Min spanska har varit bra mycket mer rörlig och ordrik än den är nu. Det är alltid tråkigt när ett språk hasar ner bakom horisonten. För att rädda skuggan av min spanska, ja, för att kanske till och med blåsa lite liv i den har jag bestämt mig för att genomföra ett litet läsprojekt. För ungefär ett år sedan läste jag en kortroman av den spanska författarinnan Elia Barceló i svensk översättning, som för övrigt är gjord av Ulf Eriksson. Romanen heter på spanska ”El secreto del orfebre” och den svenska översättningen har fått namnet ”Guldsmedens hemlighet”. Som ni kan se i texten här tyckte jag mycket om den och jag minns att jag redan då funderade på om jag inte skulle kunna läsa den på spanska. Och nu har det blivit dags – ”El secreto del orfebre” ligger här bredvid ”Guldsmedens hemlighet”. Jag tänker läsa originalversionen, men varje gång jag fastnar – och det kommer jag säkert att gör rätt många gånger – tänker jag läsa stycket i den svenska versionen, innan jag återvänder till originalet och ger mig en ny chans att förstå.
Så här börjar originalet:
Las cuatro de la mañana. Últimos de diciembre.
Escribo ahora para mí, a mano, con mi menuda letra de orfebre, en este piso recién alquilado, semivacío, mientras la nieve cae mansamente tras de los cristales sobre esta calle Clinton en la que ya no suena la música de la que hablaba Cohen. Escribo para mí. No hay nadie más. No hay nadie más ahora que no está Celia.
He consumido tres cigarrillos buscando las palabras, el principio, el arranque de esta historia que hoy me cuento, pero ¿dónde encontrarlo? ¿Cómo? ¿Cómo, si no hay principio, y el final que marcó mi vida, ese final de hace tantos años, está apenas a seis días de esta madrugada neoyorquina?
Los recuerdos acuden enfurecidos, luchando por imponerse al desorden de mi mente, y se confunden en un magma vidriado que apenas deja entrever los contornos de lo que fue.
Och här då den svenska översättningen:
Fyra på morgonen. De sista dagarna i december.
Jag skriver till mig själv, för hand med mikroskopisk guldsmedsstil i denna nyligen hyrda, ännu halvtomma lägenhet medan snön mjukt faller på andra sidan fönstren över Clinton Street där musiken Leonard Cohen talade om inte längre ljuder. Jag skriver för mig. Det finns ingen annan. Det finns ingen annan nu när Celia är borta.
Jag har förbrukat tre cigaretter bara under sökandet efter de första orden, själva inledningen till denna historia som jag nu berättar för mig själv, men var skall jag finna den? Hur? Hur, om det nu finns någon början och om det slut som präglade mitt liv, detta slut för så många år sedan, ligger på knappt sex dagars avstånd från den tidiga morgonen i New York?
Minnena infinner sig rasande, de kämpar för att ta kontroll över mitt medvetandes oreda och förblandas till en glasaktig magma där det förflutnas omgivning nätt och jämt kan urskiljas.
