Författare: Bodil Z

På tåget mellan Vänersborg och Göteborg: Från fönstret ser jag en första strimma av älvens vatten. Jag har min bok – ”Ach Glück” av Monika Maron – uppslagen på sidan 37:

Er schob die letzten Krümel des Mohnkuchens mit dem Zeigefinger auf den Löffel, überlegte, ob er einen zweiten bestellen sollte oder vielleicht lieber Spiegeleier wie die karamellhäutige Schönheit vom Tisch gegenüber, die so anmutig die kleinen Eiweißläppchen zwischen ihre rosigen Lippen schob, als würde sie dabei für eine Hühnerei-Reklame gefilmt.

Plötsligt kastas jag ur min läsarvärld av en gräll, ljudstark röst. En person, det verkar vara en kvinna, fast jag ser henne inte, nå, personen är dold bakom ryggen på sätet framför – och ”sitter inte vid skrivbordet” men ”har samtidigt fyra ärenden att bolla med i luften”. Hon sänker rösten lite, men min uppmärksamhet är infångad: ”vi provar det här för första gången nu – orora dig inte – det är min erfarenhet att det brukar fungera”.

”Första gången, det brukar fungera”, tänker jag irriterat och ser ut genom fönstret. Göta älv flyter stilla och mäktig i den grå förmiddagen – förbi de små industrierna som ligger uppradade längs älvstranden. Ängarna vid vattnet är vintergula, ljuset är mörkvitt och tungt. Jag blundar och drömmer.

Jag öppnar ögonen igen och läser vidare.

Er legte seinen Arm auch manchmal um die Schulter einer Frau, freundschaftlich oder sogar als Zitat eines früheren Begehrens.

”Als Zitat eines früheren Begehrens”, fastnar jag i texten och låter blicken glida ut över älven än en gång…

Mitt första tydliga minne av en järnek är från en av min barndoms skolvägar. Alldeles vid staketet stod den där, alltid lika djupgrön med blanka liksom buktande blad med taggar längs kanterna. Jag minns inte om jag någonsin såg några röda bär på den här järneken, men jag vet att jag då och då plockade ett blad och tog med mig det hem och sedan låg det där på mitt smala skrivbord och torkade tills det blev alldeles sprött.

En gång berättade någon för mig att man gör schackpjäser av järnek, de vita figurerna alltså, men jag kunde bara tänka på bladen och de var ju så gröna.

När jag sedan bytte skola försvann järneken ur mitt medvetande och jag såg den under många år bara i stiliserad form som böljande girlander av taggiga mörkgröna blad med med små knippen av knallröda bär inplacerade med jämna avstånd – på julklappspapper eller julservetter.

Den här sommaren återsåg jag järneken eller egentligen träffade jag den för första gången på riktigt. Det var i Valle Brembana strax norr om Bergamo (ja, jag vet att jag redan pratat mycket om den dalen här). Under mina vandringar gick jag ofta genom skogar av agrifoglio (och äkta kastanj), så heter järneken på italienska, fast några säger ”aquifoglio” och när jag fann det latinska namnet, ”ilex aquifolium”, slog det mig att ”agrifoglio” nog måste vara ett exempel på en sådan där intressant folketymologisk omvandling som alla språk vimlar av. I järneksskogarna silar ljuset in på ett mycket speciellt sätt och blir till ett slags blänkande halvmörker för att bladen är så mörka, blanka och glänsande. Det är inte lätt att fotografera där, inte med min kamera i alla fall, så jag fick ta mina bilder på ställen där träden växte glesare:

Eller så fick jag gå helt nära inpå dem: