Författare: Bodil Z

Jag tar fram Hellmut von Cubes ”Tierskizzenbüchlein” igen. Tidigare har jag läst om nattfjärilarna, ödlan och fladdermössen för er. Den här dagen vill jag visa en liten berättelse – i original och i min översättning – om kråkåret eller året i kråkans tecken:

Die Krähen

Im Frühling sind die Krähen für uns etwas ganz Gewöhnliches, manchmal Ärgerliches. Zu Dutzenden stolzieren und hacken sie wie eine Art Polizei auf den frischgepflügten Äckern herum. Nähert sich jemand, fliegen sie träge auf und wechseln den Tatort. Ihr Krächzen durchschneidet den Jubel ringsum. Sommers verlieren sie sich in der Fülle. Sie werden immer unwichtiger, bis jeder sie übersieht. Erst im Herbst heben sie sich wieder ab. Je mehr Blätter fallen, je mehr Wiesen abgegrast sind, je mehr Felder die Stoppeln zeigen, desto schwärzer werden die Krähen. Überall krächzen sie in den Tonarten des Abschieds, sie rufen das Naßkalte, die Winde aus Nordwest ins leere Land, der späte Herbst schließlich hat ihre Stimme.

Aber erst mitten im Winter zeigen sie ihre ganze Macht. Das geschieht selten, nur an einigen Nachmittagen, kurz vor der Dämmerung. Tief verschneit muß das Dorf sein, undurchdringlich grau der Himmel. Die kleinen Vögel müssen schon fort sein vom Futterhäuschen, die Straßen irgendwohin führen in die versunkene Welt. Nichts darf zu hören sein, nur das dunkle Glucksen des Bachs. Dann kommen die Krähen. Zwei, drei, fünf – hoch in der Luft. Mit gleichmäßigen, schlappen Flügelschlägen ziehen sie über die Hügel dem Waldrand zu. Und aus ihrem entfernten Krächzen tönt weithin die Verlorenheit und der Sieg alles Lebendigen.

Kråkorna

På våren är kråkorna för oss något alldeles vanligt, ibland störande. Dussinvis stegar de fram och hackar runt på de nyplöjda åkrarna som ett slags poliser. Om någon närmar sig, flyger de lojt iväg och söker upp en annan brottsplats. Deras kraxande skär rakt igenom jublet omkring dem. Sommartid försvinner de i vimlet. De blir undan för undan allt obetydligare, tills ingen lägger märke till dem längre. Först på hösten avtecknar de sig åter mot mängden. Ju fler löv som faller, ju fler ängar som betas av, ju fler fält som blir till stubbåkrar, desto svartare blir kråkorna. Överallt kraxar de i avskedets tonarter, de kallar det isvåta och vindarna från nordväst in i det tomma landet, den sena hösten till sist talar med deras röst.

Men först mitt i vintern visar de sin fulla makt. Det händer sällan, bara under vissa sena eftermiddagar kort före skymningen. Helt snötäckt måste byn vara och himlen ogenomträngligt grå. Småfåglarna måste redan ha lämnat fågelborden och vägarna för in i en svunnen värld. Ingenting hörs, bara det dunkla kluckandet från bäcken. Då kommer kråkorna. Två, tre, fem – högt uppe i luften. Med regelbundna, slappa vingslag drar de över kullen bort mot skogsbrynet. Och ur deras avlägsna kraxande ljuder vida omkring allt levandes undergång och seger.

För inte så länge sedan satt jag och bläddrade i den lilla boken ”Klara Johanson – minnesbilder från Halmstad” (en del av de här små Halmstadsbetraktelserna finns också i ”Det speglade livet” och kanske i någon annan av de större Klara Johanson-volymerna, men inte den jag tänker visa er nu) och stannade då vid en passage där Klara berättar om ett minne från skoltiden. Vi dyker rakt in i texten:

…Ty den beundrade föreståndarinnan för flickläroverket, ett pedagogiskt och organisatoriskt geni som borde ha stått i spetsen för hela svenska skolväsendet, inskärpte hos sina elever termin efter termin med morgonbönens solennitet Guds elfte bud för Halmstadsborna: Du skall minst en gång om dagen gå till havet.

Vist och storslaget som detta bud var trotsade jag det oftare än det flesta, och det var säkerligen portens fel. Att genomskrida dess högtidliga valvdunkel tycktes mig den sannskyldiga invigningen till en välsignad utflykt, och så drogs jag åt norr, liksom luftsynerna över Stora torg lockade Fredrik Vetterlund västerut. Dragvägens trafikerade stråk med sin tredubbla rad av resliga vimplade master och vemodiga handklaverslåtar från däcken i skymningsfallet tjusade mig aldrig innerligt som Galgbergets barrdoftande djupgröna ensligheter och breda ljungsträckor öppna för ett brännande solflöde som pressade ut ur den fagra blommattan en russtark och kryddad parfym. Berget hade kusligt rykte, gamla rövarhistorier hölls friska av omtänksamma målsmän – det hindrade inte ett olydigt barn att frimodigt njuta av sitt fantastiska liv i denna betagande ödefrid.

Norreport

Norreport, Galgberget och stigen utmed Nissan – Halmstad inlandssida, var Klaras innersta och käraste Halmstad. Ändå låter hon föreståndarinnans elfte bud om det dagliga besöket vid havet klinga starkt och liksom tvingande. Detta kunde hon göra eftersom hennes eget ”motbud” hade samma tyngd och övertygelsegrad som föreståndarinnans och egentligen betydde samma sak – att vi varje dag bör besöka en ”helig plats”. Om det är havet, skogen, floden eller någon plats i vårt inre är inte det viktiga.

.

Här finns länkarna till mina två mest centrala Klara Johanson-sidor:

Försök till ett porträtt av Klara Johanson

Klara Johanson igen – en textsammanställning

.

Tillägg – hämtat ur kommentarflätan nedanför den här dagens text:

Klara Johanson – Hallands Minerva – borde hedras med ett minnesmärke av större dignitet än den lilla plakett som är fäst på väggen till hennes barndomshem på Storgatan 41. Jag vill föreslå att Sigrid Fridmans byst av KJ från 1924, som förvaras på Halmstads bibliotek, i stället placerades på en stenpelare intill väggen på Storgatan 41 som en icke oäven motvikt till åbäket “91:an Karlsson”, som figurerar mitt på Storgatan.
För övrigt kan nämnas att Sigrid Fridman är en betydande konstnär som bl.a. har skapat statyer av Fredrika Bremer och Ellen Key samt Kentauren, samtliga i Stockholm.
Per Ivar Nilsson
Varberg

Alldeles nyss läste jag en artikel om estnisk poesi av Michel Ekman i SvD:s kulturdel, en artikel som sträcker sig över nästan ett helt tidningsuppslag. Flera av de poeter som tas upp i den här texten har jag haft på besök av under pausträdet i höstas: Doris Kareva, Hella Wuolijoki och fs. Men jag ska inte tala om estnisk poesi nu, det ett litet sidospår i texten som fått mig att reagera. Så här står det – inneslutet i en parentes – apropå att det är det lilla förlaget ellerströms som givit ut de flesta av böckerna som behandlas i artikeln:

Är ni förvånade över att stora förlag som Bonniers och Norstedts inte är med och drar sitt strå till stacken? Då har ni inte följt med i svensk bokutgivning på länge.

Egentligen är det märkligt att de stora, ekonomiskt starka förlagen i Sverige nästan bara ger ut standardiserade bestsellers från främst det anglosaxiska språkområdet – och så gott som helt har släppt den smalare, egensinnigare och mer nyskapande litteraturen. Eller är det möjligen så att de just därför är stora och ekonomiskt starka? Eller – om vi vänder på kakan – är det ett tecken på att de stora förlagen är på väg ut och att det vi ser nu är de första stegen i en förfallsprocess? Bokförlag som inte längre är intresserade av litteratur kanske av ett slags naturnödvändighet så småningom söker sig andra uppgifter än just utgivning av böcker.

PS Här är länken till hela Michel Ekmans text.