Det här är en historia jag inte tänker berätta, men, vem vet, kanske någon annan hittar orden till detta lilla rotdrama:
Författare: Bodil Z
Nyfikna gränden
I somras i Vrchlabí i Krkonoše (Riesengebirge) köpte jag mina jukort. Alla är målade av Jiří Škopek och motiven är hämtade dels från Vrchlabí dels från Jilemnice, som inte ligger så långt därifrån. På det lilla kartutsnittet här bredvid hittar ni båda städerna och den lila linjen är gränsen mellan Tjeckien och Polen. Bäst av Škopeks bilder tyckte jag om ”Nyfikna gränden” – ”Neugierige Gasse” – ”Zvědavá ulička” i Jilemnice. Här kan ni se den med sin snövandrare:
Zvědavá ulička v Jilemnici
Samma gränd någon gång under andra hälften 1800-talet:
Och så här ser ”Nyfikna gränden” ut idag:
Här är en länk till gränden om någon skulle vara, ja, ni vet vad.
Jesus i Bad Reichenhall
Den lilla staden Bad Reichenhall i det allra sydöstligaste hörnet av Bayern, Berchtesgadener Land, ligger i en dal eller en gryta mellan höga vackra berg. Ett av dem heter Predigtstuhl – predikstolen – och dit upp går det en linbana. Egentligen är det inget särskilt varken med Bad Reichenhall eller Predigtstuhl eller de andra bergen runt omkring utom att det är hisnande vackert här, vackert och samtidigt – när man kommer ner ur den vildaste bergvärlden – idylliskt.
Säkert strömmar det mängder av turister hit, både sommar och vinter, men nu har någon kommit på att detta inte är nog. En Jättejesus – 55 meter hög, högre än Kristusstatyn på Sockertoppen i Rio – ska placeras högt högt uppe, strax under predikstolens topp. Folk i staden säger nej, de flesta i alla fall, men ännu vet ingen hur historien ska sluta.
•
Historien – som tyvärr är sann – och bilderna är hämtade från Salzblog.
Bland blommor i Valle Brembana
Under sommarens vandringar i bergen ovanför Valle Brembana tog jag många bilder på blommor. Lite planlöst och ganska ovetande gjorde jag det, enbart ledd av vad jag tyckte var vackert eller såg spännande ut.
Upp mot topparna på de här egentligen inte särskilt höga bergen – lite över 2000 meter är de väl – växer alprosen i riktiga snår, nästan som en liten buske:
På ängarna under topparna är brandliljan den blomma som lyser starkast. Likt en drottning höjer sig över alla de andra blomstren:
Lite längre ner på bergssidorna i skuggan av kastanjeträden (äkta kastanj) och järnekarna håller ciclamino selvatico (vildcyklamen) till i halvdunklet:
Men var som helst längs stigarna kan man se hundstjärnan blänka vit mot det svarta:
Federico García Lorca: Alba
Alba
Campanas de Córdoba
en la madrugada.
Campanas de amanecer
en Granada.
Os sienten todas las muchachas
que lloran a la tierna
soleá enlutada.
Las muchachas,
de Andalucía la alta
y la baja.
Las niñas de España,
de pie menudo
y temblorosas faldas,
que han llenado de luces
las encrucijadas.
¡Oh, campanas de Córdoba
en la madrugada,
y oh, campanas de amanecer
en Granada!
Federico García Lorca (Poema del Cante Jondo)
Lorca var min vinterpoet förra året och nu läser jag honom igen. Den glödande blödande rösten under Andaluciens höga allblå himlen blir till ett behov i den här kalla mörkvita tiden. Redan i denna tidiga diktmorgon känner man hur det bländande ljuset strömmar in.
Förra vinterns Lorcadikter här: Preciosa y el aire, Pueblo, Y después, De profundis
•
PS Jag är tillbaka här på söndag.