Luften är sedan morgonen varm och spänd av åskaningar. Fast vi satt skönt på Royal och jag drack mitt morgonkaffe i skuggan och Miki hade dubbel skugga under stolen. Dada ursäktade sig för prishöjningen och jag funderade lite på om Simpa och Makao också kommer att höja priset. Kanske inte eller inte just nu.
Miki spanade efter en liten vit hund som försvann bakom soptunnorna. Någon hördes ropa efter den. Gubbarna vid bordet intill skrattade bullrande åt något roligt eller grovt. Så var mitt kaffe uppdrucket och jag reste mig och så sicksackade vi ut mellan borden, ut på parkeringsplatsen och hem. Ja, hem! Vad är det? Eller var är det? Nej, jag är inte filosofisk, jag flyttar: varje dag så och så många ryggsäcksvändor från Hvarska till Kornatska. Och idag verkar brytpunkten vara nära, kanske är det här sista natten på Hvarska?
Och vi har gått många vändor längs Rapska och Kornatska under dagen. Barnen i det zigenska huset vinkade till oss mellan vinrankorna nästan varje gång och jag pratade lite med Riva, min favorit. Fast jag är lite hemlighetsfull om mina förehavanden, säger bara vad jag har i ryggsäcken: böcker, kläder.
Nyss gick vi det sista varvet för dagen. Jag bar den lilla pallen, den som Londi åt från under de sista två åren. Hon skulle enligt veterinären äta från ”något högt” och då hittade jag en pall i buskarna här i ”parken”. Några tunga regndroppar föll och långt borta mot bergen var himlen mörk, men annars liksom randig – ljusmörk. När vi kommit uppför den lilla yttertrappan på Kornatska ställde jag ner pallen och tog en bild, lite högtidligt och symboliskt, medan Miki kikade genom dörrspringan efter den svarta katten. Han vänder sig helt kort bara för att jag ber honom.
