Meddelande

Nej, vi reste inte till Litauen och till Greifswald kom vi inte heller. Vi höll på att komma mycket längre bort, men vi överlevde alla tre och ingen har ha fått några bestående men, verkar det som. Inga fysiska i alla fall. Tror vi.

Tillvaron skars isär vid en plötsligt uppkommen linje – den vardagliga världen där vi undrade om vi skulle hinna i tid till färjan fanns på ena sidan, på den andra fanns de dova metalldunsarna och den fasansfulla dånande rusningen uppåt uppåt, flygfärden, rasslandet genom buskar och den slutliga marktagningen, de skrämmande stora vita bubblorna som smällde och svällde upp emot oss, brandlukt. Bältet loss, dörrhandtaget, ena handen grep handväskan på ”egen hand”, ut, till bakdörren, nej, den är fast! In i bilen igen – Londi! Hoppa! Hon hoppar, hon kommer ut. R. är också ute. Vi ligger på marken. Lever du? Ja. Ja.

Det kommer folk, sjukvårdare, ambulanser. Nej, jag åker ingenstans utan min hund! En man (en turist?) fotograferar oss, bilvraket, jag vinkar (föraktfullt nerifrån marken). Båren gungar nerför backen, ramlar jag? Nej. In i ambulansen. Var är min hund? Jag hör frasandet när det klipper sönder kläderna på mig. Nej, inte jackan! Så är huvudet låst i en ”nackspärr” (det heter något annat). Sirenerna skränar, nålar sticks in i armarna och kanske någon annanstans också. Det går inte att veta.

Lunds lasarett, akutmottagningen: Jag ser bara rakt uppåt. Jag hör R. skrika att han inte vill ha någon ”nackspärr” (han använder ett annat ord), vi har ju inte voltat. Sedan tystnar han. Någon skriker ajajajajaj. Någon annan rosslar. Jag skriker. Folk rusar hit och dit, bårar och sängar vimlar omkring. Jag ser bara uppåt. Jag åker till röntgen och åker in i ett rör, tror jag. Sedan är jag tillbaka i kaoset på akuten. Timmarna går. Jag kan inte andas, skriker jag, jag måste kissa. Nu fäur du looongna daij!! Jag sliter av mig nackspärren, så att kardborrlätet river i luften. Någon skäller. Jag hör skrik och gnissel. Timmarna går. Det kommer en läkare och jag får veta att jag har två kotfrakturer, men att det är ”stabilt”. Han ritar upp kotorna för mig. Jag får mer smärtstillande. Jag får ett recept med mera sådant. Jag får på mig sjukhuskläder, tappar receptet, får veta att R. är allvarligare skadad. Själv ska jag ut. Jag virrar genom korridorer, åker hiss, ska till djursjukhuset. Jag beställer en taxi fyra gånger och lyckas till sist fixera en taxichaufför med blicken. Vi åker till djursjukhuset, hämtar Londi, som är oskadd, men lite desorienterad. Vi tar med taxichaufförens hjälp in på Lundia, ett hotell mellan stationen och sjukhuset. Vi får ett rökrum, eftersom hundar räknas som rökare. På hotellet arbetar två av världens bästa receptionister – det vet jag nu, fast de får förstås inte bestämma över sådant som rökrum och hundrum.

Och det där med individens odelbarhet verkade under de här dagarna (vilka?) bara vara en mödosamt ihoptråcklad strumpa med massor med hål i. Ibland var den rationella framme, ibland – ofta – den förvirrade med minnet som hela tiden halkade av, ibland den panikslagslagna, ibland den sentimentala, ibland den helt apatiska, ibland några andra. Det var den förvirrade som tappade medicinreceptet (som hon tror heter ”kvittot”) på vägen ut genom sjukhusets korridorer, det var den rationella som envist provade sig igenom jacka efter jacka – i stället för den de klippte sönder i ambulansen – trots att ryggen inte alls var med, tills hon hittade en ”bra”. Det var den panikslagna som höll på att göra taxifärden mellan sjukhus och djursjukhus omöjlig.

Och tiden blev en ogripbar haltvål som gled hit och dit. Idag? Fredag? Fem timmar? På natten?

Skymningssång

bild JD

Skymningssång

Den öde slätten andas knappt,
Pilarna reser sig grå med nakna grenar,
Den så gyllene utbrunna himlen
Skälver med gnistrande, knappt skönjbara strimmor:
Blir en källa, rödaktig och rastlös,
Redo att sätta eld på hela skymningen:
Blir gulaktig – azurblå – försilvrad –
Som av de känsligaste händer frigjord
Från en lång och ond förtrollning,
Från ett dövstumt öde.
De onåbara och de nära
Som långt bortifrån renar dig – porlar.
Mörker. De första ljusen i fönstren –
Som långt bortifrån värmer dig – fladdrar.

Är det verkligen så att allt detta är mitt?

Janina Degutytė (översättning Anna Harrison)

himmel

PS Jag försvinner härifrån för några dagar men inte till Litauen…

De hade med egna ögon sett Goethe åka skridskor

Jag har nu äntligen börjat läsa Sigrid Bauschingers Else Lasker-Schüler-biografi från 2004 ”på riktigt”. Boken har funnits här i huset i kanske två år, men hittills har jag bara bläddrat, tittat på foton och ströläst lite.

bild

Det första kapitlet ”Kindheit und Jugend in Elberfeld” har jag precis lagt bakom mig. Tre små nedslag i texten får bli till ett första smakprov:

Alldeles i början står det att i detta diktarliv handlar det inte om ”dikt och sanning” utan om ”dikt som sanning” och så låter Bauschinger ett litet citat ur ett stycke Else Lasker-Schüler skrev om sig själv för Kurt Pinthus’ antologi ”Menschheitsdämmernung” (Mänsklighetsskymning) belysa detta:

Ich bin in Theben (Ägypten) geboren, wenn ich auch in Elberfeld zur Welt kam im Rheinland.

Jag är född i Thebe (Egypten), även om jag kom till världen i Elberfeld i Rhenlandet.

Det här är ett mycket känt textställe, som väl alla som på något sätt har stiftat bekantskap med Else Lasker-Schüler känner till, men det är en suggestiv rad som jag gärna upprepar.

Det andra lilla nedslaget jag vill göra är ett som presenterar fadern, Aron Schüler, ur en alldeles speciell synvinkel:

Der Vater bleibt in Else Lasker-Schülers Erinnerungen für immer ein Kind. Er verleitet sie und ihre Freundinnen zum Schulschwänzen und spielt mit ihnen lieber selbst in seinem Comptoir ”Schulmeister”. Nachdem viel Leckeres verspeist und Knallbonbons abgefeuert wurden, sitzen ”die tobenden Kinder” in Soldatenmützen, Turban und Matrosenhut, der Papa in einer weißen Haube, um den Tisch, dabei läßt er sie das Abc singen und stöhnt: ”Möchte lieber Schweinehirt als Schulmeister sein.”

Fadern förblir i Else Lasker-Schülers minnesanteckningar för alltid ett barn. Han lockar henne och hennes väninnor till skolk och leker hellre själv ”skollärare” med dem på sitt kontor. Efter att man stoppat i sig en massa godsaker och fyrat av smällkarameller sitter ”de stojande barnen” i soldatmössor, turban och matrosmössa, pappan i en vit kalott, runt bordet medan han låter dem sjunga alfabetet och han stönar: ”Jag skulle hellre vilja vara svinaherde än skollärare.”

Det tredje lilla citatet jag vill plocka fram berör diktararvet och modern, Jeanette Schüler:

Auch ein Spiel erfand die Mutter, das ”Einwortsagen” hieß. Dabei rief sie ein Wort, und das Kind antwortete mit einem Reim. Else Lasker-Schüler hat ihre dichterische Begabung von der mütterlichen Seite hergeleitet. Das beginnt mit den Großeltern, die Goethe noch mit eigenen Augen in Frankfurt Schlittschuhlaufen gesehen haben sollen. Die Goetheverehrung der Mutter war groß.

Också en lek hittade modern på, den hette ”ettordsleken”. Hon ropade ett ord och barnet svarade med ett rim. Else Lasker-Schüler härledde sin diktarbegåvning från mödernet. Det börjar med morföräldrarna som med egna ögon lär ha sett Goethe åka skridskor i Frankfurt. Moderns Goethebeundran var stor.

PS Här finns en längre introducerande text om Else Lasker-Schüler. Dessutom kan jag berätta att ett urval av dikter och essäer av henne i översättning av Peter Handberg kommer ut på Ersatz i januari.

PPS Kanske är någon här – lite vid sidan om detta Else Lasker-Schüler-sammanhang – intresserad av en titt på listan över m.a.o.-skribenternas ”julböcker”.

Den närsynte målaren

Den närsynte målaren

Många dårar tror sig vara generaler
och några av dem har även blivit det,
den närsynte äggmålaren kommer en gång att måla en kyrka
och det är inte uteslutet att en komet krockar med dess torn
och ropar: ”Kristus är uppstånden”
därför kommer du
som svär att du älskar mig
att kanske verkligen älska mig till sist.

dikt av Mircea Dinescu, översättning Dan Shafran

bild