en hälsning till eller från fårhimlen i Classe
Författare: Bodil Z
Venzone: Friuli
Språkligt är Friuli (eller Friuli-Venezia Giulia) ett slags Europa i miniatyr. Här finns alla de tre stora europeiska språkfamiljerna representerade. Det romanska, det slaviska och det germanska lever här i flera olika varianter. Och när det gäller landskapet så är variationen också stor: här finns hav, sandstränder och klippor, slätter och höga alptoppar. (Och det lär vara så att var fjärde stol i världen tillverkas här.)
Långt upp i norr eller nordost, mellan Gemona del Friuli och Resiutta, ligger den lilla staden Venzone omgiven av sin medeltida stadsmur. Här har genom tiderna både kelter, romare och olika germanska stammar satt sina spår. Stadens namn, då i formen Clause di Abintione, finns för första gången dokumenterat år 923. Stadsmuren färdigställdes 1258 under ledning av Glizoio di Mels. Staden hörde i århundraden till Republiken Venedig och under en kortare tid i början av 1800-talet sorterade den under Österrike. 1866 kom den att införlivas i det nybildade italienska kungariket. 1976 nästan totalförstördes den av en jordbävning som drabbade en stor del av det inre av Friuli. Men staden har återuppbyggts på ett i det närmaste perfekt sätt. Jag hörde någon, som inte är från Venzone, säga, kanske med ett stänk av avund i rösten: ”Varenda sten är tillbaka på den plats där den var före jordbävningen. De är inte kloka.”
Vi kom till Venzone i kvällningen och solen hade hunnit försvinna bakom de höga bergen, men det fanns folk lite här och där på de smala gatorna och vid det stora torget i mitten.
Palazzo del Municipio
stora torget med Palazzo Radiussi med de tre vackert inramade fönstren
I solljus såg staden förstås helt annorlunda ut – vit sten mot lysande blå himmel:
Capella di San Michele
Duomo di Sant’Andrea Apostolo
interiör av domen
Porta San Genesio
Även om det finns en del turister i staden, så tar de aldrig överhanden i stadsbilden. På de små trattoriorna och i barerna sitter till största delen folk från staden. Efter några dagar började vi känna igen både den ene och den andre, när vi gick omkring.
Locanda al Municipio
På en plats nära stadsmuren finns en underlig ruin, som jag tyvärr inte tog reda på något om, medan jag var i Venzone. Det verkar som om byggnaden som en gång stod här förstörts så grundligt (kanske under jordbävningen, kanske tidigare), att man inte kunnat eller velat rekonstruera den. Den består av murdelar med fragment från statyer, reliefer och kapitäl som liksom är påklistrade med murbruk eller cement.
På en husvägg fick jag syn på det här dramatiska reliefmotivet:
I Venzones sydvästra hörn finns Casali Scjs med sin dunkla vakttrupp:
• • •
PS Här lägger jag in länkar till ett par av mina tidigare Friulitexter:
Scjs
Högt upp i norra delen av Friuli, Italiens nordöstligaste region (vars fullständiga namn är Friuli-Venezia Giulia), finns i utkanten av den lilla medeltida staden Venzone en agriturismo, som heter Casali Scjs.
Ett litet stycke från gården flyter eller forsar floden Tagliamento och i alla väderstreck utom rakt söderut ser man höga berg. På Casali Scjs äter man både gott och intressant, idel friulanska specialiteter.
Gården bevakas av en pittoresk men något lömsk getfamilj:
De ser allt och vill veta allt:
žužuladör – juli
Så här i juli månads elfte timme vill jag låta er se julibladet ur en resiansk almanacka. Ja, så heter juli: žužuladör.
PS Jag ska, så snart jag fått lite ordning bland alla motsägelsefulla upplysningar, berätta lite om språket här.
Sant’Apollinare in Classe
Strax utanför Ravenna ligger den lilla byn Classe och där i basilikan Sant’Apollinare finns några av världens vackraste och mest kända vägg- och takmosaiker. Den här sommaren gjorde jag ett återbesök där. Sist jag var i basilikan i Classe var jag lite över tjugo år; det är länge sedan. Utsidan kände jag inte riktigt igen – kyrkan har liksom krupit in bakom en törnroshäck av barrträd – men inuti var allt precis som jag mindes det.
Basilikan byggdes på 500-talet och började användas som kyrka 547. Den cylinderformade kampanilen kom till på 800-talet. Sitt namn har den fått efter Ravennas förste biskop.
Guds hand
Det som gjorde starkast intryck på mig både första gången och nu var alla fåren eller lammen, det är de som är Sant’Apollinare in Classe för mig, de vita lammen i det sköna gröna med guldet och det blå ovanför,
fast fåglarna och alla de olika växterna tycker jag också mycket om:
i bet bland liljor
Och på lite avstånd ser det praktfulla valvet ut så här:
