.

Längst uppe i vänstra hörnet på bilden finns en textrad, som inte blivit riktigt tydlig på mitt foto. Den lilla textraden lyder så här: ”*La lettura è sexy, Umberto Eco”. Och som ni ser så följs ”Reading is sexy” av en asterix. Aha, det är alltså Umberto Eco som sagt det där, ja, då…

Stilleben med frihet

På bokmässan i Leipzig besökte jag bland annat Lettiskt Litteraturcentrums monter och talade en stund med Janis Oga som förestår detta centrum. Därifrån fick jag bland annat med mig ett litet häfte som innehåller en liten provkarta på nyutkommen lettisk kortprosa och prosadikt i tysk översättning:

Kurzprosa

Jag väljer en liten text av Inga Ābele – på Janis’ inrådan – som ett litet smakprov ur häftet. Inga Ābele är född i Riga 1972. Hon har studerat biologi och varit hästtränare. 1997-2001 läste hon dramaturgi vid den lettiska kulturakademin. 2007 blev hon stipendiat vid ”Junge Akademie der Künste” i Berlin.

Översättningen från lettiskan till tyska är gjord av Matthias Knoll. Jag är väl medveten om det prekära i att översätta på en omväg via ett annat språk, men i undantagsfall tycker jag att man kan göra det, om inte annat så för att visa på texter som kan vara intressanta, texter som kanske borde översättas ”på riktigt”.

Stilleben med frihet

Kattögon. Regnvåt hundpäls. Fågelrop före åskvädret. Din kärleksfulla blick. Barnets andetag. Allting allt tydligare, med skarpare konturer som en skugga i middagssolen. Ibland känslan av att sitta i en fälla. Sedan med Guds hjälp en djupborrning ända in i världens kokande inälvor. Men allting blir allt tydligare, klandra mig inte, om jag på kvällarna drar på mig tiggardräkten och stryker längs gatorna för att älska främmande hus. Locka mig inte med nöjen, när jag stirrar in i glöden och klockan makligt ritar in årstiderna i ansiktet. Det blir allt mindre plats i min hud. För vad det vara må. Uppmana mig inte att följa med, när jag binder håret till en hästsvans och vänder blicken åt sidan. För ni kan inte nå mig längre – varken på det ena eller andra sättet.

IA