Ett läsexperiment

Min spanska har varit bra mycket mer rörlig och ordrik än den är nu. Det är alltid tråkigt när ett språk hasar ner bakom horisonten. För att rädda skuggan av min spanska, ja, för att kanske till och med blåsa lite liv i den har jag bestämt mig för att genomföra ett litet läsprojekt. För ungefär ett år sedan läste jag en kortroman av den spanska författarinnan Elia Barceló i svensk översättning, som för övrigt är gjord av Ulf Eriksson. Romanen heter på spanska ”El secreto del orfebre” och den svenska översättningen har fått namnet ”Guldsmedens hemlighet”. Som ni kan se i texten här tyckte jag mycket om den och jag minns att jag redan då funderade på om jag inte skulle kunna läsa den på spanska. Och nu har det blivit dags – ”El secreto del orfebre” ligger här bredvid ”Guldsmedens hemlighet”. Jag tänker läsa originalversionen, men varje gång jag fastnar – och det kommer jag säkert att gör rätt många gånger – tänker jag läsa stycket i den svenska versionen, innan jag återvänder till originalet och ger mig en ny chans att förstå.

orfebre

Så här börjar originalet:

Las cuatro de la mañana. Últimos de diciembre.

Escribo ahora para mí, a mano, con mi menuda letra de orfebre, en este piso recién alquilado, semivacío, mientras la nieve cae mansamente tras de los cristales sobre esta calle Clinton en la que ya no suena la música de la que hablaba Cohen. Escribo para mí. No hay nadie más. No hay nadie más ahora que no está Celia.

He consumido tres cigarrillos buscando las palabras, el principio, el arranque de esta historia que hoy me cuento, pero ¿dónde encontrarlo? ¿Cómo? ¿Cómo, si no hay principio, y el final que marcó mi vida, ese final de hace tantos años, está apenas a seis días de esta madrugada neoyorquina?

Los recuerdos acuden enfurecidos, luchando por imponerse al desorden de mi mente, y se confunden en un magma vidriado que apenas deja entrever los contornos de lo que fue.

guldsmed

Och här då den svenska översättningen:

Fyra på morgonen. De sista dagarna i december.

Jag skriver till mig själv, för hand med mikroskopisk guldsmedsstil i denna nyligen hyrda, ännu halvtomma lägenhet medan snön mjukt faller på andra sidan fönstren över Clinton Street där musiken Leonard Cohen talade om inte längre ljuder. Jag skriver för mig. Det finns ingen annan. Det finns ingen annan nu när Celia är borta.

Jag har förbrukat tre cigaretter bara under sökandet efter de första orden, själva inledningen till denna historia som jag nu berättar för mig själv, men var skall jag finna den? Hur? Hur, om det nu finns någon början och om det slut som präglade mitt liv, detta slut för så många år sedan, ligger på knappt sex dagars avstånd från den tidiga morgonen i New York?

Minnena infinner sig rasande, de kämpar för att ta kontroll över mitt medvetandes oreda och förblandas till en glasaktig magma där det förflutnas omgivning nätt och jämt kan urskiljas.

Varför gör inte unga människor revolt mot detta gigantiska slöseri med deras tid?

Under ett antal år var jag anställd vid ett gymnasium och sedan var jag anställd vid en högskola i ett antal år. Under en tid någonstans i mitten av denna ”epok” hade jag två dryga halvtidstjänster. Jag har alltid tyckt om att undervisa, men både skolan och högskolan har med åren kommit att syssla uppseendeväckande mycket med helt andra saker och läraryrket har kommit att bli en underlig form av mångsyssleri med komponenter som administration, konfererande, pappersexercerande, utvärderande (av kurser, regler och vad det nu är), ”själavårdande”, handledande och en snutt undervisning och bedömning av elevers eller studenters prestationer.

Just nu undervisar jag två grupper i italienska på ett gymnasium. Jag gör inget annat än detta på den här skolan och jag får bara betalt för precis de lektioner jag håller – faller en lektion bort så faller pengarna bort. Detta är mitt eget val (under resten av veckan arbetar jag med annat) och jag trivs med det. Fast det finns ändå saker som stör mig. Det är som om arbetsmoralen eller arbetsviljan hos en ansenlig del av eleverna håller på att sjunka ihop till något som närmar sig ett intet. På ett gymnasium i grannstaden har man numera läxfri skola som ”policy” även om en del av lärarna bryter emot detta. På det gymnasium där jag själv arbetar hade man läxfri skola på förslag för några år sedan, men lärarna gick inte med på det.

”Uppifrån” – från lärarhögskolor och skolledningar och kanske ytterligare någonstans ifrån – kommer destruktiva förslag om att göra allt lätt och lustbetonat, inga läxor, inga verkliga ansträngningar ska få finnas. Är det då konstigt om många av eleverna, som säkert har mycket annat i huvudet än skolan, låter sig lockas att göra mindre och mindre? Nej – och ändå ja. Var och en är utrustad med en fri vilja, unga människor kan vara mycket målinriktade och att kämpa för sina mål hör väl ungdomen till mer än någon annan ålder. Varför gör inte unga människor revolt mot detta gigantiska slöseri med deras tid, deras ungdom, deras enda skolgång? Varför låter de sig invaggas i detta att det nog ändå ordnar sig sedan, att det är onödigt att anstränga sig? Varför står ansträngningen och det målinriktade arbetet så lågt i kurs? Och vem gagnar detta? Och varför ska man alls gå på gymnasiet om man inte tar skolarbetet på allvar? För att det inte finns några alternativ?

PS Igår gjorde jag en liten undersökning i en av mina grupper. Jag lät alla skriva på en lapp hur mycket tid de ägnade åt läxläsning i italienska (det är det ämne jag undervisar dem i) i veckan. Ingen fick titta vad den andre skrev och jag tittade inte på vem som skrev vilken siffra. Resultatet för tjugotvå närvarande elever blev i minuter:

120, 120, 90, 60, 30, 25, 25, 25, 15, 15, 15, 10, 7, 7, 7, 5, 5, 5, 3, 3, 3, 0.

Herta Müller – Kleistpriset

Här i huset finns en liten essäsamling av Herta Müller som heter ”Hunger und Seide” (Hunger och siden). Den kom 1995 och så vitt jag vet finns den inte i svensk översättning. Början av baksidetexten lyder så här: ”Essäer om makt och motstånd i en diktatur, om sanning och lögn, uppriktighet och bedrägeri.”

bok

Allra först i boken finns det tal Herta Müller höll när tilldelades Kleist-priset 1994. Talets rubrik är ”Von der gebrechlichen Einrichtung der Welt” (ungefär ”Om världens bräcklighet” eller närmare grundtexten "Om världens bräckliga konstruktion") och det pekar på ett nästan övertydligt sätt tillbaka på Kleist och hans världsbild. I hans novell ”Die Marquise von O…” finns alldeles i slutet i stort sett samma ordalydelse: ”Er fing, da sein Gefühl ihm sagte, daß ihm von allen Seiten, um DER GEBRECHLICHEN EINRICHTUNG DER WELT WILLEN, verziehen sei, seine Bewerbung um die Gräfin, seine Gemahlin, von neuem an, erhielt, nach Verlauf eines Jahres, ein zweites Jawort von ihr, und auch eine zweite Hochzeit ward gefeiert, froher, als die erste, nach deren Abschluß die ganze Familie nach V… hinauszog.” (Ursäkta, Kleists meningar tar inte slut i första taget.) Och någonstans mitt i samma novell finns en mycket närliggande variant på denna formulering: ”Ihr Verstand, stark genug, in ihrer sonderbaren Lage nicht zu reißen, gab sich ganz unter der großen, heiligen und UNERKLÄRLICHEN EINRICHTUNG DER WELT gefangen.” Men dessa två exempel är egentligen bara toppen av det kleistska isberget – föreställningen om tillvarons bräcklighet och obegriplighet andas egentligen ur varje rad Kleist skrivit.

Nå, under den här rubriken talade Herta Müller om livets oförklarligheter, om livets grymma oförklarligheter. På ett ställe kommer hon in på växternas exploatering i diktaturer:

Inte ens växterna fanns till för sig själva. De levande stängslen av thuja och gran växte runt maktens hus. Också där förblev de ständigt gröna. De beskyddade något som var outhärdligt för de flesta människorna i landet. De hade gått över från växterna sida till statens. Och inte bara de, också de röda nejlikorna, också de röda rosorna. De räckte fram färger, former, dofter och smyckade makten med dem. De mäktiga hade visserligen missbrukat växterna, men bara för att dessa hade egenskaper som lät sig missbrukas. Härskare har en känsla för sådant. Det som de erövrade för sina syften, kunde inte längre komma i fråga för mig. Och det de bekämpade, blev mig kärt. Jag hade egentligen inte längre någon möjlighet att välja de människor och ting som jag tycker om. Jag kunde bara gripa efter det som de härskande ännu inte hade tagit. Det var en utgångspunkt, det var till och med den enda.

När Ceauşescu flögs eller kördes till sina otaliga arbetsbesök runt om i landet, måste bönderna mödosamt plocka bort all vallmo från vetefälten. Härskaren, som med sin person representerade mer än ett folk, han blev nervös när han såg vallmo, sas det. När han besökte ett kollektivjordbruk tvättades korna med tvättmedel. Men om man genom den rena fällen såg alla benen, för att kropparna var så magra, så gömde man korna. För alla härskarens besök fanns det en välnärd hjord, som strax innan han anlände placerades i hagen. Folk kallade de här korna presidentkor. De var vana vid de många transporterna, de klarade de otaliga omflyttningarna bra. Man kunde ställa upp dem var som helst: de stod där gemytligt under himlen och tuggade genast i sig av gräset, ett gräs de aldrig sett förut. I städerna på sensommaren sprutade man grön färg på lindarnas första gula löv, när Ceauşescu kom.

I slutet av talet säger Herta Müller:

Det är fortfarande så som Kleist säger: På framsidan är ”paradiset tillbommat” och ”vi måste resa världen runt för att se om det kanske finns en öppning någonstans på baksidan”. Ja, det måste vi. Men i de fall där framsidan befinner sig i en diktatur, kan det inte finnas någon öppning på baksidan.

Imants Ziedonis: Epifani

![häfte](/wp-content/PICT6/PICT6606.jpg @alignright)I ett av häftena med smakprov på nyare lettisk litteratur som jag fick med mig från Lettiskt litteraturcentrum på bokmässan i Leipzig har jag hittat några prosadikter av Imants Ziedonis (född 1933) med den samlande titeln ”Epiphanien” (i häftet är alla texter översatta från lettiska till tyska). Jag skriver av den första här:

• • •

Versprich mir nichts Großes! Ich brauche es nicht. Siehst du die kleine Zündholzschachtel? Hier wohne ich.

Du kannst deine Sachen holen und zu mir ziehen. Und wenn die Welt in ihrer Größe uns nicht anerkennen will, so bitten wir Adam und Eva, uns nicht gezeugt zu haben.

Siehst du den kleinen Ring hier? In ihm wohne ich. Ich lege ihn auf einen Stein und setze mich hinein. Du kannst dein Fernglas nehmen und zu mir kommen. Setz dich im Ring an meine Seite und schau in die Ferne. Sind es nicht unsere Namen, die am Himmelsrand leuchten?

Versprich mir aber, wenn du kommst, nichts Großes mitzunehmen. Laß die großen Schuhe zurück, an denen sich die Füße wund reiben, und laß den großen Planeten draußen, denn für ihn ist hier kein Platz.

Ich denke nur an das Staubkorn, in das ich Leben einhauchen muß, an das winzige Leben in diesem kleinen Ring.

Jag översätter den tyska texten (av J. Bernstein) till svenska:

Lova mig inget stort! Jag behöver det inte. Ser du den lilla tändsticksasken? Här bor jag.

Du kan hämta dina saker och flytta in hos mig. Och om världen i sin väldighet inte vill godta oss, så ber vi Adam och Eva om att inte ha avlat oss.

Ser du den lilla ringen här? I den bor jag. Jag lägger den på en sten och sätter mig i den. Du kan ta din kikare och komma till mig. Sätt dig i ringen vid min sida och vänd blicken mot fjärran. Är det inte våra namn som lyser där vid himlaranden?

Men lova mig att inte ta med något stort när du kommer. Lämna kvar de stora skorna som fötterna skavs såriga av och lämna den stora planeten utanför, ty för den finns det ingen plats här.

Jag tänker bara på stoftkornet som jag måste blåsa liv i, på det lilla lilla livet i den här lilla ringen.

Ziedonis