Sedan i oktober har jag med längtan tänkt på Slavonski Brod, nej inte hela tiden men nog så ofta och jag har förvånat människorna omkring mig med mitt envist återkommande prat om staden vid floden. Slavonski Brod är ingen plats man längtar till. För övrigt ligger Zagreb vid samma flod, så inte heller floden är något märkvärdigt. Men sådana saker har inget med något att göra – längtan är längtan. Staden är anspråkslös och ligger liksom nöjd ovanför Sava, människorna verkar också nöjda. Hur avgör jag det? Det får bli min hemlighet. Staden ligger verkligen och husen vilar sina grunder i marken. En underbar šetalište (promenad) löper ganska högt ovanför floden och den är speciellt hög på ett ställe där floden kröker – kanske inbillar jag mig detta. Om kvällarna och om söndagarna promenerar hela staden här, man går, man pratar man hälsar och stannar upp. På andra sidan vattnet finns Bosanski Brod i Bosnien men någon promenad ser man inte. Stadens största monument är fästningen Tvrđava Brod som är byggd till försvar mot turkarna. Ja. Men egentligen ville jag nu ta er på en vandring utmed floden österut (tror jag det blir) till Poloj, den där mycket speciella stranden i flodvärlden.
I förrgår – eller för hundra år sedan – packade Gabi och jag ryggsäckarna på vårt lilla pensionat och så gav vi oss av Gabi, Miki och jag. Första biten gick vi längs Splavarska ulica, en vattengata med husbåtar eller snarare båthus. Ja, det finns de som bor där året om, vid högvatten och lågvatten, i hetta och köld.
Jag visade stolt på husen för Gabi och runt om oss kvittrade fåglarna ljudligt. Miki spanade efter saker vi människor inte anade. Popplar, plataner, pilar och lindar. Ja, lindar, nu är det lipanj, lindens månad och blomningstid. Luften under träden är ett förvillande och lockande afrodisiakum. Man går och man vet bara doften, fast egentligen vet man ingenting. Och så nådde vi fram ur ruset och var plötsligt i Poloj, denna slavonska playa. Miki badar inte och egentligen inte Gabi heller men jag simmade omkring men inte över för vattnet är mycket strömt och det blir kanske inte så bra att ramla in i Republika Srpska, denna bundsförvant till Ryssland. Så jag simmade som en ilsnabb fisk österut och fick sedan slåss rejält för att komma västerut igen. Miki svalkade tassarna.
Dagen gick och vände blad på sig själv. Vi vältrade oss i solen eller skuggan och blev allt grönare på ögonens insidor. Detta är den grönaste världen.
Så tyckte vi med ens att det kanske lutade lite mot kväll och vi plockade ihop våra saker och så strosade vi tillbaka mot staden i den ljumma kvällen. Fågelsång, lindrus och fötter som går i gräset.
Splavarska ulica igen och drömmen om att bo på vattnet, fast jag vet att jag rätt snabbt skulle bli omöjlig där. Men det är det vi har drömmar till. Vi hörde röster under träden och nere vid vattnet.
Här lever man flodliv under höga träd och värmen ligger kvar också efter solnedgången.
