Författare: Bodil Z

I The Spectator av den 15 maj kan man läsa en artikel med titeln ”Russia needs to be humiliated in Ukraine” av Sergej Radtjenko. Detta är något väsensskilt från det ”försiktiga” babblet om att vi inte får förödmjuka Ryssland som bland andra Macron står för. Macron är en fara.

”Russia’s humiliation in Ukraine has untold benefits, not least for Russia itself. We have heard it said for years that Russia must be indulged and humoured because, if not, it will resent having lost its great power status. The Soviet collapse, we were told, was a terrible catastrophe from which aggrieved, embittered Russians never recovered. So they need to be respected. They need to stand tall and proud. God forbid if they are humiliated because who knows what they will do.”

Radtjenko avslutar artikeln med dessa kraftfulla och genomtänkta ord:

”Russia needs proper humiliation. It needs a humble recognition of its diminished status, an acceptance of guilt, and a slow, painstaking effort to rebuild the trust of those it has wronged. Russia did not learn this lesson in the 1990s. It must learn it now.

True greatness lies not in hideous military parades, nor in promises to unleash a nuclear Armageddon. True greatness lies in acceptance of the past, and a willingness to make amends. It lies in the commitment to build a better future, in a country that could become known for its schools and hospitals rather than its tanks and missiles.

The real source of Russia’s humiliation has always been Russia itself: its arrogant, autocratic rulers and the chauvinistic populace that slavishly worship them. Russia’s defeat in this unjust, criminal war against Ukraine may help shift the domestic narrative in Russia towards accepting the country for what it really is, rather than what it has vainly pretended to be. It is only then that Russia can, finally, be at peace with itself and with its neighbours.”

(Jag lägger en länk till hela artikeln i en kommentar.)

Kommer de gamla vänsterkoryféerna någonsin att vakna till sans? Troligen inte, troligen kommer döden före uppvaknandet. Men leden bakom dem glesnar. De som ger sig av är sällan värda någon beundran, de är mest att likna med råttor som flyr från det sjunkande skeppet, men ändå är det bra. Även om många av dem snart finner andra ruttnande avgudar, så är det bra i denna korta stund.

Jag har särskilt lagt märke till Noam Chomskys putinvurm. Han hävdar att Ryssland efter Holodomor, förtryck, utsugning har rätt till ukrainarnas land. Och han tycker att det är Nato som ligger bakom ryssarnas barbariska folkmördarkrig. Han tycker inte att Ukraina har rätt att finnas. Javisst, åtminstone delvis säger han det lite falskare och mer inlindat, men vad han säger betyder detta. Att han inte vet vad ”raka rör” innebär är en annan sak. Ännu har han anhängare men fler och fler drar öronen åt sig.

Peter Handke, som annars tycker om att ”förklara” politiska och militära förlopp för att inte sällan falla ner i djupaste undfallenhet mot krigsförbrytare, ligger lågt. Men hur skulle han kunna stå på någon annan sida än putins eller Rysslands? Nu gömmer han sig i buskarna i sin franska slottsträdgård, trycker där och hoppas att inte bli sedd. Fast kanske kommer hans rättshaveri (i betydelsen "rättens haveri") att driva honom till att utropa att Ukraina är skapat av Nato eller att Ryssland för ett heligt krig. Vi får se – eller inte.

Jag har inlett uppräkningen med det här två skamlösa figurerna. Nu överlåter jag åt andra att i tanken eller i ord rada upp de följande hundra eller tusen eller fler förkomna koryféerna…

Ganska länge har jag iakttagit detta och någon gång har jag skrivit om det, men nu är det nog dags att säga det med kraft. Vänstern (nej, inte ”vilken vänster?”) har större problem med att fördöma Rysslands brottsliga anfallskrig i Ukraina än SD (och ska vi fråga ”vilken vänster?” måste vi i så fall ställa samma fråga om SD). Vänstern i Sverige gömmer sig bakom SD för att dölja att man inte helhjärtat står på Ukrainas sida, att man inte helhjärtat står på offrets sida mot förövaren. Helhjärtat betyder helhjärtat. Här följer några signifikanta utdrag ur Janne Josefssons rapportering om första majtågen i Göteborg för DN:

”Jag frågar några ungdomar som säljer tidningen Revolution och säger att de inte vill ta ställning.
– Va, varför inte? frågar jag.

De svarar att det är komplext, att det inte går att peka ut Ryssland som skyldiga. Ukraina har gjort sådant som fått Putin att reagera, säger en av dem.

Jag blir mållös och samtidigt mörkrädd. De som säger sig solidarisera med svaga och utsatta är nu blinda för vad som sker i Europa.”

Vänsterpartiets tåg:

”Men nej. Det långa tåget som går längs Vasa­gatan mot Gustav Adolfs torg tar upp helt andra saker, kanske inte oviktiga. Inga flaggor från Ukraina, inte en talkör mot det pågående, ­brutala, olagliga kriget. En hemmagjord banderoll, ser jag.”

”Sedan kommer Kommunistiska Partiet och där vajar röda flaggor med hammaren och skäran som om tiden stått stilla. De är inte så många, flera vinkar till mig att jag ska gå med. Jag känner en del. Totalt tyst om Ukraina. Inget annat att vänta, tänker jag.”

”Ukraina och deras president Zelenskyj är inte att lita på, får jag till svar.”

”Jag går tillbaka till Järntorget. Socialdemokraterna marscherar som sista tåg, som vanligt upp till Götaplatsen. Nu ser jag flera komma med ihoprullade blågula fanor. Är de svenska? frågar jag några fackliga förtroendevalda i metallfacket.
– Nej, det är ukrainska flaggor.”

”Detta socialdemokratiska första maj-tåg hade cirka 800 deltagare. Mest bestående av partifunktionärer, ombudsmän, förtroendevalda och deras anhöriga. Det i särklass minsta någonsin. Kan vara bland de sista.

Sammanfattningsvis om första maj, detta år av krig i Europa känns ju Eurovision mer relevant än tågen. Där fick åtminstone Ukraina ett erkännande och Putin en käftsmäll.”

(Hela artikeln kommer i en kommentar.)