”Hänryckningens väsen” heter den nästsista essän i Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften”. Jag har inte läst mer än de första sidorna och jag har bestämt mig för att behandla den här texten på ett annat sätt än de föregående. Enckell tvingar mig varje gång till en ny väg. Jag tänker göra något så dumdristigt som att skriva om den samtidigt som jag läser den, ja, så samtidigt det går.
Nästan genast signalerar texten till mig att detta är den essä i samlingen som är allra närmast förbunden med grundtemat, konsten att älska skriften. I det här kapitlet är skriften vägen till livet, inte bara till ett kvarhållande av livet.
Jag hajar till och blir samtidigt väldigt glad, när jag ser att Enckell på sidan två i texten befinner sig i Ferrara, min egen hemliga hemstad. Och på vilket sätt han befinner sig där!
Kärleken till det förflutna och till dess skepnader kan ibland flamma upp med hög låga, så som nu när jag vid nedskrivandet av dessa rader befinner mig i det historiebevarande Ferrara.
Dessa rader lockar mig oemotståndligt att ta en omväg runt mig själv och Ferrara, innan jag går vidare i texten. Här – får jag bjuda er på tre vandringar (jag håller inne med desto fler) genom staden?
En dröm i oxblod och rostrött – Ferrara
Ferrara – Il giardino dei Finzi-Contini
Ut från halvdunklet i Via delle Volte går jag in i texten igen. Enckell skriver:
Boken, skriften och texten förmedlar spåren av det försvunna och numera osynliga till pappret och konkretiserar därvid själens förmåga att föreställa sig det frånvarande.
Han talar om det respektingivande och för en del ibland skrämmande med bokens väsen och han förklarar detta genom snabbanalys av vad texten och läsandet är: en obegriplig serie språng: ”frånvaro -> föreställd närvaro -> realiserad konkret närvaro.” Jag funderar, känner mig lite förvirrad, men går ändå in i det.
Jag ser nu att det här kapitlet är en kärleksförklaring till ”bokens religion”, judendomen, och till ”bokens folk”, just för denna täta förbindelse till det skrivna ordet:
I och med att den judiska religionen långt beslutsammare än kristendomen tillskrev skriften rollen av yttersta auktoritet – illustrerat exempelvis av föreställningen om Toran som det partitur Den Allsmäktige följer i sitt fortsättningsvis pågående skapelsearbete – springer våra verkligheter, yttre och inre, fram ur skriften som ur en välsignad källa.
Men gång på gång kommer Enckell tillbaka till det allvarligt sinnade läsandet som sådant, alltså inte enbart läsandet av judiska heliga skrifter, och han ger detta rollen av livsförklaring och livsväg.
Den högtidliga, djupa läsningen, tvilling till den religiösa, närmar läsaren till hans egentliga, delvis hemlighållna, liv och – på samma gång – till en annans tänkvärda tillvaro.
När jag läser detta lägger sig begreppen ”väg” och ”skrift” på varandra i mitt huvud och blir ett.
Enckell talar vidare om läsandet som en plats där avståndet mellan jaget och idealet upphävs. Han talar om detta som en återförening. Och i denna den läsandes beredskap att öppna sig för Den Andre ser han en föbindelse mellan det erotiska och det litterära mötet.
Sedan stiger Enckell in i Andra Moseboken, alltså i Exodus, och i handen har han Aviva Zornbergs kommentar till denna bok. Han talar om spännvidden där mellan total otrygghet och fast övertygelse och hänryckning. Han kommer till de centrala frågeordet ”vad?”, detta barnets nyckel till världen. Nästan alla föräldrar minns sina barns frågande närmande till världens alla företeelser. Själv minns jag särskilt min dotters (min son frågade förstås också, men mindre intensivt och med ett lösare eller mjukare grepp om undran) sätt att nästan forcerat ”fråga av” allt omkring henne: ”A e de?” ”A e de?” ”A e de?”… Hon frågade och frågade och ibland blev hennes röst nästan mekaniskt, hon liksom scannade av världen med sitt a-e-de-instrument som stundtals automatiserades. Men här spårar jag ur. Tillbaka till Exodus:
Uttåget ur Egypten och berättelsen om detta är berättelsen om en ny skapelse, skapelsen av en motpart, ett du som medför skyldigheter.
Och:
Mötet med Gud i Sinai stadfäster i hela sitt skräckinjagande majestät de 600 000 själarnas skyldigheter gentemot tillvarons innersta centrum och mot nästan vid slutandet av förbundet där.
Enckell talar om en ny skapelseakt i Exodus, en mer sofistikerad sådan än den som finns i Genesis. Och så ger han ordet till Zornberg:
Läsningen av Toran innebär att man skapar sig själv. Eftersom Guds ogripbara närvaro omger bokstäverna, orden, det ofattbara och realiserbara, ger den mänskliga varelsen upphov till, ”föder” en intill detta ögonblick obekant sanning.
Känslan av att vara objekt för ett missionerande förhållningssätt blir allt starkare för mig i det här kapitlet (i de tidigare är det inte så), men jag vill se vart det bär, så jag går med. Vi kommer till dansen kring guldkalven och till hur Mose reagerade med att krossa lagtavlorna. Enckell kommenterar scenen:
Han förstod hur långt ifrån mogna de var för en sann monoteism med en verksam Den Andre och hur färdiga att återgå till idoldyrkan av en bild utan självständigt liv.
Sedan vänder Enckell blicken till dessa judars ”sena efterföljare och motvilliga elever i Västerlandet” och lämnar sedan ordet till Freud:
På tröskeln till andra världskriget pekade Freud i ”Mose och monoteismen” på hur de kristna genom sin envist upprätthållna antisemitism låtit judarna dyrt umgälla påfrestningarna från de etiska krav de introducerat i den europeiska historien och som européerna, lika lite som judarna tretusen år tidigare, varit mogna för.
Jag kliver av lite – nu måste jag fundera: Vilka etiska krav är det fråga om här? Nå, jag går vidare i texten och finner detta:
Bakom den traditionella antisemitiska beskyllningen mot judarna för att vara ”Gudsmördare” får vi syn på deras verkliga brott i de primitiva europeiska barbarernas ögon: att ha uppfunnit Gud. Förintelsen är Europas hämd på judarna för att ha introducerat de ouppnåeliga idealen från Sinai och kravet på kärleken till nästan.
Något ligger det nog i detta, men tvivlen hopar sig i mina tankar. Men jag kan också lyssna på sådant som fyller mig med tvivel – kanske till och med extra uppmärksamt.
Enckell talar om antisemitismens idé om judendomen som fossil eller mumifierad religion och pekar på den vacklande underbyggnaden till denna idé. Han visar i stället på det vitala och variationsrika hos judendomen och fortsätter sedan så här:
Avgörande för hur vi förhåller oss till denna oavslutbara växelsång mellan de två inbördes motsatta elementen i den judiska traditionen – fixerad text och orubblig lära å ena sidan, ett nästan obegränsat tolkningsutrymme och ett rörligt innebördslandskap å den andra – blir lätt hur godkännande vi förmår ställa oss i förhållande till det kosmos, inre och yttre, våra långt mer begränsade värdeskalor ständigt konfronteras med.
Enckell jämför sedan språnget från avgudadyrkan till monoteism med steget från barnslig narcissism till en position där människan är öppen för andras intressen och behov.
Ändå kommer jag inte riktigt åt vad den här speciella gudstron egentligen består i och om den verkligen är så speciell. Var finns den stora skillnaden? Hur yttrar den sig i en människas liv? I synen på livet, döden och medmänniskorna? Kanske ska jag läsa om Exodus…
Jag kommer in i några sidor om guldkalven och kan inte låta bli att tänka: Nu dansar texten kring guldkalven. Men det gör den säkert inte. Enckell skriver vidare om Exodus och jag följer honom i hasorna, lite matt nu, men jag ger mig inte:
Vad Exodus genomgående förefaller att gestalta i sina berättelser såväl om skapelsen av guldkalven som om förfärdigandet av tabernaklet, är hur dessa händelser, praktiskt sett mänskliga, ändå ter sig som mirakler, ofattbara i egentlig mening för det mänskliga förståndet, liksom de direkt gudomliga miraklen och ingripanden utvandringen otvivelaktigt rymde.
Plötsligt visar sig ett minne från min läsning Moseböckerna för över trettio år sedan. Jag minns byggandet av tabernaklet, alla de noggranna beskrivningarna av materialen, formerna och färgerna och de återkommande ”refrängerna” i dessa skildringar: ”tvinnat rosenrött gran” var en. Eller hittar jag på?
Och så säger Enckell plötsligt så här och jag blir på väldigt gott humör, när jag hör det:
Låt oss närma oss gåtan hur vi skapar någonting nytt ur ett ”ingenting” och vad som då sker med hjälp av ett exempel.
Ja, det vill jag gärna se. Och så berättar Enckell en historia som berättats av Salomon Altschuler i en intervju om judarnas liv i Viborg före vinterkriget:
I de svenskspråkiga skolorna förekom mycket antisemitism, kanske de svenskspråkiga viborgarna var ”svensktalande bättre folk”. Jag minns en historia: Joonas Matslovat satt i första raden i klassen. Läraren frågar av Matslovat: ”Kan Matslovat säga vad som skiljer en åsna från en jude?” Matslovat svarade. ”Katedern!”
(Det är några sidor kvar i essän och dem kommer jag också att läsa, men jag tänker tiga om dem, för jag kan nog inte skriva något bättre slut.)
